Välkommen hit, Zabbio!

Här finns nog ingen som skulle hålla med dig om det du skriver, att du skulle vara "dålig" på något sätt! Tvärt om finns här många som har gått samma väg som du, med jobbiga förhållanden i bagaget, som försökt täcka över och dölja och visa upp en glad och kompetent fasad mot världen - och som upptäckt att det inte håller. Att man inte kan låtsas att allt är bra när det är kaos inuti, att man inte kan klara allt perfekt fast man "borde". Det är en jobbig insikt!

Angående din mamma, så skriver du ju att du redan förstått att du inte kan hjälpa henne, och det har du rätt i. Du kan bara klara ditt eget liv så bra du kan och finnas där om hon själv skulle komma till insikt och söka din hjälp. Men du kan inte tvinga på henne hjälpen.

Din uppväxt och din mamma har givit dig visst bagage. Så är det bara, Att du nu lär dig att förstå dig själv och inse att händelser i ditt liv har format dig betyder absolut inte att du "skyller" på din mamma. Av det du skriver verkar det som om du redan vet det egentligen. Du behöver förstå varför du fungerar som du för och hita verktyg för att komma vidare med DITT liv. En del av orsakerna ligger hos din mamma. Men det är ett faktum, inte ett sätt att skylla ifrån sig, eller hur?

Du är en stark person som kommit så här långt, och det är starkt att ta det där steget och erkänna att man inte kan allting själv och behöver hjälp. Det är inte svaghet - även om det känns så i början. Jag var en bra bit äldre än du innan jag fattade det och började försöka lösa mina problem i stället för att ignorera dem och kalla dem svagheter. Så du är på rätt väg!

Och du är alltid välkommen att skriva av dig här.

Vad bra att du har börjat söka hjälp för ditt mående!

För mig låter du som ett typiskt s.k. vuxet barn.

Vad som kan vara viktigt att komma ihåg att du aldrig kan lämna saker bakom dig i meningen att nu är det över nu ska det försvinna. Vi alla bär alltid vår uppväxt med oss hela tiden men du kan ju självklart acceptera och gå vidare.

Du har antagligen kvar en massa instängd sorg över de förluster du gjort som barn. Bara förlusten av att inte ha en "fungerande" mamma är ju stor antar jag?

Du säger att du är vuxen nu men om sorgen bara har tryckts ned under alla dessa år så har du nog fortfarande en hel del av barnets sorg i dig. D.v.s. det är inte du som en förnuftig vuxen som har svårt att hantera detta utan du som barn som inte kan intellektualisera händelerna. Ungen är inte klar med att vara ledsen och måste få bli det.

Men å andra sidan så som jag ser det får den ha lite tålamod för nu måste du jobba med din vuxna person som ju också mår dåligt.

Där har du ju lyckligtvis redan börjat! Starkt!

Det finns möten för "vuxna barn" de heter ACoA och om du går dit så vet, i stort sett, alla där hur du känner, tänker och fungerar. Du kommer ganska snart att märka att du förklarar dig i onödan…

Ta hand om dig

pEr

Tack för stödet :3

Det jobbiga just nu är väl att jag inte kan komma på varför jag känner mig så uppriven. Jag menar visst, mamma knarkar.. men det i sig är ju ingen anledning att jag ska må dåligt, ungefär som att jag inte ska må skit för att någon röker. Deras bekymmer. Det måste bottna i hur jag blivit behandlad, känner jag.. men jag kan inte komma på något speciellt dåligt.. alla får väl lite skäll ibland av sina föräldrar, att hon inte kom alltid är väl inte heller något att tala om..

