Det finns flera "mediciner" som skall avskräcka ifrån alkoholintag. Antabus är väll det mest kända ämnet men det finns fler.

Antabus verkar på et viset att brukaren mår illa och "sjuk" om man intar alkohol efter att man tagit en tablett.

Det finns även Naltrexon, som ska minska suget efter alkohol.

Även Campral, som ska minska alkoholsuget.

Men det är absolut inget som stoppar en alkoholist. Man måste själv inse allvaret med sitt missbruk och bli motiverad att sluta.

Precis, vill en alkoholist verkligen är troligen ingen av dessa preparat något hinder, Det finns sätt att kring gå deras effekter.

Jag har testat Campral och något mer (Naltrexon?). Tyckte inget av dem gjorde att jag drack mindre, inte mer än att jag automatiskt drack något mindre för att jag helt enkelt ville sluta.

I dag äter jag Antabus, kan dock inte svara på om det är det som gjort att jag inte känt något direkt sug på ett par månader - den tid jag varit nykter. Det är möjligt att det hade åkt ner ett sexpack tre-komma-femor när jag handlat om jag inte haft Antabusen i kroppen, vilken helt enkelt gör att jag vet att jag inte kan dricka (jo, jag har testat vid tidigare tillfälle). Och för mig brukar en sexpack folköl leda mig till systemet, och så är jag igång.

Samtidigt har jag haft ett års samtalsterapi gällande min alkoholism, och jag kände mig otroligt motiverad nu.

#4 Jag tror det öär din motivation som håller dig nykter, och fortsätt på det spåret, som du skriver kan du aldrig igen dricka en folkbärs eller något annat alkoholhaltigt för då sitter du i skiten igen.

Antabusen har vad jag vet inget abstinensbrytande ämne utan motiverar dig med vetskapen om att du kommer må som en skabbig räv om du dricker med det i kroppen.

Jo, jag vill tro att det är motivationen, men jag vet inte. Egentligen spelar det ingen roll. Men klart, jag ska inte ta Antabus hela livet.

Mot den fysiska abstinensen fick jag benso en dryg vecka på avgiftningen, vansinnigt skönt. Därefter ett par pissveckor på ett, för mig i alla fall, odugligt behandlingshem.

Tanken var lite AA-möten, men jag tycker mest det är gammalt tjafs om hur skitkass man är och har varit. Det vet jag redan, det behöver jag inte älta mer än det jag ändå gör dagligen. Går jag dit så kommer jag snart tro att jag aldrig gjort något vettigt i livet. Samtidigt är det kul att träffa folk som är i samma situation.

Kanske läge att starta något nytt, för alkoholister/beroende som ser framåt och vill ta igen alla bortkastade år?

#6 Akta dig för Benzo om du inte redan slutat med dem? du kan lätt byta beroende där.

Sen vad gällar AA och andra 12 stegsprogram är det ju efter tycke o smak.

Benson fick jag bara på avgiftningen och några dagar efter, som akut hjälp. Och jodå, jag vet flera som varit ordentligt fast i sådant beroende.

Tyvärr verkar det saknas alternativ till AA. Även kommunernas behandlingshem kör hårt med tolvsteg, vilket är synd då vi är olika och allt inte passar alla.

AA har hjälpt mig otroligt mycket vid tidigare tillfällen, och visst finns det fördelar. Jag bara ogillar fokuseringen på att få reda på hur kass jag varit hela livet. Jag har inga problem med att veta hur illa jag skött allt, tvärt om, det bromsar mig i mycket av det jag vill göra med dålig självkänsla etc. Nu vill jag se framåt.

Jag tror att själva grejen med tolvstegen är att reda ut hur illa du betett dig emot andra antingen under inflytande av drogen eller i jakten på densamma, för att ge dig självinsikt och kunna ta reda på VARFÖ just du blev missbrukare? och med den insikten kunna undvika fallgroparna på vägen emot nykterhet.

Vissa gillar inte psykoterapin och klarar sig ändå, men risken är ju att nåt skit flyter upp till ytan och är det obehandlat kan du falla. Om jag fattat saken är det det det handlar om.

Jag är med dig på tanken om 12-stegsprogrammen, gulprick. Det är en metod som passar många men absolut inte alla. För mig känns det helt omöjligt.

