Kär i en alkoholist?
Jag har sedan ett halvår tillbaka en relation med en man som jag älskar och som jag har väldigt många bra stunder tillsammans med. Vi tycker om liknande saker och har väldigt roligt tillsammans. Det finns en sak som jag dock oroar mig för och det är hans alkoholvanor.
Han är nykter i veckorna och sköter sitt jobb. Så fort det blir helg öppnas en öl efter en annan. Lördagar kan ofta innebära att han börjar dricka mitt på dagen, eller på eftermiddagen. Han inser inte själv att han har något problem och han viftar bort min oro och säger att han bara har druckit en öl, det är ingen fara, jag lovar. De senaste månaderna har det varit ganska lugnt. Han har druckit, men inte blivit aspackad. Om jag är där så tar han det oftast lugnare än om jag är på min hemort. Idag när jag pratade med honom i telefon, vid fyratiden, så hörde jag att han hade druckit och han hävdade att han bara hade druckit en öl och var inne på sin andra. Jag tror att han ljög, och det är inte första gången jag misstänker det. Han sluddrade på orden och han pratade på ett speciellt sätt som han brukar göra när han är på gång. När jag är med så kan han dricka säkert fyra-fem öl iallafall innan han börjar låta sådär på rösten. Han försöker förringa detta med att jämföra med mig. Han hörde på min röst igårkväll att jag hade druckit, men jag drack en öl och två glas vin och blev överhuvudtaget inte full, kanske mer pratglad än när jag här helt nykter. Jag är ingen helnykterist men jag vet även att jag inte har några problem med att hantera alkhol, jag kan dricka ett par-tre glas vin en fredagskväll men i långsam takt och inte med syftet eller konsekvensen att det slutar i fylla. För hans del slutar det nästan alltid i fylla.
Det som ändå får mig att undra om det är alkoholism är att han faktiskt kan dricka öl eller vin i lugn takt också, det har hänt vid några tillfällen. Han verkar inte heller ha någon abstinens att dricka i veckorna och om han vill ta det lugnt en fredagskväll så kan han det med, men då väljer han att avstå helt från alkohol. Jag tror att om han väl börjar dricka så är risken stor att han blir full (men som sagt har det hänt att han klarat av att dricka måttligt).
Så fort jag hör att han är på väg att bli full, att han sluddrar eller att han redan är väldigt full så får jag ont i magen, jag får ångestkänslor. Jag vet inte varför jag mår så dåligt av det. Jag kan inte heller förklara för honom varför det är så jobbigt. Varje gång jag säger att jag hör att han har druckit säger han att jag är precis som hans mamma, jag hör när han har druckit fast han bara har druckit en folköl. Det där köper jag inte. Han har druckit mer än en folköl när det börjar höras.. Om jag säger att jag tror att han ljuger så kommer han att bli förbannad, tror jag. Jag vet inte vad jag ska säga till honom för att han inte ska slingra sig och för att han inte ska vifta bort min reaktion som onödig och överdriven.
Enligt mig så är det ju någon form av alkoholmissbruk ändå och jag vet att eftersom jag mår dåligt av det så borde jag lämna honom, men som för många andra så är det jättesvårt. Jag älskar honom och jag älskar våra nyktra stunder och även de stunder då vi faktiskt kan dricka ihop utan att han blir snorfull. Mina egna föräldrar blir aldrig fulla, de kan dricka rätt mkt vin men de blir som sagt var aldrig fulla. Jag antar att jag har svårt att acceptera att en vuxen man ska dricka sig full så ofta. Det känns inte normalt.
Är han alkoholist? Hur ska man säga för att han ska inse att det inte är normalt att bli full så där ofta? Vad ska jag göra?? (dum fråga kanske)
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hej och välkommen.
Din kille har problem med alkoholen helt klart. Det framgår inte riktigt i ditt inlägg om han dricker varje helg och både fredag-lördag? Men är det så så har han ju problem enligt mig.
Det finns ju något inom alkoholismen man kallar "periodare" det är när man som ordet antyder dricker i perioder. Och det är många som är helgalkisar tyvärr.