Sen har jag ju min bror.. som sökte hjälp tidigare än jag (men jag skulle ju vara den i familjen som inte behövde hjälp..) och när jag pratar med honom känns och låter det som att det fanns något stort, oförlåtligt i vår bakgrund.. han är lite äldre än jag och vi har olika pappor, men vi träffade mamma tillsammans. Mamma visste det, kom min bror lät hon mig veta för att jag också skulle komma, för det gjorde jag inte annars. Jag träffade honom bara hos mamma. Men jag kan inte minnas något stort, oförlåtligt.. känns som att det kan ligga och spöka men jag kan inte minnas det.. men något borde väl ha hänt för att jag skulle börja känna som jag gjorde? När jag var yngre kände jag inte så, då undrade jag vad jag gjorde för fel. Som 6-8 åring skar jag mig i handlederna men ärligt kan jag inte säga om det var en protest eller vad..som jag minns det var det mer fascination över att knivspetsen (en blå mora kniv minns jag) lämnade röda märken i huden. Skyllde på kaninen, åkte in till BUP sen var det inte mer med det…

Yngre än så kände jag väl mest att något var fel. Varför var mamma aldrig glad? Varför skulle hon altid få allt roligt att bli tråkigt? Utflykter klagade hon på allt tills alla var på dåligt humör. Jag blev rädd när hon skrattade, kanske det sårade henne.

Sen är det ett glapp. Jag minns inte mycket av toden efter att jag börjat skolan tills jag var en 15-16 och hade insett att ''mamma är djupt nere i denna skiten och jag kan inget göra''. Några fruktlösa försök att få henne att inse vad hon gör. Då trodde jag att hon själv visste, att hon bara behövde erkänna det för mig så kunde vi prata och reda ut det. Jag sade upp kontakten till slut. Vägrade prata eller träffa henne i ett halvår. Ja, det hjälpte ju.. ''bra att du kommit över dina ideer''..det var väl då jag helt enkelt gav upp.

Jag minns vissa händelser från ''glapp tiden'' men inga känslor.

Jag minns när hon gift sig och köpt hus. Det berättade hon några veckor senare (och senast häromdagen kom hon och grät och beklagade sig över att jag inte nämnt att jag hälsat på mormor några dagar tidigare…). "Jag är stolt över dig'' lyckades jag presa fram, hon hörde inte hur ihåligt det var. Men hon blev så glad.. hon vill ju bara ha lite bekräftelse, känna att hon gör något bra, kunna vara stolt. Det är viktigt för henne att jag är stolt över henne. Men jag kan inte komma på något ärligt att säga för att hon ska må bra. Det ger mig lite dåligt samvete, men jag vägrar att ljuga.

Men det stör mig att jag inte minns mer, något värre.

Kanske för att jag vill ha uppmärksamhet och bäkräftelse sjäkv; ''det är så synd om mig, min mamma gjorde detta, men jag överlevde''.. då duger det inte att hon inte kom när hon skulle, då ska det ha varit något riktigt speciellt. Något som inte vem som helst hade klarat av. Kan man inte bli rånad någon gång och övermanna rånaren och visa hur kapabel man är? Få skrika ut över världen att ''här är jag, jag är stark"! Fick lust att lägga till ''för min mamma bar sig åt så men jag lärde mig hantera det''. Kanske är det där det ligger, jag vill kunna ge mamma någon slags credit för något bra? Har ofta tröstat mig med att ''men hon har iaf gjort mig stark nog att klara detta, gett mig insikten att förstå hur folk kan känna det''.. och så finns inte ens det längre utan även jag är bara ett vrak..

Sanning, loyalitet och grundläggande respekt för andra är nog saker jag lägger högst upp på min lista. Förlåtelse och storsinthet.

Egoism, bekräftelsebehov (mer än en klapp på axeln när man gjort nåt bra iaf), svek, lögn och oförmåga att hjälpa andra ligger längst ner. Vet inte om det är normalt för ''vuxnabarn'' eller normalt för alla. Men jag känner väldigt starkt för det.

Det krävdes att jag blev sjuk occh inte klarade jobbet, fick en ''godtagbar'' anledning att söka hjälp, för att jag skulle ta steget. Har tänkt göra det i flera år.. men jag ska ju inte behöva sånt egentligen.

