För mig är missbruk när man vet att man inte borde, man vet att det är skadligt, man vet att man sviker sig själv och andra, man vill verkligen, i alla fall med en del av sig själv, låta bli - men man lyckas inte låta bli, därför att en annan del egentligen INTE vill sluta.

För mig spelar det ingen roll vad det är som missbrukas, om det är alkohol, mat, sex eller pärlplattor.

Visst är det "samhället" verkar tycka att det är lite coolare att knarka och löjligt att missbruka socker, medan sexmissbruk är en kul grej för det ena könet och slampigt för det andra, alkoholister är patetiska om de luktar illa, kul killar om de har kostym och after shave och lätta ligg om de har dräkt. Det finns många fördomar om beroenden och missbruk.

#1 Jag tror att du förstog att frågan, egentligen, var riktad till dig.

#2: Misstänkte det. Tycker du att du har fått svar?

Jag har länge tyckt att en litet fåtal på den här sidan framhåller alkohol, narkotika och läkemedel som "riktiga" missbruk och avfärdar missbruk av shopping, pyssel och liknande som oväsentligt och i sammanhanget ointressant.

Glömde förresten att svara på frågan om vem jag "skuldbelägger", personen eller omständigheterna. På det svarar jag "ingendera". För hur skulle jag kunna lägga skuld på någon eller något? Vad är "skuld"? Det finns ingen automatisk skuld och inget att skämmas över. Skuld och skam är något man lägger på sig själv, inte något någon annan kan lägga på en. När man sviker sig själv kan man ta på sig skamkoftan, men det är ett eget val. Även om andra försöker och tyvärr ofta lyckas med att tvinga oss in i skämsrollen.

Om jag ser en fet kvinna äta pommes med dipsås så tänker jag "Go girl, härligt att se en livsnjutare som sk*ter i lögnerna om vad kvinnlighet ska vara!" Och jag önskar att jag kunde/vågade sätta mig hos henne och tala om det och sedan förklara att med LCHF kan hon äta ännu godare och dessutom bygga muskler som gör livet bekvämare. Men det törs jag inte, för hon skulle väl tro att jag drev med henne.

Jag vet inte, för vi har så vitt skilda uppfattningar.

Därmed inte sagt att man skulle göra en gradering av missbruk. Lite missbrukare, missbrukare skala 1. Osv.

Så enkelt är det inte. Men däremot så vill jag gärna se missbruket i propertion till vad det har gjort med den enskilda människan. Fysiskt, psykiskt, emotionellt, ekonomiskt, socialt osv.

Ju mer ett missbruk/beroende skadar den enskilda människa och omgivningen, desto grövre är det enligt min mening.

Däremot skulle jag aldrig ringakta en människa som t.ex. har fastnat i ett spelmissbruk. Kriterierna är de samma, likaväl som de är de samma för ett matmissbruk.

Men…nu kommer det här förädiska ordet "men"…..ett alkohol/narkotikamissbruk slår så småningom ut den enskilde totalt. Fysiskt, psykiskt, emotionellt, socialt, ekonomiskt osv.

Som jag ser det så slår ett gravt alkohol/narkotikamissbruk ut den enskilda människan totalt. Det finns bara en väg ut, dö - eller avstå.

------------------

Du skriver: "För mig är missbruk när man vet att man inte borde, man vet att det är skadligt…osv…"

Men tänk om man inte förstår det? Logiskt vet man att droger och allt annat är skadligt och beroendeframkallande.

Logiken kanske inte är den smartaste tankebanan en "blivande" missbrukare kan ta till, av den enkla anledningen "Det drabbar inte mig".

Du vet, logiskt och förståndsmässigt vet man att ett osunt ätande kan medföra fetma, diabetes, hjärt/kärlproblem osv. Men… det är något som drabbar andra.

För visst har vi koll på läget?

Tills vi en dag, förhoppningsvis, inser att vi har noll koll på läget.

