Jag behöver skriva av mig lite, igen…

Jobbar med mitt medberoende, söker efter mig själv, sinnesro.

Kommit en bra bit på min väg. Började känna att det gick riktigt bra.

Gladde mig åt att du verkade ha fattat vilken väg du skulle gå.

Jag kände att vi kunde prata på ett nytt sätt. Jag måste jobba med mitt, du måste reda ut ditt liv. Att vi kunde göra lite arbete tillsammans.

Igår mötte jag dig på stan, med den röda bagen i handen…

Jag visste vad du hade i den, men jag såg hur försiktigt du satte in den i bilen, jag skjutsade dig hem och skulle ta en fika. Fast jag visste intuitivt vad du hade i bagen så öppnade jag den för att se om jag skulle "gå i gång" som jag gjort förr. Pilsnerburkarna blänkte så fint där på botten.

Jag gick inte igång, jag log faktiskt, för det var skönt att inte hela jag exploderade. Jag berättade för dig att jag visste var du varit…Att det gjorde mig ledsen och rubbad i allt vi pratat om.

Du kontrade med att jag inte förstod, att du köpt hem öl för att testa dig själv….dummare ursäkt får jag leta efter!!!

Jag hade bara en sak att säga: jag är maktlös, vill du dricka så varsågod!! Men du knuffar mig 1 månad längre bort för var pilsner.. även dig själv…

Jag körde hem och kände inte den oro jag brukat ha. Det är upp till dig att reda ut det här, maktlös, maktlös, maktlös är jag….

Idag stängdes ström och vatten av för dig… Då trillade jag jävligt långt ner på stegen… Hjälp! Du fryser, har inget vatten, kan inte fixa mat och kaffe, inte använda toan… Att kunna stänga av sin medmänsklighet är inte det lättaste. Att klara att tänka tvärtemot det hjärtat säger är ett rent helvete!

Jag kan inte erbjuda dig att bo här, du måste få konsekvenser av ditt missbruk… På soc var det ingen som hade tid med dig idag säger du.

Du ringde nyss och var så kaxig och arg på hyresvärden som gått bakom ryggen på dig som du sa.

Jag talade om vad jag trodde var anledningen: De har inte fått betalt enligt överenskommelse. Det var inte populärt…

Jag fick provocera dig så mycket fast jag hatar det innerst inne.

För att få dig att säga: Jag kan inte komma mycket längre ner nu….jag har tappat allt…

Du ska iväg i morgon och fixa pengar. Vad hjälper det?? Du får inte bo kvar ändå…Du vet inte var du ska ta vägen när du kommer hem i morgon.

Nä, ni har lyckats!! säger du till mig…Vilka ni? Jag har en egen hjärna och säger bara det jag ser och känner…

Du har gjort detta mot dig själv…inte jag!!!  Jag får jobba jättemycket med mig själv just nu för att inte ramla ihop.

För att fatta att jag ska tänka på mig själv och mina barn.

Tuff kärlek, det kommer kanske en dag när du inser vad det är jag gör, kanske inte….

Tänker på det en person skrev till mig: tror du han tänker/bryr sig om hur du har det, hur du mår.

Nej, han förstår inte hur en anhörig har det, Den ständiga frågan till mig är: Var är vi??? Han förstår inte att "vi" är avhängt av om han tar den hjälp som erbjuds honom.

Jag jobbar vidare med mig själv och kämpar verkligen med att inte falla tillbaka i medberoendet. Det tar faktiskt livet av den jag trots allt älskar så djupt. men jag måste ta in sunt förnuft i känslorna…

Jag lämnar över till en högre makt som jag känner att jag kan börja släppa saker till…

Livet är en enda lång skoldag….

Målet är inte det viktigaste det är resan dit???