Tack för stödet. Det känns bra att få skriva fritt, även om jag är rädd för att bli dömd. Men ni dömer mig nog inte, ni har nog varit med om så mycket själva att ni inser att det jag gör och skriver inte är något jag borde brinna på bål för, oavsett om ni har gjort precis samma saker själva eller tagit till andra medel att hantera situationen. Hoppas jag.

ACoA kanske jag tar mig till senare.. just nu är terapi och sjukgymnastik och läkare och försäkringskassa på gränsen till vad jag orkar jobba med..

Oj oj oj … jag vet inte vad jag ska säga . När jag började hänga här på BiF för några år sedan blev jag häpern över att få veta att det fanns gott om folk som jag, med samma typ av erfarenheter och liknande tänkesätt. I alla fall i vissa saker. Men nu kommer här en ny medlem och skriver ned sina tankar och känslor och det är som en sida riven ur boken om mig! Inte ens i detta, det mest inkrökta och konstiga, är jag unik! Jag undrar om jag inte borde känna mig lite förorättad .

I mitt fall var det inte familjen utan världen i övrigt som ställde till det, men jag känner så otroligt väl igen dina tankar, Zabbio! Jag har också känt att man skulle haft ett rejält lidande att peka på, "något riktigt speciellt.".

Och de där hjältedrömmarna eller vad man ska säga: "Kan man inte bli rånad någon gång och övermanna rånaren och visa hur kapabel man är? Få skrika ut över världen att ''här är jag, jag är stark"!"

Och det du skriver om vad som händer när man inte har styrkan kvar! ".. och så finns inte ens det längre utan även jag är bara ett vrak.." Ja fy f*n vad det gör ont när styrkan, hatet och kravet på absolut självkontroll brister och hela ens liv blir ett dj***a moras utan stadga! När man måste inse att man inte klarar sig själv - och inte ens i ärlig kamp mot en övermäktig fiende, utan bara utsliten av livets allmänna tråkighet!

Jag sitter här och lipar nu, för nu fick jag en av mina sista bastioner raserad - den lilla självgoda tron att just jag har valt en alldeles unik väg att hantera mina problem. Men si, det fanns fler som gått den vägen. Det finns fler som valt styrkan och självkontrollen …

Och jag lipar för dig också, Zabbio, om du ursäktar den förmätenheten. För jag känner igen så mycket av det du skriver och tror att jag vet lite av vad som händer inne i dig. Det är en sak som kommer när man tappar sin styrka, man sitter och bölar av medkänsla med folk man aldrig sett .

Var lite roligt att se dig här Gronstedt, om man nu kan säga det så. Kommer ihåg många av dina utmärkande inlägg från andra sajter. Läste din artikel om kisekatten också (började läsa eftersom jag fyller år den 3 november, men sen var det svårt att sluta..) och kände igen mig i mycket.. fast inte lika extremt i alla fallen. Visst har djur en fantastiskt helande kraft? Så många gånger min häst, som idag, burit med mig ut i skogen och friheten. Struntat i mitt dåliga humör och mina tvivel och bara galopperat bort med mig, som från en tid då såna här problem inte fanns. Så många gånger han, tex om jag varit för hård mot honom, lagt sitt stora huvud i min famn och visat att han finns där trots att jag gjort fel.. Och samtidigt behöver det här starka, stolta och ödmjuka djuret mig. Den är unika varelsen som på någt sätt är helt oberörd av hur det har varit och bara ser hur det är nu. Han som stod där på singeln på någons uppfart, med en sko och oinriden. Darrandes i hela kroppen följde han med upp i transporten till sitt nya liv, hos mig. Han behövde mig. Han var livrädd, för allt, för människor. Satt man med vikten lite fel försökte han fly. Han krossade min handled, och vi två har verkligen åkt berg och dalbana ihop, hästen och jag. Tvingades välja mellan att sälja honom (med stor risk att han hamnade på en vidrig transport till Italien), bara låta honom skrota, eller ta tag i problemet och söka hjälp. Det var inget val. Han behövde den hjälpen och han skulle få den. Han var mitt ansvar och det hade han aldrig bett om, han förtjänade bättre. Samtidigt var det hårt att tvingas inse att jag inte klarade det själv, där bröts nog första biten av mitt försvar. Men så självisk kunde jag ju inte vara att han skulle lida för att jag inte ville erkänna att jag inte kunde? Eller för att jag inte hade pengar egentligen.. lägga 15 tusen på en gammal travare som kostat 5 i inköp.. men det handlade aldrig om det, det var ju min pålle som jag ansvarade för. Kunde jag inte ordna det själv så skulle jag i alla fall ordna någon som kunde ordna det för mig..

