Nej anhörigmöten ska inte handla om hur man ska hjälpa alkoholisten… Inte direkt. det handlar om hur man ska hjälpa sig själv.genom ett friskt förhållningsätt gwentemot alkoholisten så "hjälper" man den till att ta konsekvenser för sitt eget beteende t.ex.

Självklart har alkoholisten oftast gjort andra illa och i 12stegsprogrammet så finns ju t.ex.steg 8 och 9?

Men vad vill du alkoholisten ska göra? Vad är det du behöver av alkoholisten?

Det handlar ju också om att vara tydlig med sina behov?

Skam t.ex. har visat sig inte leda till positiva saker. Det är inte 12stegsprogrammet ensamma om att tycka. Men i detta fall: Alkoholisten beter sig illa. Sen skäms den ber om ursäkt och aldrig mer o..v. Sen beter sig alkoholisten illa igen och skäms o.s.v.

Du skriver att du vill ha den underbara far du än gång haft tillbaka. Om du med det menar exakt samma så får du det knappast eftersom han inte lär vara samma människa längre. Det hade han nog inte varit utan drickandet heller eller hur? Men det behöver inte betyda att det kommer att bli dåligt.Förhoppningsvis tvärtom.

En beroendes problem sitter oftast djupare än i utagerandet ( i detta fall drickandet då) och det är inte "bara sluta supa" så tadaa! En ny frisk människa. Det är en hel del som måste benas upp. För många kan detta ta mycket lång tid. Vissa fixar det aldrig. Finns de som agerar precis som förr minu själva drickandet. Lika manipulativa och egostiska.

Eftersom du inte skriver exakt vad det menas när du säger att han "sviker sin familj" så är det svårt att veta om du menar att han börjar dricka igen eller om det är nåt annat?

Att din far har genomgått behandlingar och säger att han accepterat och erkänt sitt  beroende behöver ju inte heller betyda att han gjort det. Sånt kan man säga om folk bara slutar tjata nån gång.

Det verkar som du inte lev riktigt omhändertagen där på "medberoendemötet" vad var det för möte Al-Anon? Det tycker jag isåfall är synd men om jag ska "försvara" så är det inte ovanligt att det tar ett bra tag innan "polletten" trillar ner. En kompis till mig gick på möten i månader innan hon förstog

Nu inser jag att jag har ju antagit att det är ett 12stegs möte du varit på och så behöver det ju inte alls vara så anhörigmötet du har varit på kan ju handla om helt andra saker… Men det är dig du kan hjälpa att må bättre i första hand i vilket fall som helst.

Vi avslutar alltid mötet med att var och en tar till sig det de tycker är bra och låter resten vara. Det är en bra inställning tycker jag.

Gör så du med här och nu efter mitt långa inlägg!

pEr

Jag håller med per där. det är inte säkert att din far verkligen erkänt för sig själv utan säger så för att ni ska sluta tjata?

Men har han det och vill bli nykter så är det ju bra om ni stöttar och även om du bär omkring på ångest och agressioner över vad han utsatt er för under sitt missbruk. Får du nu ta det lugnt och ta det vartefter vilket han säkert också kommer göra, Annars är risken att ångesten och konfrontationerna blir en ursäkt för att fly tillbaka in i spriten.

Som sagt vet inte heller vilken typ av medberoendemöte du var på? Men där ska man ju rikta sig mot er inte den missbrukande i vanliga fall.

Det enda jag vill att min far ska göra är att bli nykter, trevlig och snäll mot sin familj. Den älskvärda far hen va när jag va liten och inte den idiot han nu är som talar om för sin familj hur dumma i huvudet dom är, hur fula dom är och att dom är feta. Min far har sagt så många sårande saker åt oss under åren, gjort så många saker som gjort ont.

Han kastade julklappen jag hade köpt åt honom i skallen på mig för något år sedan, han slog mig inför resturanggäster på finladsbåten bara för att jag ifrågasatte om han verkligen behövde en öl till. Han kastade en träsko i skallen på sin 10 åriga dotter för att hon inte lyfte tillräckligt på fötterna så att det råkade skvätta lite smågrus på hans ben (alltså va det ett misstag). Men vad som sårade mest va när jag sa att jag vart slagen utav min pojkvän och han sa "Synd att du inte fick mer stryk"

Jag har hanterat det hela genom att strax före midsommar säga upp kontakten med honom, d¨å jag inte orkade längre. Sa att hans beteende va oacceptabelt och att jag inte ville veta av honom förens han tänkt om, sluta supa!
Pratade med honom för första gången nu i söndags, han sa "jag kan inte göra något mer än att säga förlåt" och höll på med en massa "pappas havreflan" och saker som han sa en gång i tiden då han fortfarande verkligen brydde sig, då jag va pappas flicka.

