OJOJ!!! Det låter inte bra:(

Om man förtsätter som han gör så kan du ju alltid göra slut med honom tills han fattar att han typ fattar att du betyder 110% för honom och kan lyssna p dej (om du fattar vad jag menar?)!

Försök förklara för honom hur mkt du betyder för honom och att du inte gillar det an göra med alkohol och droger! Och om han fortsätter så gör du slut!

Du säger att han inte fattar men du kan ju alltid försöka få honom att fatta på nåt annat sett! Ingen aning om hur men aa!!!!

Hoppas att det löser dej!

Missbukare är experter på att vända argumenten till deras fördel att få dig att känna dig ansvarig etc eller att belysa dina svagheter  och förminska sina etc.  Du måste helt enkelt vara hård och rak förklara at du inte accepterar att han drogar och super i er relation mer. Han har då bara att acceptera eller inte och då får du tyvärr gå vidare. Du säger ju själv att du inte vill ha in missbruksproblem i familjen och det förstår jag. Ibland är det bättre att räkna dina försluster och gå vidare istället för att lida ett totalt nederlag som ett liv med en knarkare innebär när hans missbruk tilltar.

Såklart han blir sur när du sätter gränser. Du sätter ju gränser för honom.

Men gränserna måste vara verkliga och konsekvenserna riktiga.

Tala om för honom hur ledsen du blir och hur du inte kan se en framtid med en person som håller på som han gör.

Då har du berättat vad du känner och han kan själv ta ställning till det.

Han kan göra sitt val medvetet.

pEr

Det är svårt, men det beror kanske på om han egentligen vill sluta eller inte. Han kanske vill sluta, men inte tror att det går. Ska man bryta ett beroende är närståendes stöd och förståelse otroligt viktigt. För vem vill bli ren och ensam?

Jag vill bara flika in ur en annan vinkel än "pundare är onda och ska lämnas ensamma"-attityden… Det är naturligtvis inte ditt fel att han knarkar och du ska självklart inte skuldbeläggas. Men du kan ju ge honom den chansen att få ditt fulla stöd för att sluta - om du inte redan gjort det? Det förutsätter ju att du är beredd att stötta honom, och förstår att det kommer vara jobbigt för honom?

Med "stöd" menar jag inte bestraffning eller skuldbeläggning på honom. Han mår förmodligen dåligt av sin situation, och att bli nedvärderad och behandlad som ett barn gör allt värre… Det är säkert inte din mening - men han tolkar det kanske så (egen erfarenhet…)

Vill han inte försöka så har han gjort sitt val, och då kanske det är bäst att avsluta relationen.

#0: Som andra har sagt, så måste man hålla fast vid ultimatum. Om du ställer ett ultimatum, till exempel att han inte är välkommen till dig när han är påverkad, så måste du hålla fast vid det och inte ge efter vad han än säger eller gör. Om du ger efter utnyttjar han snart den svagheten till att göra dig ännu mer illa.

Han anser att han är oskyldigt förföljd och att du "straffar" honom. Kom ihåg att det är hans sjuka uppfattning, inte sanningen. Du skuldbelägger eller straffar honom INTE genom att ställa ultimata. Om han väljer att handla på ett sätt som han vet har vissa konsekvenser så är det inte ett dugg synd om honom om han inte gillar konsekvenserna. Vill man inte slå sig så ska man inte hoppa ut genom fönstret!

Jag är själv en beroendeperson och jag vet att det inte är så enkelt att sluta. Men man är inte mindre vetande för att man är beroende, och man är fortfarande skyldig att ta konsekvenserna av sitt handlande. Någonstans blir konsekvenserna så stora att det slår över och man får kraft att ta tag i sin situation. Först när den beroende själv har nått den punkten är det meningsfullt att försöka hjälpa personen. Innan botten är nådd så utnyttjar man bara det man ser som andras svagheter för att få sig själv att se oskyldig och kränkt ut, så man ska ha en ursäkt att fortsätta.