Ja, absolut ska du känna dig lite förorättad, här kommer jag hej hopp och tar hela din unikitet ifrån dig! :P Fast du är ju fortfarande en unik människa, precis som alla vi andra (inte ens i det får man vara unik..)

Just nu mår jag faktiskt rätt så bra (se, kan inte ens hålla mig svag, dåliga jag! :3 )åtminstonde utåt. Långt därinne finns knuten kvar, men för ögonblicket är den inlåst och gömd någonstans mellan lungorna och levern. Jag måste ju få ta lite paus från mig själv ibland. Jag undrar vad som finns om den knuten försvinner, slutar hota med att hoppa upp och få mig att bryta ihop.. är nästan rädd för det, det går ju inte att företälla sig ett liv utan den. Tror att om jag kunde ta tag i den, lämna den någonstasns och bara gå, så skulle jag springa tillbaka och hämta den igen inom två minuter..

Jag stör mg på att mina känslor inte ens går att lita på. Ena minuten känner jag på ett sätt, är helt säker på att så är det. En stund senare känner jag mig helt annorlunda, lika nere men på ett annorlunda sätt. En annorlunda analys av läget. Just nu vet jag inte riktigt vad jag känner, har nog kopplat ifrån lite. Det ligger gråt och hotar att komma fram, men jag känner mig inte särsakilt bedrövad. Den där onda klumpen ligger också kvar, tydligt, men ändå känner ag något slags lugn. Kan till och med se något komiskt i hela situationen, lite som om det inte fanns något äkta i den.

Gömmer mig bakom fysisk styrka, eller bakom humor. Skriver man lite lustigt behöver man ju inte ta det man skrivit på allvar själv heller.. Lägger an en retsam ton gömd i hur orden lägger upp sig.

Känns orättvist mot dig, som att jag förringar vad du skrivit, men så är det inte. Jag är fullt medveten att om jag läst dtt inlägg lite senare hade jag börjat lipa jag med. Så kunde vi sitta här och lipa över varandra. Jag grät när jag läste om hittekisen. Länge. Jag känner också igen mig i det du skriver, börjar undra; gör alla så här? Funkar vi människor så och varför har jag aldrig fattat det? Måste ju vara uppenbart..'' Den där lilla rösten som envist hävdar att jag är stark, jag klarar det försöker mässa ''men jag klarade det på ett mycket svårare sätt än andra och mycket längre innan jag bröt ihop." Ja, eller hur? Inte ens det är sant..

Nä de flesta av oss här har själva blivit dömda så många gånger så vi vet att det inte hjälper någon annan att bli det.

Bara för att vara övertydlig så var det:

Jag känner mig aldrig bra nog. Måste göra allt perfekt, klara av allting, vara stark. Borde inte behöva någon psykoterapeut heller, andra får gärna behöva det men jag ska vara stark och kunna hantera mina problem själv. Dåligt av mig att inte kunna det. Så känns det i alla fall. Precis som jag mår dåligt över att inte klara av mitt jobb perfekt första dagen jag jobbar, eller att jag är en dålig människa som inte kan jobba för att jag har ont i ryggen. Jag borde vara stark och ignorera att det gör ont, jobba lika bra ändå… det var väl det som gav mig 3 muskelinflammationer i ländryggen gissar jag…

Som jag anser vara typiskt "vuxna barn".

