Sambo, alkoholproblem, jag orkar inte - hjälp mig?
Jag vill inte gå ut med namn, men jag har kommit till en punkt då jag inte orkar längre.
Har ett förhållande med en fantastisk man, vi är själsfränder i grund och botten och jag har aldrig varit så lycklig. Enda sen vi började ses har jag sett att han harväldigt svårt att "bara ta ett par öl" eller "två - tre glas vin" utan att det 9 gånger av 10 eskalderar till en redig fylla.
Vi flyttade ihop för lite mer än ett år sedan och jag har sakta men säkert börjat inse att hans problem verkligen ÄR ett problem som jag undermedvetet skjutit ifrån mig… Är jag knäpp? VARFÖR reagerade jag så under en så lång tid? Är allt det här mitt fel, jag menar på om jag hade sett det direkt istället
Sen första gången jag konfronterade honom vilket tyvärr resulterade i en katastrof där alla känslorna rann över och jag grät, skrek och panikade så att det framgick ganska tydligt "att jag hatar den du blir när du är full" har han lovat så mycket. Jag har stöttat, kämpat och försökt, men jag når inte fram.
Nu, vid varje fylla söker han bråk där han framhäver hur synd det är om honom, att jag inte stöttar honom i hans försök att bli bättre, att han måste dricka för att kunna tänka. Ett par gånger har han varit så elak att jag suttit i en hög på golvet och bara tittat på honom. Chockad. För ett sen se min älskade i ögonen ett par minuter senare fråga, varför är du ledsen mitt hjärta? Han glömmer bort vad han säger och gör!!! SÅ full är han! Så full att han inte vet att han misshandlar mig psykiskt!
Jag har försökt konfrontera honom flera gånger, vilket alltid resulterar i att han gråter, kryper ihop hos mig och skäms. Han mår dåligt, fruktansvärt dåligt med sig själv och erkänner att han faktiskt "dränker sig" för att slippa känna. Jag stöttar honom då och lägger fram förslag. Men han har ingen uppfattning om när det räcker, alltså att man kan ta 3 öl och ändå ha kul en kväll på krogen. Det finns ingen spärr.
Lovord om att sluta dricka har utfärdats varje gång. Det har blivit bättre. Men häromkvällen var det dags igen. Efter en bra kväll hos gemensamma vänner med vin och god mat var vi påväg hem. Han började söka upp bråk genom att hinta, sura och fräsa. Jag sa lugnt och tydligt samtidigt som jag såg honom i ögonen - Se på dig själv just nu, jag vill inte bråka. Vi pratar imorgon när båda är nyktra istället.
Och då var det igång igen. Den här gången orkade jag inte medla, så jag skrek rakt i ansiktet på honom när han började tjafsa om att jag inte stöttade honom. Jag fick fram hur mycket han skrämt mig, hur psykiskt dåligt jag mår över hans problem och hur mycket jag verkligen vill att han ska sluta. Jag tvingade honom att vända på myntet och se situationen ur min synvinkel. Då kom skammen ännu hårdare, och jag pratade med honom ända tills han nyktrat till någorlunda. Så nu vet han hur jag mår. Nu FÖRSTOD han.
Men, ändå känner jag att jag är slut nu. Tårarna rinner så fort jag är ensam, för jag dras med ångesten över att jag inte kan överge den jag älskar så fruktansvärt mycket, för jag vet hur dåligt han mår och jag vet att han har problem, hans far och farfar var grova alkoholister vilket han växte upp med i tonåren. Jag VET att han finns därinne någonstans och går att rädda, men min ork är slut!!! Jag är inte kapabel till mer än vad jag redan gjort.
Vad ska jag göra? Är jag dum i hela huvudet som inte tar mitt pick och pack och flyttar ut omedelbart?
Kan han överhuvudtaget bli kvitt problemen för gott?
HUR kan jag hjälpa honom? Hur kan jag hjälpa mig själv? Vad ska jag göra? Jag är helt uppgiven…
Jag tror att vi borde flytta isär, för min egna skull. Men jag vill inte överge mitt livs kärlek.
Hjälp mig snälla? Jag skäms för att jag skriver här, men jag ramlade över forumet av en slump och tänkte ge det en chans.
Tack på förhand. Väntar på svar.
Mvh / P.
Välkommen hit. pseudo! Om du tittar runt i äldre trådar så ser du att det finns fler som har liknande problem som du. Det kallas medberoende och är fruktansvärt svårt att hantera.
Några saker måste du ta till dig för att kunna hantera situationen.
Det första är att det är HAN som dricker, och det är HANS FEL att han dricker. Aldrig ditt. Han är vuxen och han har ansvar för sitt eget liv. Han försöker vända på det och skylla sina problem på dig, men det är bara hans feghet som talar.