#4 Visst kan du stötta och hjälpa din pojkvän om han verkligen vill blir "ren" men det jag/vi säger är att du måste vara på din vakt för beroendepersoner är extremt manipulativa och kan lova det mesta för att du ska sluta tjata etc… Vad vi även säger är att om du verkligen vill stanna hos honom och hjälpa måste du vara principfast och hård, Visa att du menar vad du säger och inte acceptera lögner manipulation stölder etc.. Det ska vara engagemang ifrån personen.

Men vad vi också säger är att om det visar sig att h*n inte vill sluta eller väljer att fortsätta att strula så måste du sätta ultimatum och i slutändan kanske lämna för att rädda dig själv. Du ska ju inte dras med i h*ns fall.

Ta gärna kontakt med frupper som ACOA för stöd för även du kommer definitivt behöva stöd som anhörig om du väljer att stanna och försöka hjälpa. Lycka till

Det första jag tänkte när jag läste ditt inlägg var; Tar du konsekvenserna?

Du skriver;  Jag vill inte ha sånna problem i min framtida familj, jag har fått nog av de!

Jag tror inte att det var riktigt sant.

Har du fått nog och inte vill ta konsekvenser av hans beroendet, varför fortsätter du?

#7 Jag håller faktiskt med dej lite… Asso om du jagduvi, har fått nog av det vrf stannar du med hos honom då? Det e ju lxm ditt eget val om du vill stanna. Det e ju inget vi kan få dej att inte göra lxm. Det e ditt val om du vill stanna med honom eller inte.

Om du stannar med honom får du ta konsikvenserna…

Alltså, han är inte beroende än! De tror jag verkligen inte, det är inte som att det händer varje vecka eller flera gånger i månaden.

Han säger själv att han har koll (men de tror man ju alltid att man har iofs). Jag vet att jag är en beroendemänniska så jag tar inga risker, och jag kan se på honom att han är det, men problemet är att han inte förstår! Han ser inte det som jag ser. Tror inte att han förstår vad jag säger eller menar, de är nästan det som är värst att kunna förklara men inte få någon förståelse.

Jag är otroligt rädd om honom! och jag har hans mammas fulla stöd, pratar oftast med henne om det är nånting.

hans argument till mina ultimatum var "Jag ställer inga krav på dej, varför ska du ställa krav på mej? jag känner mej instängd, de känns som att du är min mamma."

Jag kan hålla med om det! jag har inte så mkt vänner och umgås helst med honom för att han känner mej så bra, de kan hända att vi umgåtts för mycket! jag kan ångra att jag tjatat så mycket på honom, att han borde spela mindre dator och röra på sej mer, inte dricka osv.

och jag förstår att han blir irriterad på det, men samtidigt så är de bara för att jag vill hans bästa, han mår så jäkla mycke bättre när han verkligen gjort nått vettigt på dagarna.

min tanke angående argumenten som han använde var att samtidigt som han har rätt, så tycker jag att om det är nått som jag vill "ändra" på så måste jag ju få säga till om det, samtidigt kan man inte ändra på en massa saker hos en person. jäkligt svår balansgång!

#9: Man kan inte ändra på ett enda sk*t hos en annan person och man har inte rätt att försöka. Man kan bara säga hur man skulle vilja att det skulle vara - men vill personen inte så får man välja om man vill leva med personen som den är eller om man ska dumpa vederbörande. I den bästa av alla tänkbara världar kan man tala om för varandra hur båda parter vill ha det och enas om en kompromiss som går att leva med.

Om den ena personen är så klen att den inte kan hantera krav och ge tydliga svar på hur den vill ha det och ställa motkrav, så är det svårt att föra en dialog och hitta en kompromiss. Det är inte ovanligt att en person inte kan hantera krav och inte ser att den själv ställer enorma krav på sin omgivning. Om din partner till exempel säger att du ska acceptera att han kommer full till dig, så ställer han ju krav på att du ska agera på ett sätt som strider mot allt vad du vill och trivs med.

Man kan tala om vilka beteenden man accepterar och inte, men man har inte rätt att anta att man vet vad som är "rätt" eller "nyttigt" eller "lämpligt" för en annan vuxen person. Man kan bara säga "Gör som du vill, men inte i närheten av mig."

Bra  sagt Grönis.. acceptera inga krav ifrån honom om han inte accepterar några av dina. Du kommer bara må sämre