Nä AA passar inte alla men vad menar du gulprick om att det är tjafs om hur dålig du har varit? Så ska det inte gå till! Man ska stötta varandra! IOFS så är det ju många som själva har ett behov att berätta om vad de har gjort men ingen ska säga nåt till dig om dig.

Vissa kan behöva hjälp med att förstå hur illa de gjort andra men sådan "hjälp" måste ges med stor ödmjukhet och med förståelse för sjukdomens natur. Döma andra gjorde vi tillräckligt i sjukdomen!

#9 Varför man blev beroende har nog ingen svaret på. Man kan gissa men det tycker jag rent personligen är slöseri med tid. Men jälvklart är det upp till var och en.  Jag tror att många har behov av psykoterapi även om de är tolvstegare.Tolvstegen hjälper dig att vara tillfrisknande från beroendet men många har fler problem som behöver redas ut.

Jag blir oroad över hur tolvstegsrörelsen ser ut när jag ibland läser här om erfarenheter på möten. Hur folk känner sig dömda eller kränkta. Nu vet ju jag att allt vi får är "bara"ena sidan och att vissa kan känna sig så hur mycket det än försöks att inte vara kränkande och dömande. Men för er som är tolvstegare: det är därför det är så viktigt att man inte slutar gå på möten. (Ska jag säga!) För de som har "gått före" "sätter kulturen". För mig har alltid ödmjukheten varit en av de viktigaste sakerna även om jag själv har haft och har svårt med den ibland.

Nu blev det lite annat ber om ursäkt.

pEr

#11

Det är mycket jag ogillar med tolvstegsprogrammet, men det jag menar nu är allt ältande. Och allt "ta det lugnt". Jovisst kan jag ta det lugnt. Sitta hemma och grubbla över allt skit jag ställt till med, gråta över alla förhållanden (kärleks- och vänskaps) jag pajat, deppa över alla förstörda år och hoppas det ger mig kraft att vara nykter.

Jag vill njuta av livet som nykter.

På mötena sitter samma snubbar som satt där för fem år sedan, och de har inte tagit ett enda steg sedan dess. Visst är det bra att man inser vilka konsekvenser drickande fått och fortfarande ger, och visst är det bra att på något KBT-sätt få in det till hjärtat så det stoppar en när man är sugen på att beställa en öl istället för en iste.

Men kommer man inte längre än vad dessa som "gått före" kommit, och ska livet bestå av en ständigt ångest över vad man gjort, då kan jag lika gärna gå ut och supa.

Nu kommer jag troligen inte göra det, men om jag skulle ta ett återfall så räcker inte skiten jag får av det, jag ska dessutom skuldbelägga mig ännu mer på AA-vis.

Som sagt, AA funkar säkert för en del, men inte för mig. Jag behöver något positivt, något kul, något som gör livet värt att leva. Inte massor grubbel och ältande av folk som efter mötet bara ska hem och vara tacksamma och ödmjuka tills det står dem upp i halsen.

Att fortsätta gå på möten man inte trivs med, är inte det samma som frikyrkorna kör med? Förstår du inte är det fel på dig, fortsätt komma så kommer du snart förstå kraften. haha.

Går jag på något möte i veckan, så är det för kaffet, kakorna och för den trevliga fikarasten. Inte för att jag ännu en gång vill höra fantastiskt ödmjuke Egon sljuttiotvå som varit nykter i arton år, tre månader, fyra dagar och efter en titt på klockan, fyra timmar och arton minuter följt av skratt.

Nu blev det ännu konstigare. För mig.

Det låter som en "dålig" grupp efter vad du säger.

Men jag kan inte låta bli att undra:

Vad är kul?

Vad skulle vara positivt för dig?

pEr

Mycket av AA går ju på att dela om det som varit och hur det är nu. Och hur det var: Jag var full för jämnan och förstörde för andra men mest för mig själv.

Och nu: Jag är sååå tacksam och ofantligt ödmjuk.

Så, räcker det nu? Kan jag få se framåt istället nu, snälla AA?

Jag inser att det är helt okej för de flesta, men inte för mig.