Jag gick till mötet för att visa mitt stöd, att jag tyckte att det va bra att han försökte nyktra till. Men vet ju inte om jag vågar tro eller hoppas.

Jag tjatade inte på honom, men på vägen hem sa jag att han varit mycket dum emot oss, och att det är något han borde tänka på innan han tar tag i flaskan nästa gång.

Han förnekar dessutom fortfarande att min "novell" om hans drickande, trotts att hela familjen intygar att det faktiskt va så. http://gasoline.bloggplatsen.se/2010/04/05/2785313-att-vara-barn-till-en-alkoholist/

Vet inte alls vad det va för organisation eller tillnyktringspogram han gick på, då jag inte haft någon kontakt med honom. Men Al-non va det inte då dom tipsade om deras hemsida. Dom gick iaf på AA möten och vi va med på ett öppet aa möte innan vi fick åka hem.

Tack för att ni "lyssnar", det är skönt att få skriva av sig med några som vet vad jag snackar om.

Tack för a den ytterliggare informationen, Han har verkligen varit elak när han var full och jag förstår till fullo att du är ledsen och bitter över vad han gjort.  Men vad jag vet om anhörig möten så är det ju på dem du skall ta upp dessa frågor om vad han gjort. kanske inte på vägen därifrån?

Jag förstår också att allt det där väller upp när ni sitter på mötet. Det jag menade var att inte pressa på för mycket med skuldgrejerna utanför anhörig mötena , och när du gör det föröka hålla kontrollen så att det inte bara öser fram. Han vet ju själv i de flesta fall vad han gjort och känner skuld för det. Med all rätt

Fortsätt att gå på mötena ett par gånger till förhoppningsvis blir det bättre, antar att det är AA ni var på? ACOA är något du kan gå på själv utan din far och prata med andra anhöriga. Kan vara värt att prova om det finns där du bor. Lycka till

Den enda gång vi igentligen fick prata om saker och ting va på det öppna AA mötet efter själva medberoendemötet, och jag varken kunde eller ville snacka just då.

En av tjejerna som va på det där behandlingshemmet frågade mig om jag ville ha hjälp att prata med min far, men det blir ju lite svårt när vi nu för tiden bor 11,5 mil ifrån varanndra. Själv känner jag nog mer att jag skulle behöva prata ut med någon psykolog eller något liknande, inte prata ut med honom. För ingenting kommer någonsinn bli vad det en gång va.

Men alltså, mötet började med inledning, vad som händer med en alkoholist, sedan kom en alkoholist dit och föreläste om sitt beroende. Sedan snackade dom lite om fördommar och skuld. Sedan vart det de där AA mötet. När kom det till oss medberoende? Jag förstår faktiskt inte riktigt vad det där mötet va till för, mer än att upplysa oss andra om hur en alkoholist fungerar, och att det är en sjukdomsklassad beroende sedan 50-talet…

Njae det har det inte varit och jag personligen tycker inte att det spelar någon roll. Många blir otroligt personlighetsförändrade av alkohol och är man beroende så tar det över mer och mer.

Vill du veta mer om hur beroende fungerar å rekommenderar jag boken Jaget och Missbrukaren av Craig Nakken. Fortfarande den bästa teorin om beroende enligt min uppfattning.

AA menar att alkoholism är en familjesjukdom och hela familjen får/har ett sjukt beteende. Jag kan då inte säga att jag har sett nåt som säger emot det. Däremot att en del klarar sig bättre än andra men oskadd har jag inte sett någon.

Om jag ska tycka nåt så tycker jag du ska känna efter om du vill ha någon kontakt med din far just nu och isåfall hur mycket.

Som du säger du vet inte om du kan våga tro eller hoppas. Så gör inte det. Tro inget. Hoppas inget. Bara se vad som händer och lev ditt liv och låt han leva sitt. Om han jobbar på att bli tillfrisknade och inte bara nykter så kan ni nog hitta tillbaka till varandra men det finns inga garantier för något sådant heller. Man vet inte hur livet kommer att bli.

Det tycker jag faktiskt är helt okej idag. Men det tog några år det med…

pEr

Det är som jag förstått ett introduktionsmöte du var på. det är designat för att ni som anhöriga skall få insikt i hur en akloholist fungerar. Sen ska man ju få stöd och ett utbbyte med de andra deltagarna som tex

På det öppna mötet efteråt då du inte klaade att prata eller hon som frågade om du ville ha hjälp att prata med din far.

Proöva att gå på ett möte till så kommer det att klarna mer.

Kanske någon annan här med erfarenhet kan berätta med om det?

