Oj, din fråga väckte många tankar. Jag har inte barn själv, så jag har aldrig tänkt på det. Men vad kan man göra när man använder sig själv som avskräckande exempel och det inte hjälper? Om barnen kanske till och med säger "Ska du säga, du var ju värre själv!"

Jag har verkligen inget vettigt svar att ge, så jag hoppas att någon annan med mer erfarenhet kan svara på din frågeställning.

Men i slutänden måste man nog ändå släppa taget. Man kan inte leva någon annas liv, antingen det är ens barn eller någon annan närstående. Men var går gränsen mellan föräldraskap och medberoende? Den kan nog vara svårare att dra än gränsen mot andra personer …

Usch ja, otroligt svårt för dig att e dina barn gå samma väg som du, När du vet vilken smärta och förnedring som väntar dem du älskar.

De är ju vuxna så LVU funkar ju inte och vård av vuxna måste väll vara frivillig tror jag? om de inte gjort något som rakt av skadar dem eller andra (utom att knarka/Kröka)????

Jag tror inte att det räcker med att ta sig själv som avskräckande exempel.

För min egen del så hade det inte gjort någon skillnad om jag så hade matats med skräckpropaganda dagligen. "Det händer aldrig mig!" hade varit mitt helt övertygande svar.

Det är därför man inte blir avskräckt av andras misstag. Tyvärr måste man många ggr få göra sina egna misstag för att inse faran.

Hej

Jag vet inte specifikt vad det 'är för socialt arv du menar men ett ex jag röker , jag började tidigt och det var väl inte det smartaste att börja med oav hur många predikade för mig hur farligt det är. Men får jag barn en dag så kommer jag nog sätta hårdare rules än vad mina föräldrar gjorde med tanke på att jag är beroende och vet hur det är. Lycka till vad det nu än är !!!

#4 Vad jag tror hon menar är det arv vi lämnar till våra barn genom vårt beteende?  Det faktum att våra avkomma tar efter oss hellre än att ta avstånd ifrån våra misslyckanden….. Allt för ofta börjar barn till alkoholister/Knarkare etc tt missbruka själva istället föra tt bli absolutister, som man kanske skulle kunna hoppas/tro efter att ha växt upp med föräldrarnas misär.

#5 jag förstår vad sociala arvet innebär men för och bryta det mösntret kanske man borde sätta hårdare rules, vad vet jag :S

#6 Därom tvistar de lärda och även vi  inte så lärda…

Det är svårt, vad ska man göra?

•  omhänderta alla missbrukares barn?
• Säga ajabaja så får ni inte göra längre  om ni har barn?
• Punktmarkera barn till missbrukare så att de inte hamnar i dåligt sällskap?
• Informera brnen om riskerna? Jag tror de flesta barn till missbrukare redan vet att de har större chans att bli beroende…

det verkar faktiskt som det finns ngt som räknas med även på missbrukarenheten som heter det sociala arvet… typ att harr man en förälder som är missbrukare så är risken desto större att även ngt av barnen blir det…… sorgligt men sant… o desto värre är det nog oxå så det kan bli…..

#8 Det har forskarna ganska nyligen upptäckt har jag läst att den genetiska betingelsen för överkänslighet  präglas in fortare än man trott så att barn till missbukare och barnbarn har större känslighet inför beroenden. de har sett förändringar nånstans där. tyvärr kan jag inte referera till artikeln då jag glömt vart jag läste det men innehållet minns jag hyfsat.

Har inget svar att ge…

Men ser min bror, och känner lite likadant. Min mor missbrukar, och så märker jag att min bror börjat..''bara med mindre''.. men anar ju vart det leder till slut. Känner mig maktlös, ändå vet jag - eftersom han sagt det - att det är just tanken på mig som hindrat honom att göra riktigt många dumma saker. En gång i tiden.

Varför fattade inte han och lärde sig av att se henne? Jag tar inte droger, jag röker inte (utom vattenpipa med kompisarna någon gång ibland när det blir läge, med normal tobak) och dricker väldigt sällan (får ju samma ''rus'' av vattenpipan, billigare, utan huvudvärk, kan köra bil efter några minuter och det blir aldrig ''för mycket'' utan bara att världen snurrar lite lagom. Funkar för mig även om det finns hälsosammare saker att göra). Det är väl inte bara för att jag sett henne förståss, det ligger väl inte för mig att släppa kontrollen.

