Etikettalkoholberoende
Läst 6602 ggr
Charlotte-en-anhorig
2010-07-22, 02:57

Hur tar man sig ur alkoholismen?

Hej!

Min mamma är alkoholist och har gått igenom det mesta. Hon har förlorat pojkvänner, män, släckt, väninnor och en dotter på grund av hennes drickande. Alla har försökt att hjälpa henne men till slut gett upp hoppet och vänt ryggen.

För ett år sedan förlorade hon en till dotter som också gett upp hoppet. Vid ungefär samma tillfälle hade hon också förlorat sitt jobb, hadde ingen kärlek eller en annan bekant att vända sig till och en tom lägenhet.

Jag trodde att hon skulle inse att det är dags att ta tag i sitt beroende, men icke!
Jag trodde att det handlade om att komma längst ner i botten för att kunna ta sig upp igen och bli nyckter alkoholist.
Min mamma har varit i botten flera gånger om, men än idag har hon kvar beroendet.
Med tvång från sin familj så började hon gå på AA möten men följde aldrig upp det.

Och nu till frågan! Är det några nycktra alkoholister eller anhöriga som kan berätta deras historia hur dem blev nycktra och befriade sig från alkoholen. Vad krävs för att bli en nyckter alkoholist?
Finns det några andra trådar jag kan läsa för att få svar på detta?

Tack på förhand!

sannixan
2010-07-22, 13:38
#1

hej.jag är en nykter alkoholist sen många år tillbaka.jag blev väldigt rörd av det du skriver.att ta sej ur ett alkoholmissbruk är ganska tufft.man dricker även om man inte vill.min dotter sov hos sina vänner,hon orkade inte se mej när jag gick under.jag hade supit bort mitt jobb,höll på att bli vräkt,gick på sociala.ja botten var nådd.jag började att gå på aa-möten så fort jag fick en chans.jag höll på att supa ihjäl mej.min kropp skrek….sluta nu jag orkar inte mer.jag började att prata med mej själv så fort det kom upp en känsla.jag var inte van att hantera känslor…hade ju hällt sprit på alla.det gjorde ont men det gick bättre och bättre.hade mycket stöd av vänner som hade vart nyktra en lång tid.jag började att njuta av livet.min dotter och jag hittade tillbaka till varandra.hon var min kompis på den långa resan.jag började att skriva tacksamhetslistor varje kväll innan jag somnade.visst har jag tagit återfall ett par ggr…men fy så illa jag mådde.att ta sej ur ett missbruk måste komma från egen vilja…ju mer folk tjatade på mej desto mer drack jag.att erkänna att man är alkolist från botten av sitt hjärta.jag vet att du älskar din mamma…det hon gör vill hon egentligen inte göra.jag vet att det är svårt att vara anhörig,hade själv en pappa som var periodare.du får gärna säga att din mamma kan skriva till mej.jag hjälper gärna till.det var fint att du skrev här.jag vet att det kommer att ordna sej även om det tar tid.önskar dej all lycka i livet.kärlek till dej från mej.kram sanna

Gronstedt
2010-07-22, 14:42
#2

#0: Var "botten" är vet bara din mamma, du kan inte vara säker på att hon verkligen har nått den. Utifrån kanske det ser ut som det uslaste man kan tänka sig, men det är inte säkert att det känns så. "Botten" är ett emotionellt och intellektuellt tillstånd, det har inte att göra med social eller ekonomisk misär. Sedan är det också så att det finns flera vägar att gå när man är där på botten, och det är inte alla som väljer den ljusa vägen.

Jag hoppas det ordnar sig för er, all lycka!

kerstinjo
2010-07-22, 15:28
#3

Hej och välkommen hit!

Jag tänkte bara skriva några rader, men som du ser blev det långt, hoppas att du orkar läsa det.

Ett beroende är lömskt och farligt och en missbrukares logik tar sig alltid mycket underliga vägar.

