Det är otroligt egentligen hur många människor i min närhet som har försvunnit de sista åren.

Tre bilolyckor, som hastigt ryckte bort fyra unga människor alldeles för tidigt och har lämnat ett stort hålrum efter sig. Framför allt ett hålrum för föräldrar och syskon.

För mig går ändå livet vidare, men för de närmaste är det en stor tragedi. En tomhet som inte går att fylla med något annat.

Min bästa vän dog för några månade sedan och det är något jag kan ta, för hennes tid var räknad och den sista tiden var bara smärta och åter smärta för henne.

Men för mig går livet vidare. Men hennes barn saknar sin mamma.

Vänner försvinner, en del är vänner och en del är bara "vänner".

Jag har inga problem med det! För mig går ändå livet vidare.

Det är så livet är. Döden är en del av livet.

Krasst och kallt? Nej, absolut inte. Det är så livet är.

Ibland hårt, ibland förkrossande och ibland befriande. Men underligt nog så går livet vidare!

Känns det hårt och kallt? Känns det skrämmande?

Det är inte det. Men jag har fått mycket "på köpet" eftersom jag jobbar på en palliativ enhet. Vi ger så mycket av oss själva, till både anhöriga och den döende.

Och vi får så oerhört mycket tillbaka. Det kan jag vara tacksam över! Tacksam av att kunna ge utan att kräva  (eller förvänta sig) något tillbaka. Ändå får vi så oerhört mycket tillbaka.

Så, vet ni? Jag är tacksam över mitt jobb. Tacksam för att vi ändå kan göra människors sista tid fin och för att anhöriga känner en sådan tacksamhet över våra insatser.

Varför dessa tunga ord en onsdagseftermiddag?

Jo, för att för 2½ timme sedan dog hastigt en man jag vakade över.

Men, jag kan gå hem!

Men för de anhöriga förändrades livet radikalt. En älskad make och pappa dog med mig intill sig. Ett liv försvann och lämnade/lämnar så mycket sorg efter sig.

För mig går livet vidare!

Livet går även vidare för de anhöriga, men livet blir genast mer betungande.

…Så ta hand om dig och din stund på jorden.

Gabriellas sång.

http://www.youtube.com/watch?v=-Hs9ck1aal8