Etikettvi-som-är-anhöriga
Läst 6124 ggr
[Beavis]
2009-11-30, 20:05

Att vara medberoende

Jag har en längre tid fundeat på detta med Medberonde/anhörig. Det är ett tufft ämne och jag vet att den stående linjen bland många av de som skriver höär mig inkluderad har varit att man ska lämna/klippa den som är beroende för att rödda sig själv.

Nu är det ju inte så lätt att bara lämna oftast.. man har kanske barn ihop? Är gifta? både och  eller så är det dina föräldrar/Barn? Och då är det ju inte bara att dra sig ur eller hur?

Så då är ju frågan vad ska man göra? jag har själv sagt till medberoenden i sådan sits att sätta hårt emot hårt sluta gömma skydda och på andra sätt underlätta. Gör man det så underlättar man ju fö den beroende att fortsätta.  Man kan vis a dem vägen om de vill bli rena. Men om de inte vill det då? Hur gör man?????

Detta är vad jag hoppas vi kan disskutera i denna tråd.

Har jag rätt har jag fel? osv kom med era teorier hur tokoga ni än tror dem vara.

Gronstedt
2009-11-30, 20:37
#1

Det beror ju väldigt mycket på. En alkoholist/knarkare som börjar uppvisa personlighetsförändringar, kanske våldstendenser, som sätter en i skiten genom att ljuga, stjäla och bedra - eller en relativt beskedlig knubbsäl som köper rejäl sockerkaka till kaffet-på-maten varje dag och äter upp hela när man själv gått och lagt sig?

Någonstans handlar det ju om att räkna ut vad man betalar och vad man får för det - och om det är värt priset.

kerstinjo
2009-11-30, 23:22
#2

Nej, det är inte alltid så enkelt att bara lämna det sjunkande skeppet. Men ibland är det enda chansen för att överleva själv. Överleva och få ett liv med livskvalitet.

Ett liv med en missbrukare, drabbar inte bara den närmaste, utan runt varje missbrukare brukar man, grovt räknat, säga att det finns 4-6 personer som drabbas av sjukdomen.

Att ha barn ihop med en missbrukare och säga att man inte kan gå sin väg p.g.a. barnen är att lura sig själv OCH barnen.

För mig är det "rädda vad som räddas kan". Vill missbrukaren inte sluta eller kanske inte ens ser sitt missbruk, så är man skyldig sina barn att ge dem ett friskt liv, ett liv utan skuld och skam. En normal uppväxt, som inte ger skador för livet.

Tyvärr är man som mamma/pappa/vuxna barn till en alkoholist/narkoman tvungen att sätta klara gränser. Hit, men inte längre.

Inte för att rädda alkoholisten/narkomanen, utan för att rädda sig själv.

Grönstedts sista mening; Någonstans handlar det ju om att räkna ut vad man betalar och vad man får för det - och om det är värt priset. Mycket tänkvärt!

 Kerstin 

 

Porklash
2009-12-01, 01:27
#3

Jag försöker vara försiktig med att säga att någon ska lämna en beroende den har ett förhållande med. Men jag tycker att man ska göra ett medvetet beslut om att leva med beroendet och vilka följder det har.

Det knepiga är när det kommer till barn. Men ja, jag tycker man ska polisanmäla sina barn när de stjäl från en men att man ska försöka göra det med "hård kärlek" istället för i affekt.

Det handlar egentligen inte om gränser som intergritet. Skulle någon annan göra så här vad skulle du göra då? Varför ett undantag för dina barn i de fallen? Sen tycker jag man hela tiden ska påminna dem om att man finns där för dem och att man är berred att hjälpa dem om de verkligen  vill. Självklart ska man föröka få till ett LVM om det behövs.

Vänner är faktiskt lättast. Hur mycket orkar man? Kan man ha en "frisk" relation med den beroende så är det ju lugnt. Det brukar faktiskt kunna funka hyfsat rätt länge om man nu verkligen var vänner. Man måste "bara" försöka att inte låta den beroendes lidande bli ens eget… Sen är det ju som med barnen att man visar att hjälp finns att få och att anmäla när det är en risk för deras hälsa.

I teorin alltså…I praktiken är det  ofta svårt…Men det är ju också en del av sjukdomen…

pEr

kerstinjo
2009-12-01, 20:35
#4

#3

Jag håller inte riktigt med dig där Per.  När du skriver; Men jag tycker att man ska göra ett medvetet beslut om att leva med beroendet och vilka följder det har.

Gör man ett medvetet beslut, så kan det aldrig bli ett bra beslut om det innefattar att fortsätta att leva ihop med en beroende. Någonstans på den resans gång, så blir man sjukt medberoende och det är absolut inget jag vill att någon ska bli.

Hur går det att ha en "frisk" relation till en beroendemänniska? Det har oundvikligen mängder av negativa följder att leva ihop med en missbrukare. Det går inte att ha en friskoch sund relation med en beroendemänniska. Någonstans på vägen så tappar man sitt egna jag. Är det värt det?

Ljuga och släta över är en medberoendes livsuppgift och den livsuppgiften vill jag inte ge någon person.

Det blir inte alls knepigt när frågan kommer till barn. Barn far otroligt illa i ett missbruk. Jag vet. Inte bara genom mina egna barn, utan även genom vuxna barn/ungdommar till missbrukare.

Det är så otroligt mycket skuld- och skambegrepp innefattat av att ha missbrukande föräldrar. Så mycket onödigt lidande, så mycket ångest för en 3-åring att inte förstå vad som händer när mamma/pappa är som dr. Jekyll o mr. Hyde. Så mycket ångest för en 7-åring, som inte vågar ta hem kompisar. Så mycket ångest och skam för en 14-åring, som skäms för sina föräldrar. Osv.

Varför låta det gå så långt?

Skulle jag idag få leva om mitt liv, med den kunskap jag nu har, så hade jag som 25-åring sprungit i galopp för att undvika alla fällor jag sprang in i.

Jag kanske hade fått ett liv i harmoni, jag hade kanske fått föräldrar som inte blev gråhåriga i förtid, föräldrar som orkade umgås med mig. Jag kanske hade haft en storebror, som jag inte "tappade bort" på vägen.

Jag hade kanske haft en släkt som visste vem Kerstin var. Vem vet?

Jag var både beroende och medberoende och med facit i hand så är det bara att inse att jag har skadat mina barn otroligt mycket. De har farit otroligt illa och har fortfarande problem med "de svåra åren".

Var det värt det?

När jag någon gång vill/kan/orkar tänka på all skada jag har gjort mina medmänniskor, så gör det ONT!