Att förlora jobb och bekantskapskrets är aldrig missbrukarens fel. Herregud, det är ju alla andras fel! De som inte förstår…….

Man pratar ofta om att nå sin personliga botten, en botten som kan vara otroligt varierande.

Jag är nykter narkoman/alkoholist och jag nådde min botten, inte en gång utan många, många gånger. Men missbruket hade mig i sina klor och jag förstog aldrig att det fanns ett annat sätt att leva. Gång efter gång kravlade jag mig upp till ytan. För att fortsätta med mitt missbruk. Det var mitt liv, min identitet.

Till sist  fanns det ingen glädje i mitt missbrukande och det alla andra såg/visste förstog jag inte själv. Mitt missbruk var bara ett sätt att överleva.

Jag har nästan tappat räkningen på alla behandlingshem jag har varit på. Men jag var aldrig på något behandlingshem för att jag själv ville.

Jag hade två fina töser hemma, men inte ens det kunde hejda mig. Jag fick "hot" om LVU på mina barn, vilket jag löste på mitt egna "logiska" sätt. Jag slutade dricka och koncentrerade mig på narkotikan. Då kunde socialen göra en alkotest utan att jag bekymrade mig.  Logiskt eller hur?

Att sluta missbruka fanns inte ens i min tankevärd. Visst, det låter helt sjukt, men så var det. Missbrukaren logik, igen.

Jag levde ett liv med droger/alkohol, med kriminalitet osv. Kan du tänka dig hur man blir som människa då? Hård!

Kontakten med mina föräldrar försvann nästan helt, min storebror tappade jag bort någonstans på vägen.

Vänner från skol- och tonårstid fanns inte längre.

Om jag saknade det? Nej! Det låter fruktansvärt, men det är sanning, för i min missbrukande värld fanns inget utrymme för "normala" människor. Mamma, pappa, storebror osv var inte intressanta, de var bara jobbiga.

Det gör nästan ont i mig när jag skriver det, för tänk vad jag har skadat dem. Alla oro och ångest jag har gett dem. Min pappa hann dö innan jag blev nykter/drogfri, men min mamma hann uppleva några nyktra år med mig, vilket jag idag är otroligt tacksam för. Min mamma!

Min storebror har åtskilliga gånger försökt knyta ny kontakt med mig. Tyvärr har jag väldigt svårt för det. Känslomässiga skador som har med missbruket att göra. Jag känner honom inte, jag knarkade bort honom någonstans och jag vill inte ha en storebror. Låter grymt, men han är bara en påminnelse om saker jag vill glömma. Jag knarkade bort honom i många, många år och jag känner honom inte.

På det viset så har jag berövat mina barn all kontakt med morbror, kusiner och andra närstående.

Orkar du läsa mer?

Men var jag missbrukare? Absolut inte!!

Idag ser jag vad alla andra såg, men när jag var mitt i missbruket så var jag även en hejjare på att manipulera, släta över osv. Missbrukare? Jag? Glöm det!

Jag var gift, hade två töser och lyckades mitt i all röra skaffa mig en högre utbildning. Narkotikapåverkad.

Min äldsta dotter tog sin första chans hon fick att flytta (fly) hemifrån, 17 år gammal.

Denna, numera vuxna tjej, 35 år, och mamma till fyra barn har fått lida enorm. Förstog jag det? Nej! Känslomässigt har hon fortfarande skador av mitt/vårt missbruk.

Jag fick mitt (numera) drömjobb och missbruket fanns fortfarande kvar i mitt liv. Men med en "snyggare" fasad, men likväl var jag narkoman uti fingerspetsarna.

Hemmalivet var kaotiskt, allt var kaotiskt, hela mitt liv var kaotiskt och jag hade en dotter kvar hemma.

Om jag någonsin förstog mitt egna elände, vad jag höll på med, hur mycket jag skadade mina barn? Svar; NEJ!

Återkommer till ordet missbrukslogik, för det säger så mycket. En missbrukare har sin egen logik, det är alltid andras fel. De som inte förstår.