----

Vad som är kul? Fikapausen på AA-möten tycker jag är kul, och tiden innan. Tyvärr har de flesta brått därifrån när det väl är slut. Det är det enda som är kul med AA. Och jag inser att AA inte ska vara kul, men varför inte?

Okej vad jag inte förstår är varför du känner dig hindrad av att se framåt av AA. Även om andra inte klarar av det uppenbarligen så är det inget som hindrar dig att göra det eller missuppfattar jag något?

En viktig sak tycker är ju att ta till sig det man gillar och lämna resten så är det fikat du gillar och den sociala samvaron så är ju det alltid nåt.

Jag vet bara att den grupp jag tillhörde så var inte det förflutna särskilt intressant utan de flesta av oss såg det som passerat och att framtiden vet man inget om så det är nu som gäller.

Detta betyder ju inte att man inte kan må dåligt nu för nåt som hänt förr men det där ältandet känner jag personligen inte igen. Vilket inte betyder att det inte förekommer.

När jag delade så försökte jag alltid få med positiva saker för det hade i stort sett alltid hänt nåt positivt på ett eller annat sätt…

Jag tycker att tolvstegsmöten ska vara kul. Men inte backa för allvar och förtvivlan heller. De ska vara som livet själv ibland glatt ibland sorgligt ibland kanske bara trist. Det är okej för mig.

Men gillar du det inte ska du ju inte tvinga dig till nåt. Man ska nog akta sig för att tvinga sig för mycket.

pEr

Hej på dig

Jag tycker du skall testa några andra grupper ,kanske NA där det är lite mer yngre folk (lite mer fart o fläkt men ändå dödligt allvar,för missbruket kommer att leda mig till dårhus alt bårhus lite väl fort för min smak(numera)

Och det är faktiskt tack vare att jag stannade kvar i AA trots att jag inte fattade nånting vad dom snackade om,men samtidigt såg jag ju att dom faktiskt såg ut att må bra o skrattade tillomed ,och jag tyckte verkligen inte att jag hade nåt att skratta åt så synd det var om mig som blivit alkis,men jag tänkte att mina tidigare val av att aktiviteter ledde alltid tillbaka till flaskan,så va fan jag gick ändå,och tillslut fattade jag att jag går dit för min skull,jag behövde inte ta åt mig av andras liv (om jag inte vill förståss) sen kom nåt som dom gamla sa, kapitulationen o accepterandet av mitt läge.jag får "spela med dom korten jag har" och kan göra allt som alla "normala" människor förutom att dricka sprit,och jag säger till mig själv ibland att spela min film (livet) bakåt och kolla ärligt,Hur kul var det och vad skulle det tillföra mitt liv om jag drog till igen,visst finns tankar ibland, men det blir lättare med tiden ,det kan jag lova dig.Kolla om det finns någon som du kan tänka dig att prata mer med.Jag har fått polare i AA som jag kan umgås med utan att prata alkol med hela tiden men om det kniper så vet vi var vi har varandra,

Jag hoppas verkligen att du hittar nåt som funkar för dig men det inte så lätt som många vill få det att låta som,men vad är aternativet Leva nykter el dö full,dö skavi alla men resan dit kan ju se olika ut.Valet är mitt ,Ge dig själv en chans det finns annat än AA, länken ,kyrkan buddismen, you name it allt är bättre än att supa till ,men man måste nog hänga i lite oavsett vilket forum man väljer

Jag var ihärdig NA- och AA-motståndare i början. Mycket av rädsla, tror jag, men om ni visste vad NA och AA har gett mig.

Dessa underbara människor som välkomnade min vilsna själ utan att lägga fram en enda pekpinne.

Jag träffade så enormt fina människor, människor som förstog mig. Människor som gått igenom samma elände som mig.

Människor, som sade, vid mitt första NA-möte; Finns någon ny här?

Jag tror att jag pep fram ett ynkligt "Ja" för jag var enbart livrädd och ville springa därifrån.

Ett så VARMT välkomnande jag fick, ändå var jag livrädd (minst sagt), men de förstog, de hade själva varit nya en gång.

Jag träffade på människor, som jag inte ville träffa, (jag hade ju inga problem) och att prata inför en grupp skrämde livet ur mig. "Ta mig härifrån, NU".