Vad hände från "startsträckan" till dagens datum?

Grönstedt, jag ringaktar inte någon. Tvärtom så tycker jag om mina medmänniskor, men vi har inte riktigt samma "tänk" du och jag. Det är väl något som både du och jag har känt under denna tid på Beroenden.

Men det är ju så livet är, vi tycker inte lika och i den här frågan så vet jag inte vad som ska kallas rätt eller fel.

-----------------------------

Vad har ni andra som orkat läsa det här för åsikt?

Kerstin, du verkar missa hela poängen med allt jag skriver. Jag försöker ta upp en aspekt som du hela tiden ignorerar. Det är inte så mycket att vi har olika åsikter, som att vi pratar om olika saker.

Jag påstår att det är fullt möjligt att välja vägen åt h-e med öppna ögon. Du verkar tro att jag inte fattar att många med kemiska missbruk hamnar i ett val att avstå eller dö - låt vara att inte alla med kemiska missbruk hamnar i det valet, för det finns många som har ett smärre missbruk hela livet utan att någonsin missköta vare sig jobb eller relationer till den punkt där något brister, och som dör av icke missbruksrelaterade orsaker.

Jag vet att det finns många som tror att de har koll men inte har det - det är ett slags problematik. Det är inte den jag talar om.

Jag vet också att det finns de som vet precis vad de borde göra för att undvika sitt missbruk, och som i alla fall delvis vill undvika det, men inte förmår göra det - det är ett annat slags problematik. Det är inte den jag talar om heller.

Jag vet att det finns de som vet exakt vad missbruket gör med dem och deras värld, som har sett vägskälet där man kan välja att avstå eller dö, och om medvetet valt att ta vägen mot döden. Vi pratar så mycket om att man måste nå rock bottom innan man kan hitta vägskälet och välja att ta sig upp ur sitt beroende. Men låtsas inte att det bara finns ett val där nere! Vägskälet har två vägar och det enda man kan vara säker på är att där finns ett val. Låtsas inte att alla som kommer dit väljer vägen mot livet och att de som inte väljer vägen mot livet inte har nått sitt vägskäl. Det är inte bara naivt utan också grovt kränkande mot dem som väljer den väg som inte leder till total avhållsamhet. De kanske väljer dumt, men låtsas inte att deras val är ogiltigt!

Och utöver dem som avsiktligt väljer vägen mot döden finns det många som väljer att balansera. Alla med beroendeproblematik är inte omedvetna om vad som händer tills en dag plötsligt allt står klart och de går med i närmaste 12-stegsprogram. Det finns många, många som balanserar varenda dag och väger vartenda beslut på guldvåg för att inte halka för långt över kanten. Det finns många, många som halkar ned en bit och klättrar upp en bit och får sitt liv att fungera hjälpligt utan total avhållsamhet och utan totalt sammanbrott. De kanske väljer dumt, och de kanske inte blir så friska och lyckliga som de skulle kunna vara - men låtsas inte att deras val är omedvetet eller ogiltigt!

Du skriver "Ju mer ett missbruk/beroende skadar den enskilda människa och omgivningen, desto grövre är det enligt min mening." Där har du hela orsaken till att det kemiska missbruk är "riktiga" missbruk medan spel, shopping och liknande inte gills. Vad missbruket gör med den enskilda människan och vad det gör med omgivningen är två helt olika saker som inte borde slås ihop. Du tycker att den som super sönder sin lever har värre problem än den som shoppar sönder sin själ, men vad har du för domsrätt över det? Vad som händer i den enskilda människan kan varken du eller jag bedöma eller döma! För övrigt vore det naivt att tro att shoppingberoende, spelberoende eller sexberoende inte sliter sönder relationer, ekonomi och hälsa och slår ut den missbrukande socialt och ekonomiskt. Men de gills inte ändå som "riktiga" problem.