Jag tror inte på tvång för att få någon att sluta missbruka och inte ens när min yngsta dotter i ren desperation vände sig till socialen för att komma hemifrån, förstog jag hur illa det var.

Vi, mamma och pappa hade jobb, körkort, hund, ett hus på landet. Rena idyllen. Eller hur?

Jag trodde faktiskt på det. Allt var ju bra. Att jag mellan varven gick ner mig totalt och försökte ta livet av mig, var väl inget konstigt? Vilken logik!:)

MEN, jag fick press på mig från jobbet, socialen skaffade min då 17-åriga dotter ett eget boende. Om du bara visste vad jag tyckte att de jävlades med mig. Jag skötte mig ju!! Missbrukarens logik igen.

MEN, jag hade inget annat val än att gå med på en behandling. Jag gjorde det och tyckte att hela mitt liv togs ifrån mig.

Jag ville inte, jag gjorde det inte för min egen skull, jag gjorde det för att få behålla jobbet.

Sju veckors intensivbehandling och ett års uppföljning. Det kändes grymt och jag kände mig förnedrad och orättvist behandlad. Det var väl inga fel på mig?

Slutade naturligtvis med katastrof och min närmaste chef kommer och hämtar mig och kör mig till ett behandlingshem 35 mil bort. Om jag ville? Nej!

Men under de här 4 veckorna faller äntligen pusselbitarna på plats. Det var den tuffaste behandling jag någonsin genomgått, med superduktiga drogterapeuter som lyckades slå hål på min bubbla. Slå hål? Nä, de höll på att "ta livet" av mig, men äntligen fattade jag. Jag är narkoman!

Idag är jag tacksam över den tiden, även om jag inte tror på tvång. Jag ringde t.o.m. upp behandlingshemmet efter något år och tackade dem.

Numera har jag ett nyktert och drogfritt liv, men det har kostat mig otroligt mycket.

Så hoppet är aldrig ute för någon. Jag, av alla människor, klarade det.

 Kerstin 

 

[IsabelleA]
2010-07-23, 00:15
#4

Nu kryper jag in i diskutionen också!
Även jag är anhörig. Faktum är att TS och jag är systrar.
Jag vet att i alla fall att KerstinJo hört om min resa från att ha bott hos mamma till att ha flyttat till morföräldrarna. (Det var ett tag sedan jag var inne här, skönt att vara tillbaka. Därmed tvivlar jag på att du, KersinJo, kommer ihåg mig Oskyldig)

Det är svårt när man inte kan få svar på hur långt man måste "sjunka" / nå botten i alkoholismen för att bli nykter.
Om jag ska vara helt ärlig; när jag för ca ett år sedan skrev här inne och fick ungefär samma svar som TS fått, ang. att alkoholisten måste nå botten för att kunna ta sig upp till ytan - detta trodde jag var ren bullshit.
För som jag kände då så hade mamma redan nått botten. Flera gånger om. Att förlora jobb, att åka in till sjukhuset påverkad med skador av fall, efter att ha kört rattfull flera gånger, förlorat pojkvänner, men framför allt; att ha förlorat mig.
Jag trodde det skulle vara botten för henne. Jag trodde att jag betydde mer, men och andra sidan var jag ju bara en "jobbig släkting" som Kerstin beskriver. Jag klagade allt mer på henne. Det började med någon enstaka gång och trappades med tiden upp till att jag klagade varje dag, allt eftersom kännslorna byggdes upp och släpptes som en bomb.
Jag kunde fälla kommentarer som jag snabbt ångrade direkt efter att dom hoppat ur munnen och detta gjorde att vår relation blev svagare då hon var onykter. Hon ville inte ha med mig att göra.