Så är du en medberoende människa, var väldigt försiktig i dina val. Det kan påverka dig mycket, mycket mer än vad du tror. Så tänk dig väldigt noga för innan du hamnar i ett medberoende.

Han är i alla fall snäll när han är nykter….

Han kanske tänker om….

Jag älskade honom en gång….

Andra har det värre….

Osv….

Tänk dig noga för.

 Kerstin 

 

Kia
Kia 
2009-12-01, 23:20
#5

Tack Kerstin för ett mycket starkt inlägg som berörde mig….lämnar min kommentar där då jag förstår precis.

Kram Kia

[Beavis]
2009-12-02, 00:47
#6

Tack för era svar de är tänkvärda.

Per och Kerstin är inne lite på en annan vinkel i tänket hos en medberoende som jag tänkte ställa då: Tänk er in i en person som gått in i en relation eller fötts in i en relation med en person som i det skedet inte är beroende eller är synligt/döljer beroende. Då väljer ju inte personen att gå in i eller behålla  relationen utan den växer fram. men du har kanske hunnit skaffa villan volvon vofsingen och kottar. eller är för ung för att dra om du är barn till missbrukaren… vad göra?

Eller du har en relation med någon familj/kärleks men du bor i bondhåla är uppväxt i bondhåla där ryktet är allt hur du uppfattas av andra är det enda du har typ. och vill inte avvika från normen till vilket pris som helst så du börjar ljuga och släta över och städa upp etc… hur bryter man detta mönster?

Det öär ju inte så lätt när man fruktar att grannarna och vännerna och familjen ska se ditt totala misslyckande att ha en hälsosam och framgångsrik familj… vad göra hur bryter man tänket att dölja och förneka in i det sista???

Som ni som svarat hitills brukar säga "man kan inte tvinga en missbrukare att sluta han måste nå botten först"  Men hur går den medberoende vidare? hur får man dem att göra det? måste de också nå sin botten innan de ger upp?  när blir förnedringen i relationen för stor att hantera så att man säger stopp?? osv

Gronstedt
2009-12-02, 09:41
#7

#4: Jag tror du har rätt i att det aldrig kan fungera om man accepterar att ljuga för den beroende personen. Men om man har en relation med sann jämställdhet, där man inte delar ekonomi och skyldigheter, och där den ena parten utan att varken skämmas eller tveka åker själv på släktkalasen och säger "Nej, h*n super igen, så h*n kommer inte" - då kan det fungera. Felet är när den part som inte själv missbrukar dras in i att låtsas och ljuga.

Det här gäller förstås inte barn, som inte själva kan välja. Men vuxna människor borde kunna välja, även om samhället motarbetar sådana val, i synnerhet av kvinnor.

#6: Jag har inte själv barn och känner få barn, så om dem kan jag inte uttala mig, utan bara om vuxnas relationer. När det handlar om ett beroende som växer fram efter att relationen börjat, så är det otroligt lätt att det liksom smyger sig på och innan man vet ordet av vaknar man en dag och undrar hur f*n det kunde bli så här. Och hur ska man hantera det om man bor i bondhålan Bondhåla och ryktet är allt och man fruktar att grannarna, vännerna och familjen ska se ens misslyckande …

Jag kan inte låta bli att lägga en genusaspekt på det här. Jag tror att det är främst kvinnor som dras in i den här fällan. Män kan mycket väl vara medberoende, men jag tror inte skammen är en lika stor del i det. För mig är det obegripligt att det skulle kunna finnas på kartan att skämmas över att ens partner bär sig åt som ett fä, men tyvärr tvingar världen den skammen på många, i synnerhet kvinnor. Familjen är kvinnans glädje och mannens boja och det är kvinnans plikt att vara kåt, glad och tacksam för att mannen nedlåter sig till att medverka till familjen. Och om allt inte fungerar perfekt, så är det naturligtvis fel på kvinnan. Och man ska vara medveten om att mannen denna typ av relationer ofta inte drar sig för att förstärka skammen. I min bekantskapskrets finns till exempel ett par där han inte drar sig för att hemma hos hennes familj säga saker som "Det är konstigt att inte XX kan laga mat när hennes mamma är en riktig kvinna!" eller "Man kunde lika gärna ha en hund som XX. Hellre en hund, faktiskt. De kan inte heller laga mat, och de är inte heller något att ligga med, men de blir i alla fall glada när man kommer hem!" Och hela hennes familj skrattar och tycker han är sååå skojig och sedan pratar kvinnorna i familjen avsides med henne om att hon borde jobba mindre och har hon egentligen gymnastiserat bäckenbotten efter senaste graviditeten för det duger inte att vara för slapp "där nere" om man vill behålla sin karl.

Att världen och samhället fungerar så är, tror jag, det främsta skälet till att man som vuxen fastnar i medberoende - alltså tron att den ena parten verkligen är beroende av den andra. Om jag varit kvinnan i exemplet ovan hade jag inte flinat generat och sedan gråtit på toaletten, jag hade sagt "Visst, så fort du ger mig något att vara kåt, glad och tacksam för!" och "Skaffa en hund då, så får du i alla fall en intellektuell jämlike!"

OK, nu rasade jag iväg på genusspåret igen. Jag vet att det mycket väl kan vara tvärt om också, men jag tror som sagt att det är vanligare att kvinnor är medberoende till män, i alla fall ifråga om alkohol och narkotika, och att det i stor utsträckning beror på samhällets syn på manligt och kvinnligt. Och det är min övertygelse om att det enda sättet att inte bli eller att dra sig ur ett medberoende är att vara medveten om att man själv är en egen, hel, fullständig och värdefull person som har fullt ansvar för sina egna handlingar inför sig själv och sitt samvete - men inte för någon annans.

Ryktet är allt, skriver du. Vaddå rykte? Vem bryr sig? Om folk sitter hemma och mumlar om att XX kastat ut sin karl bara för att han dricker - Ooooh, hur kan hon, han som är kusin till min svåger, att hon inte kan visa lite förståelse, det är inte konstigt att han dricker som hon jobbar - vad gör det? Varför, varför, varför skulle man bry sig? För man får inte komma på kafferep? Vill man dit då, när folk är så pantade?

Jag vet, det är inte så lätt. Jag lever som särbo i en byhåla där jag inte har några bekanta och vad de pratar har jag ingen aning om. Jag är en elak f*n och på tvären för det mesta och fick leta i många år innan jag hittade en partner jag står ut med och som står ut med mig. Mitt liv är betydligt enklare än många andras, just för att jag verkligen inte bryr mig, men jag är inte typisk utan en anomali.