Vad missbruket gör med omgivningen är en annan sak. Vissa bruk/missbruk får större samhällsekonomiska och sociala konsekvenser, men det är en annan fråga; det jag skrivit om i denna tråd och tråden "Dum, dummare, dummast" har utgått helt och håller från den brukande/missbrukande människans perspektiv.

En del av oss har valkar på själen, en del inte. Olika saker gör olika ont i olika själar. Du kan inte säga att den där illaluktande på parkbänken har ont i sin själ, för att den supit bort sitt hem och sin familj, men den där familjeförsörjaren som är på väg hem i sin fina bil har det bra i sin själ fastän den nyss har lagt ett sjukt högt bud på något den inte behöver på Tradera. Att andra tar sig rätten att göra den bedömningen - vilket bruk/missbruk som upplevs "värst" för den brukande - är en stor orsak till att beroendeproblematiken begränsats till behandlande insatser av vissa kemikaliebruk.

Alla de andra, alla de som ser på missbrukaren utifrån, kan bedöma vilka sociala, ekonomiska och fysiska verkningar missbruket får. Vilka mentala, psykiska, psykologiska och emotionella verkningar det har för den enskilda människan finns det bara en individ som vet. Och den individen har rätt att slippa få sin upplevelse tolkad, bedömd och viktad. Och utan att andra, som tycker sig veta bättre vilka val som är rätt, raljerar över den.

#0 Jag måste säga att för min del så stämmer alla versioner du drar upp i ditt inlägg in på en missbrukare för mig. Jag lever nära mmatmissbrukare så jag ser ingen större skillnad där heller. för lögnerna och gömmandet samt den emotionella frånvaron är i princip densamma.

#5 "Du tycker att den som super sönder sin lever har värre problem än den som shoppar sönder sin själ. Men vad har du för domsrätt över det?"

Du lägger ord i min mun som jag aldrig har uttalat. Ord som du kanske läser och hittar mellan raderna? Men vi använder inte samma glasögon, du och jag.

Det skulle aldrig falla mig in att katalogisera människor genom ytterligheter och jag har varit med så pass länge att jag är fullkomligt medveten om att ingen utomstående kan göra en korrekt "alkoholistbedömning". Men det finns ändå vissa kriterier som ska uppfyllas för att man ska kunna klassa beroendet som en sjukdom.

Men hur man själv väljer att se på sitt missbruk är en personlig fråga. Min personliga botten kanske inte liknar någon annans, men det är min personliga botten. Oavsett om jag sitter på en parkbänk eller skålar i champange, så handlar det om den personliga botten.

Det finns alltid konsekvenser av ett missbruk. Alltid, oavsett vad det gäller för sorts felhantering. 

Vem säger att man ska sätta upp en mall och "tolka" konsekvenserna? Vad du än säger så ger ett missbruk konsekvenser. Annars vore det inget missbruk. Enkelt och väldigt logiskt!

Ett missbruk får konsekvenser och självklart så är det missbrukaren själv som (förhoppningsvis) har största vetskapen om vilka konsekvenser missbruket gett honom/henne.

Ett missbruk är som en svallvåg och kan ge konsekvenser, som du inte ens tänker på. Men de finns där.

Ibland så kan de vara så dolda och undangömda så att inte ens missbrukaren är medveten om vad som är konsekvenser och vad som är en naturlig del av livet.

Samtidigt så är ett missbruk (och vägen därifrån) en otroligt stor livserfarenhet. På gott och ont.

Men under resans gång så lär man sig otroligt mycket om sin egen person och personlighet, samt andras.

Framför allt så har jag lärt mig att vara ödmjuk och ta till vara livets små glädjeämnen. Jag har blivit mer "hel" än vad något annat hade kunnat gjort mig. Dyrköpt? Javisst!

Därför skulle det aldrig falla mig in att, som du skriver, raljera över någon annan människa. Jag kan tycka vad jag vill, men raljera? Nej!

Kan det inte vara så att betraktaren inte ser med samma glasögon som jag ser med?