Jag måste säga att jag lärt mig otroligt mycket av dig Kerstin, av de kommentarer jag fått av dig tidigare.
Och det där med att mamma gick på AA-mötena några enstaka gånger och sedan slutade, missbrukslogiken ligger bakom det där med! Som jag fått veta tidigare av Kerstin så "tystar" man släkt och vänner genom att lugna ner dom.
När vi kom den dagen då vi skulle flytta, vi var ett helt gäng. Både morföräldrar, moster och hennes man, jag och mina tre systrar och systers kompis.
När vi kom den dagen för att packa ihop våra saker fick hon ju alla bomber på sig sammtidigt, när hon då börjar på AA-mötena kunde vi andas ut, vi la hennes problem åt sidan - för vi tyckte ju att hon hade kommit in på rätt väg! När hon då märker att vi blivit "tystade" med hennes metod, då återgår hon till sitt missbruk och lägger ner allt som har med behandling att göra.
Vart är botten för henne? Den frågan ekar ständigt i mitt huvud och somsagt, det är svårt när man inte kan få svar! Som det känns idag så kommer mamma aldrig bli nykter. Jag har slutat tro, hoppas.

Sammtidigt är det min största önskning. För min syter, TS, lever i detta fortfarande. Dag ut och dag in. Att bo hos mormor och morfar passar inte alla, och hon var en av dom.
Men #0 du lever och blir starkare för var dag som går och det är vi glada för! Fortsätt kämpa!

[IsabelleA]
2010-07-23, 00:17
#5

Sedan vill jag tippsa om denna artikel; Att leva ihop med en missbrukare - som Kerstin skrivit, visst känner man igen sig?

Lotta (TS) - jag tror du ligger på den sista punkten som anhörig alkoholist. Tyvär.
Jag citerar från artikeln: "De ger upp: Efter att ha levt ihop med en kronisk alkoholist ett antal år kommer de flesta människor in i en depression. Livet har blivit en ständig börda med få, om ens några, ögonblick av äkta glädje och trivsel. Apati, olust, fysiska krämpor och kronisk trötthet blir de kroppsliga uttrycken i denna process."

[Beavis]
2010-07-23, 04:24
#6

Jag är lite nyfiken på dina tankar om tvång kerstin. Du säger att du är eot tvång inom narkomanvården, Men änd var det under just en sådan inläggning för andra gången som de nådde fram till dig….

Tror du att någon/du hade kunnat spräcka din bubbla om de inte tvingat dig att se den där troligen under tvång?

Ledsen om jag uttrycker mig suddigt men klockan är över två på morgonen.

Charlotte-en-anhorig
2010-07-23, 05:30
#7

#1 Tack för det fina du skrev till mig, jag blev verkligen berörd. Mamma har trors allt druckit väldigt länge (25 år) och jag undrar hur länge du var alkoholist och hur din kropp tog stryk, då du skriver att din kropp inte orkade mer. Tillexempel levervärden och så. Jag är väldigt orolig över hur mamma mår kroppsligt.

#3 Kerstin, klart jag orkar läsa allt du skrivit, med glädje!
Mamma ljuger för mig hela tiden och tror att hon kan manipulera mig, men oftast så vet jag sanningen, eller så kommer den fram senare. Men det underliga är att hon gör detta även när hon är nyckter och det kan handla om vad som hellst. Är det missbrukar-logiken då eller är det min mamma?

Jag har även pratat med socialen och dem säger att det inte finns något som heter att tvångsinlägga någon.
Och sen säger dem att dem inte kan skaffa ett annat boende till mig, hur gjorde din dotter?

#5 Den artikeln var det första jag läste på hemsidan, men vad händer efter "De ger upp"?
Tack syster! och vad betyder TS?? trillingsyster? :o

Och sen undrar jag: Vad var början till ert beroende? Alltså hur blev ni beroende av alkoholen, vad var orsaken?

Charlotte-en-anhorig
2010-07-23, 05:35
#8

#5 Alltså, vad menas det med att ge upp??

[IsabelleA]
2010-07-23, 11:15
#9

#7 TS = Tråd skaparen, den som skrev och skapade tråden. Alltså du med andra ord. Skrattande

Upp till toppen