Hej jag är en alkoholist som heter Sandra.

Jag har varit nykter i nu snart 14 månader. Idag så undrar jag om jag verkligen VERKLIGEN innerst inne gör det för min skull eller om det var för min partner skulle på behandlig och nykterhet var det som jag hade som allternativ om jag ville fortsätta min vandring på den här jorden med honom.

Jag har alltid levt i tron att ett förhållande var det som krävdes för att jag skulle känna lycka i livet. När jag sedan för några år sedan träffade min partner så trodde jag verkligen inte att han ville ha mig för det första. Ingen annan hade velat. Det har varit bergochdalbana sedan vi träffades och även i denna nykterhet.

Jag har varit helt oförmögen att se min del i det. Svartsjuka och dålig självkänsla går ju som hand i hand. Det var hans FEL, för han valde andra och visade att jag inte dög. Att jag låg med andra, det var bara för att jag mådde så JÄVLA dåligt.

Vars är jag på väg med det här?

Jag vet inte. Jag har ingenting att ge. Jag är tom men på samma sätt så full av känslor. Känslor jag FÖRIHELVETE är oförmögen att identifiera och mest av allt sätta ord på. Jag är egoistisk och sätter endast mina egna behov i centrum och på samma sätt så orkar jag inte göra vardagens bestyr som mat, tvätt, städa, ta mig iväg på öppenvårdsgruppen, göra steg. Jag tar mig dock iväg på möten, utan dom skulle jag känna mig så ensam.

Det känns som jag fortfarande super, för jag isolerar mig i mig själv, har ingen tillit. Jag tar inget ansvar för mitt tillfrisknande. Och varför jag skriver det här vet jag inte. Kanske är det mitt sätt att be om hjälp. jag känne rmig fången i mitt egenbyggd fängelse. jag står bakom en gallergrind och kikar ut, den är öppen, men jag vet inte vad det är jag väntar på.

Idag gjorde min partner slut; med orden att han inte kan göra mer för mig att han inte kan ta hand om mig, att jag inte tar tag i något. Och jag håller med.

Det är som att jag en gång i timman drar i ballongsnören och en efter en kommer dom ner tomma, var 10:e timma så sitter där en ballong där jag symtar en bit av mig själv, men den smäller innan jag hinner ta den till mig. Jag vet inte vem jag är längre, vad jag vill, vad jag känner för livet. Jag vill leva och vara glad inte behöva dricka för att våga leva.

Tack för att jag fick skriva ner mina tankar.