Var det ett medberoendemöte som en del av ett behandlingsprogram för alkoholisten? Det kan inte jämföras med ett riktigt möte för anhöriga. Poängen är just att förklara varför personen är alkoholist och hur alkoholism fungerar. Samt att hänvisa till ACOA eller Al-Anon.

Man kan inte vara för bokstavlig när man tänker sig alkoholism som en sjukdom. Min syster har jätteproblem med det. Hon tycker att "Cancer är en sjukdom, alkoholism är INTE en sjukdom, det kan man ju sluta med när man vill.. Det är ju inte som att man kan bota cancer med viljestyrka vilket man faktiskt kan med alkoholism".

Det jag tror man menar när man säger att alkoholism är en sjukdom; en familjesjukdom, är att alkoholism är en psykisk sjukdom. Eller snarare, att en psykisk sjukdom ger sig till känna genom alkoholism. Mina personliga erfarenheter av alkoholister och berättelserna jag hört på Al-Anon (som jag rekommenderar starkt, det finns inget som går att jämföra med att sitta mitt emot nån och berätta om sina djupaste känslor och få ett nickande instämmande till svar och veta att det finns andra som gått igenom precis samma sak) säger att alkoholism inte är ett virus man bara råkar få, utan att det finns nåt som orsakar det. Kanske dålig självkänsla, kanske en depression, något psykiskt helt enkelt.

Tycker du att anorexi är en sjukdom? Det är det bästa jag kan jämföra med. Svårt att acceptera som en sjukdom men tänker man efter ser man att det faktiskt är det och att det är något man oftast inte kan ta sig igenom själv utan behöver professionell hjälp med. Beteendet en alkoholist har kan inte ursäktas med alkoholism men det kan förklaras.

Men erkännandet av skuld kommer inte förrän långt senare. att be om förlåtelse till dem man har gjort illa är det åttonde och nionde steget och det är många som inte kommer förbi steg fyra förrän år av AA-möten. Man kan inte kräva att alkoholisten förstår allt på en gång, först måste de erkänna för sig själva att de har problem och analysera sig själva, sen kommer anhöriga.

Testa ett riktigt möte, Al-Anon eller ACOA, och kom ihåg att det här bara är första steget mot tillfrisknande.

Tack för det  aspenleaf

#0: Jag förstår att du känner dig besviken på det mötet, men som många skrivit så finns det olika slags möten. I de sammanslutningar som är direkt avsedda för medbereoende och anhöriga till missbrukare brukar det dels ingå att man ska få förståelse för hur en missbrukare fungerar och dels att man ska få hjälp av andra att hitta sin egen styrka att sluta vara medberoende och ta sig fri från den makt missbrukaren och missbruket har över ens liv. Kanske blir det mer av det andra på sikt?

En sak som är viktig att komma ihåg är att alkoholen (eller vad det nu är för missbruk) inte förvandlar människor till monster, utan bara tar fram det monster som redan finns där. Drogen lockar fram självömkan och elakheten och dämpar medkänslan och generositeten i en person. Därför är det inte speciellt sannolikt att missbrukaren plötsligt slutar dricka och blir som en omvänd hand, god och glad och trevlig. Processen att bli nykter och att inse allt ont och dumt man gjort som missbrukare är grymt svår och tung och många gånger flyr missbrukaren in i missbruket igen hellre än att tvingas inse.

Missbrukaren är inte betjänt av att bli lättvindigt förlåten när den är i sin gråtmilda, gnälliga fas. Den som är anhörig känner nog till det där - gnölandet efter förlåtelse, den gråtmilda ångern och de nya missbruksperioderna, de nya kränkningarna. Sådant ska man inte ta och inte förlåta, då är det bättre att säga upp bekantskapen, även om man kan tänka sig att återuppta den om missbrukaren verkligen bjuder till.

Så, sammanfattningsvis, du kommer inte att få din snälla pappa tillbaka - och, handen på hjärtat så behöver du inte den pappan längre, eftersom du inte är det barnet längre. Men kanske du någon gång i framtiden kan få tillbaka EN pappa - en ansvarstagande pappa som du kan lita på och respektera och kanske rentav förlåta. Men det är hans resa att ta sig dit. Du måste göra din egen resa och förlika dig med ditt eget liv.

#10 Jag förstår om du inte orkat läsa hela tråden, men jag hade ingen kontakt med min pappa ända tills detta möte ägde rum, gjorde det klart och tydlige för honom att jag sa upp kontakten tills han blivit nykter, och eftersom han nyktrat till så va jag där och visade mitt stöd att han tillnyktrat.