Känslan av att aldrig duga. Blir man överbevisad på att man är duktig på nåt så är man själv övertygad om att man lyckats bluffa det till sig.

Din kropp talar om för dig att situationen var ohållbar.

Lyssna på den

pEr

Det stämmer nog. ''De kanske tycker att jag är duktig på det men de har fel, jag suger'' liksom.

Hm. Insåg precis att lägenheten ser ut som en krigszon, så jag började städa och ta tag i det. Nu såg jag att mjölken är 3 veckor för gammal, tomaterna ruttna och det enda ätbara i kylen är katternas burkmat.. Skafferiet innehåller .. uh,.. ett paket mjöl och en flaska möglig saft..

Kanske det är dags att jag tar tag i mitt fysiska liv också, inte bara mina psykiska demoner? :3

Finns iaf lite kött och klyftpotatis i frysen, ikväll blir det riktig mat. Kanske rent av har lite brytbönor om de inte är frostskadade..

#5: Även i detta känner jag igen mig, i att känslorna inte är konstanta, att allt kan skämtas bort, vändas i sin motsats eller tas med en klackspark, om man alls ids/mäktar ta in det. Och jag känner mig inte ett dyft förringad, men om det beror på min inneboende övertygelse om min egen förträfflighet eller på på att jag just nu är på en cynismtopp i min emotionella cykel kan man ju undra.

Jag undrar ibland om jag har några känslor eller om jag konstruerar dem intellektuellt från stund till stund. Jag är en elak f*n med väldigt stort hjärta i alla fall - vilket är lite förvirrande för både mig och andra. Ett sådant intellektstyrt förhållningssätt till känslor kan vara både bra och dåligt. Det kan göra att man tycker att "den här känslan passar inte till det som hänt - undrar vad jag borde känna?", men det kan också göra att man kan tänka "åh, nu känner jag så här, det måste bero på att detta har hänt - jaha, vad blir det till middag?". Man behöver inte tänka mer på varför och hur och om bara. Och det är ganska vilsamt.

#9 Det du kallar intellektstyrt förhållningssätt låter som det som gör att jag känner ''vad fan måste jag analysera allt för?! Räcker det inte att ag känner mig ledsen/glad/snäll, måste jag tvunget veta varför?" Skrämmer nästan mig själv när jag sitter och analyserar i detalj varför jag gjort det valet eller kännt på det viset när det hänt.. har defentitivt skrämt ett par vänner när jag ''släppt lös'' mina tankar. Sån't ska man tydligen inte se/fundera över (se, jag kan inte ens tro att mina analyser är rätt, så jag kan inte skriva ''veta''..) själv. Men jag har bra kompisar så de har inte lämnat mig för det. Jag får lov att vara mig själv hos dem, även när jag verkar konstig.

Men jag blir så trött av att analysera mig själv. Å andra sidan, när jag inte kommer på varför jag mår dåligt så mår jag sämre..

Jag tror nog att du har äkta känslor.. hade de varit intellektuella borde de väl vara pålitliga och jämna? ''I situation x ska jag känna y'' liksom.. och göra det i alla x-liknande situationer. Fast nu vet ju inte ag hur du känner saker, men när du skrev att de inte är konstanta och om jag jämför med mig själv.. Men jag vet vad du menar. Har också fått en känsla någon gång av att det ag känner inte är helt äkta, utan mer en hinna av något som jag tyckte skulle vara där..

Fast kommer inte alla känslor från tankar? Har för mig att någon sagt det.. i så fall är det kanske inte så konstigt om det käns märkligt ifall man lägger extra fokus på sina tankar och känner att känslorna kommer därifrån..

Usch så förvirrat det blev.. :) Men det är trevligt att prata med dig.