Allt detta mångordiga dravel går ut på detta: Hur går den medberoende vidare? Med självförtroende, självkänsla och självsäkerhet. Just de egenskaper samhället piskar ur kvinnor och just de egenskaper en missbrukare piskar ur sina närstående. Annars blir den medberoende kvar i relationen tills missbrukaren kastar h*n åt sidan och den medberoende blir fri, men så sönderslagen att h*n inte kan leva utan slavdrivaren. Det är inte ovanligt att en medberoende hamnar i en annan likadan relation igen.

[Beavis]
2009-12-02, 23:15
#8

#7 Så sant som du säger det på slutet.

För mig och er som svarat är ju detta uppenbara svar att man ska skita i vad folk tycker, samla mod och dra när en näsrstående brjar missbruka om den inte är beredd att söka hjälp med det.

Självkänslan är viktig för att tro att man klarar det utan den missbrukande…

Men så har man ju det här " Men jag älskar ju h*n och om jag lämnar/släpper personen vad ska då  hända+ jag vill inte se h*n gå under….." Detta är ju en viktig del också, jag vet att vi brukar säga "fokusera på dig själv" eller "Låt dig inte dras med ner i skiten" men är det så lätt? hur går man vidare efter att ha gjort det??

karin2010
2009-12-28, 11:56
#9

min bror har hamnat i en otroligt dålig spiral där han inte kan bryta sitt festande och umgås med "fel" kompisar. Jag fattar inte att hans flickvän står ut ( som han dessutom har barn i hop med) och jag tror att hon kommer att lämna honom men det verkar inte som han bryr sig? han fortsätter festa och håller inte vad de kommit överens om. Jag tror att han ballar ur helt om hon går men hon ska inte utsätta sig själv och barnet för alla spritångor han kommer hem med på morgonkvisten. Svårt det här, man älskar väl egentligen den nyktra personen men inte den som super skallen av sig i tid och otid och som det inte går att lita på?

kerstinjo
2009-12-28, 19:03
#10

#9 Självklart älskar man till att börja med den nyktre personen som finns någonstans.

Men ju längre tiden går, desto mer "växer" man in i missbruket och beroendet och många gånger kan man inte själv se att man förändras under resans gång. För förändras det gör man.

Så småningom lär man sig att "Söndag kl. 17.00" inte är något att lita på. Som medberoende blir man inställd på att det som är planerat kanske inte alls kommer att ske.

Man tar med i sina beräkningar att t.ex. dopet på söndag kl. 17.00, tja dit kanske jag får åka själv.

MEN, om flickvännen skulle gå ifrån din bror, så kanske han skulle få sig en tankeställare och börja fundera på sitt liv. Var det värt det här? Jag har mist min flickvän och mitt barn, vad hände?

Det kan vara en vändpunkt, men det kan även vara tvärtom. Det vet man aldrig i förväg.

Men mitt råd till din brors flickvän och även till dig är; Ställ krav, ställ ultimatum. Men backa aldrig den allra minsta millimeter om han ej uppfyller kraven.

 Kerstin 

 

Mirjami-78
2009-12-29, 02:20
#11

Jag levde ihop med en man son hade missbrukade alkohol. Annat vet jag inte om han tog men vissa mistankar fanns hos mig ang. det, men hittade inga bevis.

Första levde vi ihop och jag märkte efter ett tag att det blev mer och mer alkohol. Hot kom det också och under den tiden var jag gravid, men han fick för sig en massa konstiga idéer när jag jobbade över m.m att jag var otrogen osv. Märkte ju att när han drack så kom dessa fantasier.

När jag hade fött barnet och det hade gått ett tag så blev det bara värre och värre. Jag försökte prata med han om alkoholen, men det gick inte. Sedan var det ju så att han fick en ibland att gå ut och köpa alkohol till han, för det var ju fredag….och då var det ok. Men alla andra dagar som han hade druckit under veckan räknade han inte med.

Efter alla om och men så fick han flytta ut. Jag orkade inte mera helt enkelt. Sedan kom slagen men då anmälde jag han och efter det vågade han inte ge sig på mig med fysisk våld. Psykisk våld däremot ja det fortsatte han med, för det var alltid fel på mig, vad som än hände. Han gjorde inga fel och det var han det var alltid synd om när han hade druckit och spelat upp sina pengar.

Nu har jag mer eller mindre slutat helt att hjälpa han. Han sätter sig själv igen och igen i skuld och betalar inte igen sina skulder…Sedan sitter han där då, men jag har tröttnat. Jag inser det att det går inte helt enkelt så ingen ide hjälpa han mera. Svälter han så får ha göra det, jag vägrar vara en mamma för han.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Kia
Kia 
2009-12-29, 08:25
#12

En intressant tråd detta har blivit . Men utan att någon tänker slänga hård kärlek på

mig ;) . Så vill jag säga att bara lämna och att ta sig ur sitt medberoende det är väldigt tufft och oerhört jobbigt. Japp, jag förstår varför man ska men att agera på det är en svår situation. Att ta sig till alanon tror jag gör att man kan få mycket stöd genom att prata m andra i samma sits. Men nu uttrycker jag bara känslor. Ibland vill man inte prata om det, man skäms känner sig påhoppad att lämna honom osv. Man håller det för sig själv, man är i förnekelse, vad ska andra säga, vet jag själva vad kärlek är egentligen? Frågor som snurrar i huvudet osv osv. Man är så medberoende att ens tänka tanken utan honom finns inte. Ja det är ett sjukt huvud som talar men vill bara ge en inblick hur tankar o känslor kan spegla sig. Kram Kia

Gronstedt
2009-12-29, 16:45
#13

Just den där frågan, "Vad är kärlek egentligen?", tror jag är väldigt viktig.  Man måste kanske inte automatiskt lämna en beroende person, bara för att den är beroende. Det kanske går att sluta dela ekonomi och ansvar med personen, men ändå ha kärleken och kanske sexlivet tillsammans? Men om den beroende personen tar till våld och/eller kränkningar, eller stjäl eller förstör ens ägodelar, då måste man sätta ned foten, på ett eller annat sätt.

[Beavis]
2010-01-01, 18:16
#14

#13 Så kan man ju försöka göra det. Men jag undrar om man klarar att stillasittande se på när denna person försötör sitt liv, när man älskar honom/Henne? även om man har delad ekonomi osv och jag tror att de slitningar som uppstår i frustration mm kan sabba relationen ändå även om personen inte förstör din personliga ekonomi och kanske kan hålla sig så pass lugn att den inte förstör allt för mycket grejer.

Gronstedt
2010-01-03, 08:11
#15

#14: Det beror ju väldigt mycket på vad det är för slags beroende och på hur personen är i sitt påverkade tillstånd. Jag skulle till exempel kunna vara särbo med en shoppingberoende person, men jag skulle inte acceptera ett förhållande med en person som är sexberoende och därför inte är sexuellt trogen. 