Jag var inte ödmjuk för fem öre, för jag hade väl inte sååå stora problem???

Jag var bara narkoman och alkoholist om man läste det finstilta….eller?

Ingen försökte någonsin ta mig ur den villfarelsen, ingen försökte någonsin rätta mig genom att säga: "Men, lägg av…….."

#14 Du skriver; Och nu: Jag är sååå tacksam och ofantligt ödmjuk.

Du har inte fattat poängen med NA/AA, klart att vi vet hur kass vi var.

Jag var nära att knarka bort två barn och jag hade gladeligen gjort det, för det var ju inget fel på mig…eller?

Jag knarkade bort mina föräldrar och min storebror.

Men var det något fel på mig? Absolut inte!

#12 Det är mycket jag ogillar med tolvstegsprogrammet, men det jag menar nu är allt ältande. Och allt "ta det lugnt". Jovisst kan jag ta det lugnt.Sitta hemma och grubbla över allt skit jag ställt till med.

Meningen med att "Ta det lugnt" är att inte sitta hemma och grubbla över allt man har ställt till med, det är vi ändå så otroligt medvetna om, någonstans.

Meningen är att du ska kunna ta ditt beroende med lugn och inte fokusera på allt elände du/jag ställt till med. Det är vi ändå, någonstans, så otroligt medvetna om, fastän vi försöker förneka det.

Allt vi/jag/du ställt till med gör ont, förbannat ont ibland. Och djävulusiskt ont mellan varven. Men vi beroendemänniskor på NA/AA vet och det kan vara otroligt befriande att veta, Jag är inte ensam.

#14 jag sitter inte på NA-möten och ältar det som har varit, men ibland dyker det upp en tanke i huvudet, eller en delning, och jag får en "flaschback" och inser hur mycket jag har skadat mig själv, mina barn och mina föräldrar.

Detta kan jag dela med mig till de som är nytillkomna, en ödmjukhet, för jag har själv varit nere i träsket en gång och min väg dit igen är mycket kort.

Jag delar det inte för att jag är duktig eller bra, jag delar det inte för att älta gamla historier. Men på samma sätt som du nu läser mitt inlägg fungerar NA/AA, vi hjälper varandra.

Kanske någon kan bli hjälpt av att se/förstå hur mitt liv såg ut när drogerna drog i mig, kanske kan vi hjälpa dig lite på detta forumet.

Beroenden.iFokus är ett jättefint ställe, där vi (anonymt om vi vill) kan prata om våra beroenden. Ungefär som ett NA/AA-möte fungerar.

Jag vill bara tillägga att, för min del, så kan det kännas otroligt befriande att höra XX berätta att han alltid ville köra sina barn till söndagsskolan.

Varför?

Jo, då kunde han dricka några öl som han hade gömt undan vid kyrkogårdsmuren.

Jag kan le och skratta åt eländet, men framför allt kan jag känna igen mig.

Ödmjuk?

Ja, för jag var inte ett skit bättre!

#17: Allt du skriver ger mig frysningar på ryggen och sammanfattar skälen till att jag vägrar 12-stegsprogram. Jag har fruktansvärt svårt för ödmjukhet, egen och andras. Jag har svårt att tänka mig något mer motbjudande än varmt välkomnande människor som förstår mig. Det räcker utmärkt att jag förstår mig själv (vilket kan vara nog så svårt). Jag känner ingen befrielse (däremot förvåning och ibland förklaring) om någon annan berättar något jag känner igen. Och så förstås den fullständigt oöverstigliga barriären: Jag kommer aldrig att erkänna att jag är hjälplös inför mitt problem och behövet hjälp av någon "högre" kraft. No way, no wise. Mina problem är mina och det är jag och ingen annan som står eller faller.

Många som gillar 12-stegsprogram ruskar så rart och nedlåtande på huvudet och förklarar att det beror på att jag ännu inte accepterat att jag har problem och att jag måste leka 12-steg innan jag kan gå vidare. De vet att jag lever i förnekelse eftersom jag inte gjort en godkänd 12-stegsdelning. Det är en fundamental och total skillnad i livsåskådning. Jag tror att de kan bli saliga på sin fason, medan de är övertygade om att jag inte kan bli salig på min utan bara på deras.