Det andra är att du inte KAN hjälpa honom innan han vill hjälpa sig själv. Att du låter honom krossa dig hjälper ingen av er. Innan du fått lite fred och frihet i ditt liv att tänka efter och känna efter, så kan du inte göra någonting. Skaffa dig en fredad zon där du kan hitta din styrka, så KANSKE du kan stötta honom därifrån - om han vill.
Det tredje är kanske svårast att ta till sig, men lura inte dig själv att tro att det är alkoholen som gör honom elak och grym. Alkoholen tar fram de elaka, grymma sidorna, men elakheten och grymheten finns i honom även när han är nykter. Men när han är nykter tar hans goda sidor överhanden. Vi är alla både goda och onda. Alkoholen gör oss inte onda. Den gör bara att vi visar våra onda sidor i stället för de goda.
Det ÄR mannen du säger är ditt livs kärlek som kränker dig när du ligger chockad på golvet. Han har inte blivit bortrövad av utomjordingar och utbytt mot en ond klon! Jag skulle tro (men det kanske inte är så) att han vet han mycket väl vad han gör - en full alkoholist i förnekelsestadiet är expert på makt och manipulering och det elakaste som finns. Och vad kan vara bättre än att först kränka dig sönder och samman och sedan låtsas som om det aldrig hänt? Perfekt! Han får vara hur elak han vill och behöver aldrig ta det minsta ansvar för det!
Mitt tips till dig är att skaffa dig ett eget boende och ett eget liv, dit han bara är välkommen när han är nykter. Utifrån det kan ni kanske hitta vidare, men du måste ha en trygghet i ditt liv först.
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hej
Grönstedt säger det väldigt bra tycker jag. Du kan inte hjälpa någon som inte vill hjälpa sig själv utan siter och säger att det är alla andras fel att han dricker. Det enda du kan göra är att tipsa honom om det lokala AA, eller söka dig till ACOA tror jag det heter som är anhöriggruppen. Där kan du få stöd.
Utöver det så kan just det som G säger att skaffa eget boende vara en bra idé för å får du lite perspektiv och andrum. Eventuellt vaknar kanske snubben till och inser att du inte längre är hans snuttefilt??
HAN Måste inse att han aldrig mer kan dricka alkohol, och acceptera det, det är jobbigt men ett måste. Stå på dig och vackla inte nu när du börjat säga ifrån. Bara att du är bestämd kan leda honom rätt om ens det. Lycka till
Hej och välkommen hit!
Läs gärna Leva med en missbrukare.
Måste bara tillägga att du ska verkligen inte skämas över att du ber om hjälp Pseudo. det är bra och även om du kanske hoppats på någon anna typ av svar än de vi gett så är du starkare genom att ha öppnat upp det. Lycka tiill
Det är mig du skriver om TS. Inte på riktigt, men jag svarar som om det vore så, för din beskrivning stämmer på pricken på mig, och på många andra alkoholister och de med andra beroenden.
Så vad ska jag då ge för råd? Någon föreslog att du skulle skaffa eget boende och bara släppa in mig när jag är nykter. Toppenidé om det fungerar. Tyvärr, kan jag säga nu när jag är nykter, vet jag när jag druckit hur vansinnigt lättmanipulerad du är, och det kommer jag naturligtvis utnyttja. Genom att komma när jag druckit, eller ringa, eller maila. Och du kommer släppa in mig. Det är inte ens OM, jag vet att du kommer släppa in mig, motvilligt men ändå.
Och hur ska det fungera med semestrar? Två veckor utomlands, klart jag måste få dricka, slappna av, ha det lugnt, ja - jag vet precis vilka knappar jag ska trycka på för att få min vilja igenom.
Tro inte att jag skulle lura dig eller manipulera dig för att vara elak, absolut inte, jag älskar dig. Men jag älskar alkoholen mer.
---
Jag vet inte vad lösningen är, den är individuell. Men jag tror han måste sluta att dricka helt och hållet, kanske med hjälp av AA, samtalsterapi, Antabus, behandlingshem. Ju förr desto bättre. Det är jobbigt att ta kontakt med myndigheter (tex beroendeklinik), men till slut är man där i alla fall - och ångrar att man inte gjorde något tidigare.
Hej gulprick!
Det här forumet, BiF, är fantastisk, här kan beroende och medberoende se sig själva och varandra i nytt ljus utan att behöva hamna i de sönderslitande konfrontationerna som alltid uppstår hemmavid. Vi kan lära oss mer och se andra vägar att ta. Tack för ditt inlägg, det är väldigt viktigt på många sätt!
Starta ny diskussion