Ibland talar vi här på BiF bara om alkoholism och narkomani när vi talar om hur beroenden påverkar förhållanden. Andra beroenden påverkar också på olika sätt och man kan förhålla sig på många vis till andras beroende. Kanske kan man acceptera sanningen att man inte kan hjälpa, att den andra är vuxen och måste ta ansvar för sig själv, utan att för den skull helt förskjuta personen ur sitt liv. Tough love behöver kanske inte innebära skilsmässa, om man hittar sin egen balans.

[Beavis]
2010-01-03, 16:58
#16

Sant jag tänkte nog mest på substansberoende i min inledande text. shopberoende kanske man kan hantera att leva med om man är särbo?? Men där finns ju också möjligheten att den beroende till slut blir så skuldsatt och pank att den börjar stjäla kanske även ifrån dig för att kunna fortsätta?  Då är ju inte särboskapet ett skydd för din plånbok för den går säkert att komma åt ändå…

Nä att bara lämna är svårt det vet jag för det är så mycket annat som håller en kvar ofta. Man vill ju stödja och hjälpa dem bli "rena".

Men självklart om de uppvisar våldstendenser eller försöker skilja digifrån omvärlden… där e min åsikt fast "Spring för livet"

Mirjami-78
2010-01-03, 17:09
#17

Ja man överger nog inte direkt utan försöker och försöker. Så gjorde jag allafal, men det gick inte helt klart. Det finns en gräns, jag hade ansvar för två barns välbefinnande med. Sedan är det ju en annan sak om den som har ett beroende försöker själv komma ifrån det….Och verkligen vill, då kan man söka hjälp tillsammans och kanske lyckas.

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

kerstinjo
2010-01-05, 10:17
#18

Ett litet förtydligande; När jag talar om beroende (från mitt perspektiv) så handlar det om ett gravt beroende och är det gravt (eller riskerar att bli) så har det för det mesta gått så långt att enda utvägen är att rädda sig själv och "springa så fort man kan"!

 Kerstin 

 

Gronstedt
2010-01-05, 11:00
#19

#18: Och jag använder ordet "beroende" i vidare bemärkelse, från att känna sig störd om man inte lackar om naglarna varje dag till grövsta substansmissbruket. Nagellacksberoendet kan vara otroligt jobbigt för den som lider av det, och det kan påverka personens sociala förhållanden, men förstås på helt andra sätt än ett gravt substansberoende som man inte kan annat än fly från.

Det är bra med förtydliganden Glad.

[Beavis]
2010-01-05, 20:53
#20

Jag brukar få fötydliga mig själv hela tiden……..

kerstinjo
2010-01-08, 19:30
#21

#19 Klart att det är, men då klassar jag det som en tvångssjukdom och inte som enbart ett beroende.

 Kerstin 

 

Gronstedt
2010-01-09, 12:22
#22

#21: Jag ä rinte på det klara med gränsdragningen där, faktiskt. Shoppingberoende till exempel är ju inte ett substansberoende, men påverkar ändå belöningssystemet.

[Beavis]
2010-01-09, 18:23
#23

Precis men så är det väll med alla beroenden eller missbruk? det påverkar belöningssystemen på något vis annars skulle man ju inte bli beroende och missbruka.

men vad får då den medberoende ut av relationen? Det klassiska svaret är ju  "man får känna sig behövd och duktig" "h#n akulle inte klara sig utan mig" osv..  Men sen självklart den dåliga samvetet i samma tankegång utan mig dör personen eller går under….Där tror jag som någon skrev tidigare den tyngsta delen i varför man fastnar ligger.. men det är min tes.

knas65
2010-01-24, 18:38
#24

Som medberoende och sett ur min synvinkel så får jag inte ut nåt av förhållandet. Jag har hoppats att jag skulle få ut nåt av det om jag lyckades få alkoholisten frisk….Lönlöst projekt… Jag har levt i en illusion att få se den "riktiga" människan som jag vet finns innanför muren.. Han har visat sig ofta i början men mer och mer sällan nu de sista åren.. När den "riktige" visar sig så går bergochdalbanan uppför så sakta sen kommer "monstret" som jag kallar det och då jävlar sätter vagnen fart nerför. Det är en farlig bergoch dalbana det där. Den tar all energi. Jag har varit så naiv att jag trott att min kärlek till honom skulle vara starkare än alkoholens dragningskraft. Men tack vare Al-Anon och all kunskap och allt stöd där så öppnas ögonen sakta,sakta på mig. Det tar tid att inse och det får det göra, en sak i taget, långsamt kommer man längst. Ibland går det bra att jobba med det jag lär mig där men precis som alkoholisten så tar jag återfall verkar det som. Då är det viktigt att ringa nån och gå på möten för att hitta tråden igen. Har mått skit denna helgen. Ska på möte ikväll och känner redan nu att det kommer att brista för mig, tårar och ilska som vill ut. Det är där jag kan släppa ut det och alla förstår utan att säga nåt.

Precis som många missbrukare så är många medberoende Vuxna Barn… Däri ligger en stor förklaring till varför man stannar kvar också. Jag är ett sånt. Min far drack och "min" alkoholist är så lik min far i sina beteenden… Otäckt…

Det finns hur mycket som helst att lära sig om detta…

Jag tar lite i taget…

[Beavis]
2010-01-24, 21:44
#25

En annan tanke dök upp i min skalle när jag läste ditt inlägg knas65.

För att spinna vidare på min tidigare tankegån Ka det vara så att du precis som de kvinnor som dras till krimiella hade tron att bara du älskade honom "rätt" som bara du kan så skulle han sluta dricka? Precis som "krimgroupies"  Tror sig se den rätta personen bakom brottslingen och med sin kärlek kan de få dem på trätt spår…?

Och då menar jag inte överklassbrudarna som raggar kriminella på Café Opera.. utan de som börjar skriva brev till dömda brottslingar.

Bara en fundering mrn vad tror du om den tanken?

knas65
2010-01-24, 23:08
#26

Nä jag kan inte känna igen mig i det. Vi har levt ett "normalt" liv i början. Jag har ju fått se honom gå ner sig i alkoholen. Så jag har inte valt ut honom och trott att jag kunde omvända honom.

Det är ju väldigt ofta så att beroende och medberoende dras till varandra utan att veta om det om jag säger så.

Det är bra med såna här tankegångar!!! Jag har funderat en stund över ditt inlägg och känt efter o begrundat..