#18 Du kanske inte gömmer på de hemskheter, som en narkoman/alkoholist, ofta har med sig i bagaget?

"Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar."

Läser jag vad ordet "ödmjuk" betyder, så är jag otroligt tacksam över att jag även har fått uppleva hur en ödmjuk person är och jag är tacksam för att jag har insett mina begränsningar. Livet kretsar inte bara omkring mig, livet är mer än bara mitt ego.

Det är min hund/din häst, mitt engagemang i mitt arbete. Jag blir ödmjuk och inser mina begränsningar, som människa, i mitt arbete inom den palliativa vården.

Jag vet att vi inte tänker lika, men jag skulle heller inte känna någon befrielse om någon talade om att Andersson har samma problem med sin hund, som jag har. So that? Jag skiter väl i Anderssons hund.

Jag är ödmjuk inför de svåra problem jag ställs inför, jag vet att jag inte kan hela döende människor. Jag är ödmjuk.

Jag är inte heller hjälplös inför mina problem. Jag hjälpte mig själv och jag, enbart jag, kan ta på sig ansvaret för att ha valt en drogfri och nykter jag.

Det var ingen annan som gjorde jobbet åt mig, utan det "skitgörat" fick jag göra själv. Det var jag, som blev nykter/drogfri, det var jag, som led alla helvetes kval. Det var jag som höll på att gå under när abstinensen gjorde mitt liv till ett helvete.

Det var jag, som gjorde allt detta skitjobb, tog alla smällar, skrek efter ett återfall. Allt för att jag inte orkade.

Det satt ingen liten Gud på ett rosa moln och lenade mitt mående. Inte heller satt det någon Gud på mina barns sängkant och tröstade dem när de förtvivlat grät.

Inte heller fanns det någon Gud, som tröstade min mor, när hon led i all sin maktlöshet.

Ånä, det skitjobbet gjorde jag allt själv och aldrig någonsin att jag skulle ropat på hjälp från en Gud, som jag vet inte finns.

Jag är totalt oreligiös, något jag har med mig hemifrån. Jag har två odöpta barn och jag bryr mig inte ett dugg om "Gudsbegreppet" inom AA/NA.

Inte 17 älskar jag alla tillsatser i Parmesanost, men jag äter den ändå. I like it!

Grönstedt, vet du?

Sinnesrobönen…."Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Jag tror aldrig att jag har sagt "Gud". Men sinnesro ville jag ha och har delvis fått.

Jag hoppas att du inte riktade; Många som gillar 12-stegsprogram ruskar så rart och nedlåtande på huvudet och förklarar att det beror på att jag ännu inte accepterat att jag har problem och att jag måste leka 12-steg innan jag kan gå vidare. De vet att jag lever i förnekelse eftersom jag inte gjort en godkänd 12-stegsdelning.

För då har du missuppfattat mig totalt.

Jag skulle aldrig påtvinga mina barn att gå med i t.ex. Al.Anon, för de fattar inte vitsen med det. De pratar hellre med mig om det som varit.

Jag tror att jag har nämt det för min äldsta någongång i tiden. Men hon tyckte det lät idiotiskt och det accepterade jag.

NA/AA har hjälpt mig och miljontals människor otroligt mycket, men jag skulle aldrig påtvinga någon att delta, för det bygger ändock på frivillighet.

Herregud, då skulle jag få släpa halva släkten på möten och det är ju inte meningen.

Att jag återkommer till AA/NA/AL.ANON osv här, beror på att det är en "Beroendesida" och kan det hjälpa bara en endaste människa, så kanske det är värt att upprepas.

Vet du (kan inte låta bi ) det finns en devis inom AA/NA som lyder "LEV OCH LÅT LEVA!

Det finns antagligen lika många sätt att bli nykter som det finns människor som är beroende.

pEr

#22 Japp, det viktigaste är att man blir drogfri/nykter/osv.

Hur är det man säger? Var och en blir salig på sin egen tro.

Det viktiga är att man blir nykter. Sedan får man hitta sin egen väg till sinnesro.

Vill man inte prata med andra om eventuella anledningar till att man drogade/fortsatte droga.  för att rensa ut. Så behövaer man kanske inte det.

Som Kerstin skriver: Det är frivilligt.