Men jag har börjat förstå att det är så han hanterar sina problem. Jag förstår inte riktigt hur.. men om hon kunde döva sig med den 'hjälpen' så dög det kanske för honom med? Jag kan inte säga att jag valt ett bättre sätt att hantera det. Jag är ju helt störd i huvet och mår dåligt hela tiden.. :3 Ska vara stark, ofelbar (men inte för ofelbar, måste göra lite småfel så att folk inte stör sig..ska bara vara ofelbar på de viktga bitarna) och klara allt till varje pris, och samtidigt rädda hela världen med min enorma godhet.. heh.

Gissar att svaret är ganska trist. Man blir skadad helt enkelt, och gör vad som helst för att försöka läka sig. Jag intalade mig att jag måste vara bättre och stå emot. Min bror valde väl att ta bort smärtan på något annat sätt. Jag vet inte hur hjärnor fungerar, men ibland undrar jag hur intelligenta vi är egentligen, var finns självbevarelsedriften begravd?

#8 Ojoj, jag är dödsdömd.. bägge mina är/har varit missbrukare.. :3 Njae, jag är väl undantaget som bekräftar regeln kanske. Mina halvsyskon hade inte samma tur.. om det kan kallas det.Undrar lite om skillnad mellan män och kvinnor på den punkten både min syster och jag blev ''rena'' men ansvarstagande (börjar jag förstå) och bägge bröder (misstänker jag) har provat andra vägen.. Men nu ska jag inte stjäla tråden..

#10 Tr¨den är ju öppen för alla. Det du beskriver att du och dina systrar inte missbrukar utan snarare är kontrollfreks och skall vara perfekta till varje pris.

Detta är andra sidan av myntet. man tar avstånd ifrån det som den missbrukande föräldern gör/gjorde. Aldrig släppa garden allt skall ordnas fixas och ingen skall se igenom fasaden och kaoset inom….

det är en del av det sociala arvet Du har säkert samma benägenhet att bli beroende som din bror blivit. Din rädning är att du sagt att du aldrig…      Men jag tänker på hur du beskriver din vattenpiperökning hur du gillar nikokicken av den…. det talar för sig själv egentligen.    Jag tror att din iställning har räddat dig ifrån mycket men samtidigt tror jag du bär på mycket du skulle behöva få fram?.

Fortsätt som du gjör tycker jag men kanske du behöver någon form av terapeut?  Och fråga dig är verkligen vattenpipan så viktig? är ruset verkligen värt det? ni kan väll dricka te slappa och lukta på rökelse istället? nu blev jag långrandig, Iaf Lycka till allihop allt gott

#11 Jo, vist är ansvarstagandet den andra sidan. Ja funderar nogmest på om det brukar vara så; flickor blir ''för duktiga'' och pojkar har lättare att ta efter själva beroendet?

Visst kan jag låta bli vattenpipan och det händer at jag gör det även när jag är med de kompisar jag normalt röker ihop med. Den är ett alternativ till alkohol - jag kan dricka också, är inte absolut nykter för det - men föredrar vattenpipan just för att  jag inte blir strandad iom att jag kan köra efter att jag rökt, jag tappar inte huvudet och jag mår inte illa dagen efter, ändå får jag precis den grad av rus som jag trivs med. Ett bättre alternativ enligt mig. Men jag röker inte varje dag.. jag röker med kompisarna för att det är trevligt. Enstaka gånger kan jag röka ensam (händer kanske 1-2 ggr per år, känner att jag vill sitta ute, ta ett bloss och se på natten med tända ljus). Men jag kan mycket väl vara på en fest eller hos en kompis som inte röker (eller om hon inte har lust just den dagen, eller om jag inte har lust) utan att varken röka, dricka eller sakna det.  Och det kan gå flera månader utan att jag röker eller tänker på det. Jag ser helt enkelt ingen anledning att låta bli den. Jag ser på TV ibland också för att det är trevligt, men inte är jag väl beroende för det? :) Man måste ju få göra saker man tycker om och som ger en något utan att det är ett missbruk. Ridningen är nog mer ett missbruk, för den kan jag inte leva utan, och den ger också lyckokänslor.

Jag går hos psykoterapeut sedan några veckor..vi får se hur det går.

Du är lyckligt lottad som har klarat dig så bra. Det är nog vanligt att det blir så att pojkarna går i släktingens spår och blir beroende men det händer ju flickorna också. men jag har hört och läst mycket om de som gör som dig och håller hårt på drickandet och drogerna. "vill inte bli som mamma/pappa". Du har troligen starkare benägenhet att bli beroende om du skulle släppa på din kontroll? men jag är ingen expert.