Gronstedt
2010-01-24, 23:11
#27

#26: Tror du de dras till varandra, eller tror du att förhållanden med en som är beroende/medberoende och en som inte är det tar slut fortare? Obestämd Alltså att en som går ned sig i ett beroende blir lämnad av sin partner om den inte är av "medberoendetyp", alternativt lämnar en partner som inte är av "medberoendetyp"?

knas65
2010-01-25, 10:38
#28

#26 Ja det var en bra fråga!!! Nu ska jag försöka reda ut det här… Inte säkert att jag kan ge ett bra svar på dettaObestämdmen:

Ja, jag tror de dras till varann. skadade beteenden och känslor, de kompletterar varandra. givetvis ska det finnas en attraktion även mellan dessa människor…

Att leva i ett förhållande där en går ner sig i ett missbruk och inte den andre blir medberoende??? Kommer inte på att jag mött nån sån… Det är nog ganska ovanligt…Förvånad

Sen tror jag inte att en beroende lämnar av en sån orsak. Han/ hon lämnar nog i så fall för att få vara i fred med  sin drog. Att det är outhärdligt att höra på tjat och böner, gråt och förbannelser, det gör ju skam och skuldkänslor värre och värre. Vilket i sin tur bidrar till att drogandet ökar för att döva alla känslor..Kontrollerandet som en medberoende får gör ju det komplicerat o jobbigt för en beroende…Att planera för sitt drogande och hela tiden tänka på när, var hur… Då kan nog valet bli att få vara i fred och kunna slippa den biten..Cool

Däremot tror jag att om en person som inte är medberoendetypen skulle träffa en missbrukare och det visar sig ganska omgående så har de lättare att sätta stopp.Skrikandes

Det känns som att man kan vrida o vända på detta ett otal gånger… Jag är definitivt ingen expert,,,men jag är tacksam att jag fått komma i behandling för egen del. Medberoende är inte lätt.

Jag har själv varit på Nämndemansgården i en vecka där jag fick veta så mycket om beroenden/ medberoende. Beroendepersonligheter…. Det kunde lika gärna varit jag som suttit fast i alkoholism…Foten i munnen

Jag vet inte om du fick svar få din fråga, hmm…känns som jag "yrat" mest…

Men det sätter igång många funderingar och det är det som behövs för att jag ska se mina egna problem som jag måste jobba med.Obestämd

Gronstedt
2010-01-25, 10:49
#29

"Sen tror jag inte att en beroende lämnar av en sån orsak. Han/ hon lämnar nog i så fall för att få vara i fred med  sin drog. Att det är outhärdligt att höra på tjat och böner, gråt och förbannelser, det gör ju skam och skuldkänslor värre och värre."

Tror du det? Är inte den medberoendes tjat, böner och tårar snarare en bekräftelse och en ursäkt? Utan dem skulle man ju inte kunna supa med lika gott samvete, utan dem skulle man inte känna sig som en lika viktig person.

"Att leva i ett förhållande där en går ner sig i ett missbruk och inte den andre blir medberoende??? Kommer inte på att jag mött nån sån… Det är nog ganska ovanligt…" Tror du inte det finns personer som säger "Visst, sup du, men blanda inte in mig."? Alltså folk som vägrar att dras in i den emotionella dansen kring beroendet, som vägrar trösta, hjälpa, stötta, vädja och därmed bli den beroendes skydd och ursäkt mot verkligheten?

knas65
2010-01-25, 13:15
#30

Viktig i den bemärkelsen att man får uppmärksamhet, eller?? Jag undrar för att försöka förstå en alkoholists tankegång… Jag kommer nog att ställa många "konstiga" eller rent av dumma frågor, men det bevisar ju hur förvirrat det är att vara medberoendeObestämd.

Jag hoppas att det finns såna människor. Jag jobbar mycket med att försöka förstå hur det går till då??

Kan kanske vara så att de älskar sig själv??? Det är bara en fundering jag har. Kan man älska sig själv så sätter man nog sig mer i första rummet. Självkänsla…

Jag misstänker att du redan har nya frågeställningar till mig???

Shoot man shoot….

Gronstedt
2010-01-25, 13:32
#31

#30: Ja, jag tror att den beroende/missbrukaren på något sätt behöver den bekräftelse och uppmärksamhet h*n får av den medberoende. Även om det är negativ uppmärksamhet, så bevisar det ju att missbrukaren är centrum i den medberoendes värld. Och dessutom så kan man alltid använda den medberoendes existens och agerande som en ursäkt iför sig själv och andra för att man måste missbruka. Genom att lägga ansvaret på den medberoende så slipper man ju ta det själv!

Jag tror att gemensamt för beroendepersonligheter/missbrukare är en tendens att inte vilja ta ansvar för sitt eget handlande. Jag tror inte det är så mycket att de älskar sig själva som att de slår ifrån sig med båda händerna tanken på att de själva skulle ta ansvar för hela sitt liv, med både vackra och mindre vackra sidor.

Det finns ALLTID ursäkter för att man "måste" ta till sin drog, men man skyller på allt utom de verkliga orsakerna, för de är jobbiga och ligger djupt och gör ont att titta på. Dessa människor har svårt att stanna upp och se sig själva i vitögat och analysera sig själva - men det är just det de måste göra för att kunna börja hantera beroendet/missbruket. En medberoende person kan bli en perfekt ursäkt för att aldrig behöva göra detta.

knas65
2010-01-25, 14:07
#32

Okej…Vari bottnar det behovet?? Från en barndom i en dysfunktionell familj kanske??

Jag med min beroendepersonlighet, kan ju säga att jag litar inte på att mina beslut blir bra för mig.Obestämd Jag har tagit MYCKET ansvar och är inte rädd för den biten, men just den känslan att inte känna sig själv så pass mycket att jag vet vad som blir bra … den är inte bekväm. Men det är också något jag får jobba med i anhöriggruppen..

Hur sjukt det än låter så är jag tacksam för att jag "SPRANG IHOP" med en alkoholist, ur den aspekten att jag får nu lära känna mig själv. Jag hade nog inte kommit till insikt att JAG hade problem annars. Jag visste inte att min uppväxt inte var så kallat normal…

Jag har precis haft besök av min "vän", promillefri idag… Just det där med att lägga över ansvaret stämmer så bra. Men jag tog inte på mig det och tänker inte göra det heller.

Och alla ursäkter…det har jag ju fattat hur de ligger till.

Gronstedt
2010-01-25, 16:02
#33

Kanske är beroendepersonligheter bara fega? Kanske är det ett behov av att dölja och förneka alla fel och svagheter, till och med för sig själv? Kanske är det den eviga jakten på det perfekta ögonblicket av njutning, och så skyller man på allt och alla som stör så att just den här flaskan inte blev perfekt? För får man bara uppleva den där perfekta stunden igen så ska man ju sluta sedan …

Personligen tror jag inte man ska förutsätta att det måste finnas en dysfunktionell uppväxt i bakgrunden. Det finns så mycket annat som spelar in, bland annat genetisk predispostion. Uppväxten kan vara en orsak, men behöver vara en stor orsak eller ens en bidragande orsak.