Kerstinjo, jag har inte upplevt att du gör något annat än förklarar hur du ser på det och varför 12-stegsprogrammet fungerar för dig. Men den här och liknande diskussioner har varit uppe förut på många ställen, både här på BiF, på andra sajter och i verkliga livet, och den där inställningen att "Om du verkligen förstod ditt problem och ditt eget bästa, så skulle du älska 12-stegsprogram" är inte sällsynt. Många som funnit den lösningen verkar inte kunna acceptera att frid och kärlek, delning och sinnesro inte är lockande för alla.

Grönstedt: Jag har heller aldrig varit med i något 12-stegs program men jag ser hur det funkat bra för många. Men detv kräver att man öppnar sig och finner sanningen om sig själv.

När man gjort det kan man bearbeta det som gör ont och gå vidare och slippa få återfall pga ångesten man har inom sig pga det andra gjort emot en eller det man gjort emot andra. Det är själva principen. Att förlåta och gå vidare.

Vill man bara dra ett streck över allt glömma och förneka samt kämpa emot suget tills det avtar och upphör kan man självklart göra det med. Det har ofta fungerat, Men man riskerar att falla väldigt hårt när man av någon anledning hamnar i en kris osv…

#26: Det är precis den där argumentationen som retar mig småprickig: ANTINGEN går man i 12-stegsprogram eller motsvarande, "öppnar sig och finner sanningen om sig själv", ELLER så måste man "dra ett streck över allt glömma och förneka samt kämpa emot suget tills det avtar och upphör".

Varför skulle det behövas något program eller ens en enda annan person i mental, emotionell eller fysisk närhet för man ska öppna sig och finna sanningen om sig själv? Varför skulle man leva i förnekelse bara för att man inte delar med någon annan? Varför skulle min ångest behöva luftas inför någon annan än mig själv? Vem mer än jag behöver ha reda på vem jag förlåter eller inte? Vem mer än jag och den det berör behöver veta om jag ber om förlåtelse? Varför förutsätts delningar och andras förståelse vara viktiga för den processen? Det som sker sker i mig, inte utanför mig. Men om jag inte offentliggör det så är det inte godkänt?

Att ge utlopp för sin ångest, sitt hat och eventuella självförakt brukar i de flesta fall göra dem lättare att leva med. Det är min erfarenhet.

Du använder det kanske som en drivkraft att sporra dig till att bli bättre starkare och framgångsrikare som en hä,mnd emot vrlden? Det funkar i ditt fall. Men inte för alla.

#27

Grönstedt det verkar nästan som någon försöker få dig att gå med i 12 stegsprogrammet och är tjatig? Sånt är ju alltid jobbigt.

Det är väl för övrigt inte så jättekonstigt när det kommer kritik/frågor eller missuppfattningar kring programmet att någon som blivit hjälpt försvarar det eller åtminstone vill förklara?

Sen så självklart: Det funkar inte för alla.

För en del funkar en del bitar men inte alla.

För en del funkar det.

Vi är människor. Vi är olika. Det är okej.

pEr

#27  Det är precis den där argumentationen som retar mig småprickig: ANTINGEN går man i 12-stegsprogram eller motsvarande, "öppnar sig och finner sanningen om sig själv", ELLER så måste man "dra ett streck över allt glömma och förneka samt kämpa emot suget tills det avtar och upphör".

Jag har ett otroligt stor integitetsbehov och jag håller stenhårt på den. Men jag har försökt luckra på den här lite. Men så klart jag gjorde fel.

Håll på integriteten och skit i andra?

Sorgligt, disskussionen spårade ur en del här men ja meningarna är delade uppenbarligen.

Själv anser jag att man skall hjälpa andra om man är kapabel för en mänskligare värld. Om jag för att motivera andra får dra anekdoter ifrån mitt eget liv? Må så vara.

För att återgå till Mitralis fråga så är det tyvärr så att det finns inga mediciner emot alkoholberoende eller narkotikaberoende. Bara olika preparat som får dig att ogilla eller bli sjuk av dessa. Men de går att gkringå för den inbitne missbrukare. Vissa är bara substitut för andra droger som intas intravenöst som ex, Heroin etc. Men är lika vanebildande typ Subutex.