Grund rådet som alla även jag kommer med är att du verkligen pratar med din kille när ni är nyktra och säger hur orolig du är och vill att han/ni slutar dricka. berätta hur dåligt du mår osv.
Når det fram så kan ni prova, Klarar han att vara nykter hela helgen är det ju bra och jag kan lova att er samvaro blir trevligare nyktra.
Lycka till
btw I länkgalleriet finns det länkar till flera olika sajter för anhöriga där du kan läsa på och även kontakta, för dina frågeställningar.
Hej på dig
Svårt att säga,men om man har anledning att ljuga om sitt alkoholintag så kan man ju undra?men det finns ju folk som dricker mycket utan att vara alholister,men har man inget "sug" efter det så skall det ju inte heller vara nåt problem att avstå,men ställ frågan rakt ut till honom,och var helt ärlig mot dig själv när du tolkar svaret,jag är själv nykter alkolist och när jag var aktiv så ljög jag helt obehindrat för alla,även dom jag älskar mest o så gör nästan alla som "ramlat över kanten" o min familj hade inte många glada stunder medan jag höll på,även om jag inte skadade någon fysiskt så är det fruktanvärt jobbigt att leva med en missbrukare(det fattade inte jag (ville inte förstå)
Men som sagt det är ju inte säkert att det är så,men hör dig för innan du engagerar dig mer än du kan backa ur om det skulle behövas. acceptera aldrig oärlighet om detta för då ljuger man snart om allt(det gjorde jag o massor av mina vänner i AA (så sjuk blir man alkolism)
Allt gott till dig
Hej och välkommen hit!
Inga frågor är dumma frågor här!
Klart att han är alkoholist!
Om du själv, noggrannt läser igenom ditt inlägg igen, så tror jag att du vet att han är alkoholist.
Alkoholister är inte enbart de som sitter på "parksoffan" och dricker. Man kan lika gärna vara alkoholist genom ett helgsupande. Man behöver inte ha ångest och abstinens för att vara alkoholist.
Det finns ingen "manual" för hur en alkoholist ska bete sig.
Men jag ser varningsklockor! Stora!
Du skriver att du mår dåligt och får ångest när du vet att han dricker. Det är en helt vettig reaktion. Jag tror att enda sättet för dig att tackla hans problem är att konfrontera honom, tala om hur han får dig att må och kräva att han söker hjälp omedelbart om han vill fortsätta ha ett förhållande med dig. Förhoppningsvis är du så viktig för honom att han gör som du ber och söker hjälp. Om han inte gör det så borde du starkt överväga att lämna honom…tyvärr :-(
Det som fick mig att sluta var att min man satte ned foten och sa: du slutar dricka NU eller så måste vi gå skilda vägar. Då hade vi båda varit medvetna om problemet i ett år och jag hade sökt hjälp hos AA (var inget för mig) och börjat prata om det med min psykoterapeut. Det var först när jag fick en riktig konfrontation och ultimatum som jag förstod hur mycket mitt drickande skadade mina nära och kära, och att jag faktiskt var på väg att förstöra relationerna till dom, som jag tog det på RIKTIGT allvar.
Lycka till <3
freudiana säger något väldigt bra där. ställ krav och konfrontera. Innan ni fått en djupare relation med barn etc så ser du ju hur viktig er relation är för honom också. ge han en tankeställare.
Som flera andra sagt: Prata med honom när ni båda är nyktra och lugna!
Sedan tror jag att du måste ta en noggrann titt på dig själv. Du skriver att du känner ångest när han bir full - men varför? VAD är det som ger dig ångesten?
Om det är så att du känner att du på något sätt har ansvar för hans välbefinnande, så är det dags att dra i handbromsen, för då är du på väg in i ett medberoende. Hur det än blir i framtiden, så kom alltid ihåg att han är en vuxen man som har ansvar för sitt eget beteende. Ingen del av hans agerande ligger på ditt ansvar. Hans drickande är hans, det enda du har ansvar för är att bestämma dig för om du vill vara tillsammans med honom när han dricker.
Starta ny diskussion