Bra att du vägrar ta på dig ansvaret, låt det ligga kvar där det hör hemma - på HANS axlar. Kanske är det därför beroende och medberoende passar ihop? Den beroende behöver någon att skylla på och den medberoende behöver någon annans skuld och ansvar att bära för att slippa sina egna? *spekulerar bara, men det känns som ett tankespår som kunde vara fruktbart*

Porklash
2010-01-28, 11:33
#34

Detta dök upp i mitt huvud när jag läste denna tråd.

Beroendepersonligheter är enligt min erfarenhet i stort sett alltid överkänsliga. Åtminstone på ett eller annat sett.

De brukar ha svårt att ta både kritik och beröm på ett bra sätt. Antagligen för att de har svårt att förstå kärlek och tror att kritik är samma sak som att man tycker illa om dem och beröm att man tycker om dem. Vilket det ju inte alls behöver vara.

Jag vet många människor som jag inte gillar som jag tycker är väldigt duktiga på t.ex. sin proffession…

Medberoendepersonligheter är ofta svåra för att många av dem ser sig som bara offer istället för beroenden. De har ju bara gjort "rätt" av kärlek. Sen att kärleken till sig själv inte får vara med verkar vara svårt att inse.

Frågan är ju alltid: Är den här personen (den beroende) mer viktig än dig (den medberoende). Eller dina barn?

Medberoende är ju självklart även det en egoistisk handling. Jag lägger över mina problem på den beroende. Om bara den inte drack/knarkade/sexmissbrukade o.s.v. e.t.c. så skulle jag kunna…

Det är någon annans fel att jag inte kan ta ansvar över mitt liv ungefär… Kan vara bekvämt.

Sen hur man agerar som medberoende är också olika. Fördommen är väl en underdånig fru som springer och plockar efter den beroende men det finns även de som är kontrollfreaks med mycket hårda gränser. Tyvärr helt värdelösa gränser i dessa fall och där de behövs finns de sällan. Att hela tiden säga att man går ifrån någon för att den super t.ex. är ingen gräns. Det är bara ord.

Självklart kan man leva ihop med en beroende utan att vara medberoende. Frågan är hur länge? Men det händer.

Man kan ju dricka alldeles för mycket och få skador av alkohol utan att vara alkoholist med.

pEr

Kia
Kia 
2010-01-29, 00:26
#35

Beroende som beroende brukar ju jag säga och jag tycker nog att det är samma här. Medberoende, alkoholist sockerknarkare vad som , fortfarande beroende liksom.

Beroende människor dras ofta till varandra tror jag. Är den ene medberoende och den andre är alkoholist så dras de till varandra men jag funderade vidare här att kanske har den som är medberoende också ett annat beroende än bara medberoendet. Kanske är man en exempelvis sockerberoende också eller ngt annat. Känner man igen sig i några andra beroenden?

Varför skyddar man i medberoende, mitt svar är att man vill utåt sett inte se dålig ut att man valt att leva med någon som är alkohlist eftersom det är ju inte accepterat i samhället. Kanske är man uppväxt i en familj själva där man utåt sett inte pratat om sina problem utan alla problem har ständigt hållts bakom stängda dörrar. Sen går man in i ett förhållande med en beroende och då fortsätter man bara göra och agera som i den miljön man är uppväxt i…

Rörigt inlägg bara en massa tankar.

/Kia

[Beavis]
2010-01-29, 01:35
#36

#25 Ett bra inlägg tycker jag. Du berör en vinkel som ju är väldigt vanlig: Man dras till det man känner igen. På samma sätt som man ofta attrahras av personer som påminner om ens förälder utseendemässigt eller personligt så tror jag att barn till missbrukare av någon sort ofta dras till missbrukare trots att de säkert svurit "att aldrig ha med en jävla knarkare att göra igen". Föt att man omedvetet känner igen personlighetstypen den är bekant och man trivs på något vis. När man sedan kommer på vad det var som var så skönt bekant är det försent…Man har flyttat ihop och gift sig med pappa/mamma alkoholisten. Som bara drack lite för mycket på fester men var så trevlig Nu sitter den där i soffan igen med ett helrör i näven och yrar om hur missförstådd den är….

Porklash
2010-01-29, 10:12
#37

Jag skulle vilja påstå att de är nästan ett större begrepp kommer du från en dysfuntionell familj dras du til dem som också gör det.

Det behöver inte vara beroende man delar i historien utan den sjuka familjestrukturen.

pEr

Gronstedt
2010-02-03, 12:12
#38

En sak som jag har slagits av är att medberoende påminner väldigt mycket om hur kvinnor lever i förhållanden med omogna män med så kallad traditionell syn på jämställdhet. Alltså att mannen betraktar och behandlar hustrun som en börda och ett påhäng och smiter från ansvaret från familjen för att kunna "leva sitt liv" utan de "begränsningar" som kvinnan, bland annat genom att skaffa barn, har "lagt på" honom.

Jag menar nu mycket "traditionella", men tyvärr inte ens bland unga familjer sällsynta, förhållanden, jag gör inga generella påståenden om manligt och kvinnligt.

Någon mer som slagits av detta?

Porklash
2010-02-03, 17:03
#39

Jo det har jag faktiskt tänkt på med. Det skulle ju kanske förklara varför det verkar vara mycket vanligare med kvinnliga medberoende. Men medberoende män är vanligare än vad många tror.

Men både de beroende och medberoende som beklagar sig över sina partners kan ju faktiskt bara gå ifrån dem så där är de ju väldigt lika.

Gnäll ja men ingen riktig handling.

pEr

Gronstedt
2010-02-03, 18:21
#40

Men fungerar en man som är medberoende till en kvinna likadant? Ljuger han för barn, grannar och släktingar om varför kvinnan inte är med, eller vägrar han bara att åka på släktträffen/delta i skolutflykten eller vad det nu kan vara? Och hur mycket döljer och smyger den missbrukande kvinnan själv för att inte avslöjas som en "dålig" maka och mor?

Det är väl fortfarande så att det är fler män än kvinnor som missbrukar alkohol och narkotika? Hur mycket av skillnaden mellan manliga och kvinnliga medberoende fberor på att det handlar om olika droger, och hur mycket av att i alla fall det ena medberoendet påminner om allmän manlig respektlöshet och hänsynslöshet, som beklämmande många kvinnor står ut med?

Det är ju faktiskt tyvärr så att det finns många fler ursäkter för en substansmissbrukande man än för en substansmissbrukande kvinna. En man går från en glad partysnubbe till en kille med lite problem, en kvinna går från fylleslampa till misslyckad mamma. Jag undrar hur skillnaderna i medberoedendet ser ut?