Men min pappa är 2 helt olika personer när han är full och när han är nykter. De perioder han har varit nykter har han varit den far han en gång i tiden var, de perioder han varit full har han varit det monster han faktiskt blir utav spriten, för det finns inget monster i honom när han är nykter.

Jag vet inte längre vem som skrev detta, men någon utav er skrev att alkoholism kan komma utav att man är ledsen. Jag vet exakt varför han vart alkoholist. Min far va nykterist när han träffa mamma, sedan började han med lättöl och en stark en lite då och då. När farmor sedan "brann upp" satte smygsupandet igång och snart va han en person jag inte visste vem det va och som jag heller inte vill ha med att göra. Det kanske var andra saker som bidrog till att det blossade upp, men branden va de som fick det att börja.

Han gick inte igenom det själv, han är inte den enda som är drabbad. Men han är den enda som va för svag och låter det gå ut över alla andra.

#11: Jodå, jag läste att du inte hade haft kontakt med din pappa på lång tid, och det tror jag är klokt. Vad jag menade är att tillnyktring är en lång process, för de flesta nyktra missbrukare är det en livslång process. Att "bli nykter" är för en alkoholist inte det samma som att inte dricka på en vecka eller en månad eller ett år, eller att inte ha alkohol i kroppen.

Ja, missbrukaren kan vara som två helt olika personer, men det betyder inte att inte den goda, nyktra människan finns dold i den elaka, fulla - och inte heller att inte den elaka, fulla människan finns dold i den goda, nyktra.

Missbruket tar fram självömkan och fegheten och och driften att skylla på alla andra och vilja plåga andra för att själv se bättre ut i sina egna ögon. Det är detta som är så svårt att inse för en som gjort så många hemska saker som din pappa under sitt missbruk. När man kommer ur missbruket måste man inse att det var JAG som gjorde allt det onda, det var inte någon annan, något monster, det var JAG som slog mina barn och stal från mina föräldrar och ljög för dem jag borde ha älskat. För missbrukaren som nått ända fram till försoningen och förlåtelsen är det viktigt att inte de man gjort illa låtsas som ingenting och säger "Äsch, det var ju inte du, det var spriten." Det är viktigt att de närstående säger "Ja, monstret i dig gjorde allt detta, men om du är stark nog att sätta det goda i dig främst nu, så ska jag överväga om jag kan förlåta dig."

Det är viktigt för missbrukarens väg tillbaka till respekt och självrespekt att både h*n själv och andra ser att ja, jag gav efter för spriten och ja, när jag valde spriten släppte jag fram monstret inom mig och ja, när jag släppte fram monstret inom mig så gjorde jag mycket som var ont och fegt och svagt. Först när den nyktra missbrukaren har konfronterat detta, accepterat detta, gråtit över det och svurit över det, kan h*n börja gå vidare bortom det. För att bli hel måste missbrukaren acceptera att h*n har ett monster inom sig och att enda sättet att hålla det kvar i dess bur är att låta bli sitt missbruk.

Jag tror du är inte på något viktigt när du skriver att han inte var ensam om det hemska som hände, men den enda som var så svag att han började dricka. En del har större benägenhet än andra att fastna i missbruk, oavsett vad som utlöser det. Vet du varför han var nykterist när han träffade din mamma? Kanske han redan då visste att han hade en svag punkt och försökte hålla sig borta från det? För de flesta alkoholister finns bara två lägen - som drickande eller nykter alkoholist.

All lycka till dig i alla fall och var rädd om ditt eget hjärta i allt det här!

#11 Det kan ha varit jag som skrev det. Och jag menade det i sammanhanget att en trist händelse som gör en ledsen  kan utlösa alkoholismen/misssbruket.

Som grönstedt skriver så har vissa människor en svaghet för missbruk och när de tycker synd om sig själva så grottar de ner sig i sprit eller annat "för att glömma/trösta" sig och kommer aldrig upp igen. Låt oss hoppas att din far är en av dem som lyckas, men glöm inte vad han gjorde. Jag har själv gjort mycket dumt på fyllan som jag inte vill kännas vid. Men jag vet att detta även finns inom mig när jag är nykter, bara det att då kontrollerar jag mig.

Alkoholism ÄR en sjukdom, men det blir lite fel när du fick känslan av; "det är inte mitt fel att jag varit dum, det va spritens fel". Så enkelt är det inte.

Det tar i regel tid att bli alkoholist och det kan ta lång tid att komma ur sitt missbruk. Egentligen så är det "ingens" fel.

Man blir inte alkoholist för att jäklas eller för att skada sina anhöriga. Det är inget mål man har här i livet.

Men Per skriver så kloka ord, så jag har inte mycket mer att tillägga.

Även Grönstedt sa många kloka ord till dig.

Gasoline ta kontakt med Al-Anon eller Alateen