Och kommer skillnaderna att utjämnas när kvinnors bruk och missbruk av substanser blir allt mer lika mäns?

knas65
2010-02-03, 19:51
#41

ATT VARA MEDBEROENDE!!!

Jag kan berätta vad det är för mig. Just nu, just här, oavsett alla kloka/korkade saker jag tyckt och tänkt…

Idag håller jag på att ätas upp av ångest. Jag försöker hålla mig borta från alkoholisten för jag vet inte hur jag ska prata, bete mig.

Jag är en elak jävel, svarade på hans sms härom dan att jag har mycket känslor för honom…sen vänder jag honom ryggen… Fy fan, jag slits sönder inuti.

Jag vet inte vad fan det är jag håller på med. Men mitt beteende skadar oss båda två…

Jag tror jag mister förståndet på det här…

Fast jag vet att jag måste stänga honom ute..

Hur kunde jag vara så otroligt korkad att svara så på ett sms…

Jag vill verkligen inte skylla på det ena eller det andra men kan det vara så att mitt Vuxna Barn behöver tas om hand??? Jag är ju ett sånt, men har inte tagit tag i det…

förvirrat och ångestfyllt det här…

Gronstedt
2010-02-03, 20:01
#42

Stopp där - du är INTE elak. Möjligen är du för snäll, som svarar på SMS:et. Ditt beteende skadar ingen utan är nödvändigt, men det är skitjobbigt. Det är skitjobbigt att sluta dricka också, men det skulle väl ingen säga skadar någon?

Det där med vuxna barn har jag ingen koll på, har aldrig tänkt i de banorna. Det kanske är viktigt att förstå varför man är som man är, för att kunna ändra på sig, men det förflutna är ju passerat och kan inte ändras! För mig är det viktigare att göra tydligt för mig hur jag skulle önska att jag var. Om jag vore ett vuxet barn (vad nu det är - jag kanske är ett?) och ville vara en vuxen vuxen, skulle jag försöka känna efter hur en vuxen vuxen är och jobba på att vara sådan, hellre än att försöka analysera det vuxna barnet.

Men alla är ju olika och måste följa olika vägar till sitt mål.

Porklash
2010-02-03, 20:38
#43

#40

Jo de medberoende män jag träffat har faktiskt agerat ganska lika medberoende kvinnor. Sen självklart med personliga variationer alla medberoende kvinnor är inte så som du beskrev heller men vad alla har gemensamt är att de inte tror att de kan lämna den beroende fast att de själva far illa av förhållandet. Många av dem p.g.a att de tror den beroende inte klarar sig själv vilket ju den beroende gärna låter dem tro…

Jo kvinnor som super har ju haft en ännu sämre klang än män som gör det men jag tror att där håller det på att könsutjämnas, långsamt visserligen, men ändå.

#42

Om ditt beteende skader er bägge som du skriver vet jag inte. Jag har ingen aning vad du menar men jag är ganska övertygad att den beroende har/haft ett beteende som skadat er bägge rätt så rejält.

Ditt vuxna barn? Låt ungen leka. Det brukar göra dem gott och de brukar vara svältfödda på det så det kan gå lite knackigt i början men det kommer…

pEr

Gronstedt
2010-02-03, 20:55
#44

#43: Ja, jämställdheten går framåt! Synd att könen verkar ta efter varandras sämsta egenskaper bara.

Det är klart att det jag beskrev är "ändlägena", det finns förstås alla variationer. Jag har ingen personlig bekantskap med en man som är medberoende till en kvinna som knarkar eller dricker, bara i andra beroenden som kolhydrater eller utseendefixering på gränsen till anorexi.

Den vars tjej är kolhydratberoende förstår att hon ser det som ett problem och försöker stötta, men ser inte själv problemet (och gillar dessutom inte riktigt att hon vill gå ned i vikt, han gillar mulliga kvinnor).

De killar vars tjejer är utseendefixerade jobbar stenhårt på att underblåsa problemet genom att kalla tjejerna feta och fula och förnedra dem offentligt. De är omogna män med traditionell jämställdhetssyn så det bara skriker om det. Tjejerna är av typ BMI 16 med kläd-och-smink-konto på 99 % av lönen och tillbringar evigheter med att spackla och klä sig. Och när mannen klämmer henne på brösten på krogen och säger till kompisarna att hon får skaffa lite mer silikon, så ler hon bara, och när han säger åt henne att hämta jordnötter åt honom så gör hon det och betalar dem. och när han skriker efter henne att hon få fan inte äta några så fet som hon är om röven, så låtsas hon att det är ett roligt skämt. Och jag önskar att jag hade stake att kastrera karlfan där och då och ruska lite vett i flickstackarn, men det har jag ju inte … Detta är inte min typ av man och inte min typ av kvinna, kan jag ju säga. Fast frågan är vem i ett sådant "förhållande" som är beroende och vem som är medberoende? Han, hon, båda eller ingen? En ond, trist kretsgång av elände, bara?

Aj, nu blev jag så där upprörd igen …

[Beavis]
2010-02-03, 21:53
#45

#44 Grönstedt du verkar ha haft väldigt dåliga erfarenheter av män tyvärr. Tråkigt och i sak har du säkert rätt att allt det där pågår, Jagkänner inte igen mig bara. Men du tar upp en intressant vinkel av medberoendet Medberoende kolhydratknarkare…

Detta har jag sett på tv och jag har sett vänner och bekanta berätta om dessa män som av kärlek och av rädsla för att slippa problem kan sätta sig i bilen två på natten för att åka och handla godiset hans sambo kräver just då. Och som är väldigt duktiga på att antingen städa undan bevisen efter godis/matorgierna för att sedn mer eller mindra förtränga att de ägt rum. Och ämnet är tabu att prata om i hemmet allt för husfriden

Sedan finns det ju "feeders" som uppmuntrar sina partners att överäta för att kunna överäta själva utan dåligt samvete eller för att de har en "fet fetisch" Det brukar å andra sidan kunna snudda på misshandel tycker jag när man ser.

knas65
2010-02-03, 22:09
#46

Sitter och läser lite i en bok om energitjuvar…

Kan inte låta bli att dela med mig av ett citat:

Den enda outhärdliga plågan är plågan av att inte förstå.Obestämd

[Beavis]
2010-02-04, 01:44
#47

Tänkvärt men vet inte om jag håller med hundraprocentigt?

Porklash
2010-02-04, 09:47
#48

#44

Jo jag håller med där också lite. Kvinnor som beter sig lika illa som män har betett sig i alla tider. Förhoppningsvis är det pendeln som svänger lite kraftigt i början för att den varit så långt åt ett av hållen förut.

Kanske vi kan mötas där på mitten någon dag…

Utseendefixering är nåt jag tyvärr tror bara blir värre.Hods båda könen. Har det med att vi är så stressade att göra? Ingen honner bry sig i nåt annat än ytan?

Fast här på nätet märker vi ju å andra sidan inte av ytan alls?

pEr

Gronstedt
2010-02-04, 10:06
#49

#45: Naturligtvis är inte alla män och kvinnor sådana, inte ens många (hoppas jag). Men de finns, tyvärr. Man får hoppas att överslängarna mildras, som Porklash skriver. Det är förresten inte bara kvinnor som beter sig lika illa som män, utan också män som tar över kvinnlighetens töntigaste egenskaper, av hysteri, utseendefixering, aktiv inlärd hjälplöshet med mera. OBS! Jag säger inte kvinnliga drag, jag anser inte sådant vara kvinnligt, utan bara drag som anses/har ansetts tillhöra kvinnligheten som grupp.

På nätet finns inget utseende, det är sant, och vi vet inte mer om varandra än vad vi läser. Man kan presentera sig hur man vill, inte nödvändigtvis som det är. Det kan vara både bra och dåligt, men en sak som är bra är att man kan framställa sig som man tycker att man borde vara och se vilken respons man får. Om jag till exempel skriver ett inlägg som jag tror är så att säga politiskt korrekt, och ser att det betraktas som pretentiöst eller tanklöst eller bara dumt, så lär jag mig kanske att strunta i vad jag tror att jag borde tycka, och i stället känna efter vad jag verkligen tycker.

Virrigt, men ni kanske förstår?

[Beavis]
2010-02-05, 22:28
#50

Japp, vi (jag) förstår. jag citerar min barndomshjälte Dee Snider "Do whatever the fuck whenever the fuck you want , And don´t let nobody stop you ok. cause nobody should stop you from having a good time"

Gronstedt
2010-02-07, 12:20
#51

Jisses, Dee har jag inte tänkt på på åratal Skrattande. Pudelrockarnas pudelrockare och ett kärt barndomsminne.

[Beavis]
2010-02-07, 19:59
#52

Han är ingen Pudelrockare längre utan kör en form av mohawk frisyr, Och permanenten verkar va väck fast han har självfall så lite lockigt e det ju fortfarande.

Nu ska jag raka benen Flört

Zabbio
2010-03-31, 04:05
#53

#34

"Medberoendepersonligheter är ofta svåra för att många av dem ser sig som bara offer istället för beroenden. De har ju bara gjort "rätt" av kärlek. Sen att kärleken till sig själv inte får vara med verkar vara svårt att inse.

(….)

Medberoende är ju självklart även det en egoistisk handling. Jag lägger över mina problem på den beroende. Om bara den inte drack/knarkade/sexmissbrukade o.s.v. e.t.c. så skulle jag kunna…"

Aj, där trampade du på en öm tå.

Tror jag.

Har inte lyckats reda ut min egen situation än, känner mig mest allmänt förvirrad. Vet inte riktigt var jag står eller vad jag är-.. eller om jag någonsin kan reda ut det. Men tankarna snuddade vid något obehagligt som jag inte riktigt orkar ta tag i nu.

Å andra sidan varken slätar jag över eller ljuger.. har däremot slutat försöka få henne att inse. Det måste hon göra själv, jag har gjort vad jag kan. Nu försöker jag bara hålla näsan över vattnet själv. Lära mig inse det jag på ett plan vet; det är inte mitt fel att hon gör som hon gör. Men jag önskar fortfarande att jag kunnat hjälpa henne på något sätt. Försöker inse var någonstans jag har hamnat i detta och hur det påverkar mig. Exakt vilka av mina problem kan skyllas på detta, om viktigare; hur tar jag tag i det?

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

[Beavis]
2010-03-31, 22:31
#54

# 53 Beroende/medberoende lever ju ine symbios. Som du framhålller .

Självklart är det ju inte alltid medvetet men det är klart att som medberoende dår du ju ut något, och som du skriver "om h*n inte missbrukade så skulle allt va bättre, men h*n förstör allt"

Att du blivit medveten om ditt medberoende och att det inte är ditt fel och ansvar är ett första steg. Det svåra har du kvar: Vad ska du göra åt saken??

Zabbio
2010-03-31, 22:45
#55

#54 Fast jag är inte medveten.. eller säker på att det är just ett medberoende.

Det handlar om min mamma. Och jag bor inte med henne, träffar henne sällan och pratar i telefon 1-2gg/månad. Försöker hålla avstånd på ett snyggt sätt, att bryta helt funkade inte.

Min inställning skiftar väl mellan ''Om jag bara gjort rätt hade hon mått bättre'' och ''om hon inte varit sån hade jag haft ett normalt liv''…

Tyvärr händer det att ag lånar ut pengar till henne (inte så ofta, någon gång eller två per år hon har nästan slutat fråga nu), nu när hon börjat betala tillbaka i tid har jag svårt att neka. Orkar inte riktigt längre. Hon verkar inte själv vara medveten om sitt missbruk..hur det nu kan gå.., det är omöjligt att konfrontera henne och få något vettigt ut av det.

Men är jag medberoende? Egentligen är det väl något annat, jag hjälper ju inte hennes beroende, slätar inte över eller ljuger för att skydda henne. Bor inte med henne. Men jag har slutat att aktivt förska göra något åt det.

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

[Beavis]
2010-03-31, 23:36
#56

Tråkigt att höra, ens mamma är ju oftast i vanliga fall det närmaste man har. Det är ju svårt att avgöra riktigt om du är medberoende? Men kanske lite i det avseendet att du låter henne hållas i sitt beroende? men jag är ingen expert. det finns et andra här som kan bättre.

Zabbio
2010-04-01, 00:22
#57

#56 Och vad ska jag göra för att få henne att sluta? Hur ska jag ''inte'' låta henne hållas?

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

[Beavis]
2010-04-01, 14:36
#58

Det är frågan? men kanske att du är på henne och ifrågasätter hennes missbrukande, Inte bara låter henne hållas? Men jag förstår att det är svårt och hårt det med och går i stick i stäv med vad andra sagt här om att man ska ra sig tillbaka tills personen bett om hjälp själv.

Det är ju en komplex fråga som sagt. i vilket fall som helst önskar jag dig lycka med detta och hoppas kanske någon annan här kan ge ett bättre svar.

Zabbio
2010-04-01, 15:55
#59

#58 Det spenderade jag en stor del av min barndom med att göra, men hon erkänner inte ens för sig själv.

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

Upp till toppen