Jag ser att ingen har svarat dig och jag antar att det är av samma skäl som jag inte har svarat: Svaret på den frågan är enormt stort och gör ont att tänka igenom och det skulle bli en hel men ganska tråkig roman att besvara. Jag har grubblat mycket på "varför" och någon gång ska jag försöka dela med mig av vad jag kommit fram till, men det vill inte bli begripligt när jag skriver ned det.

Men så mycket kan jag säga som att skälen är både praktiskt taget identiska för alla och helt och hållet unika för individen …

Jag kan heller inte svara på den frågan och jag tror att Grönstedt har fånga varför det är så svårt.

Varför? Nej, varför det blev just jag är omöjlig att svara på utan att skriva en hel roman.

Okej, tack för att ni svarade. :)

Jag tror inte det finns ett enda rikigt svar på din fråga? utan det i många fall är en kombinaion av alternativen du gav.

Många alkoholister/missbrukare har en trasslig uppväxt/bakgrund, Men inte alla. I en del fall är det så att de har någon bokstavskombination.

Andra har bara en genetisk fallenhet för att bli beroende. Saken är den att det vad jag har hört och läst är att för några alkoholister har varit som "att komma hem" när de tog sin första fylla de blev glada upprymda och glömde sina problem eller kunde skita i dem iaf när de är påverkade.

Detta leder till att man dricker mer och oftare tills man utvecklat ett beroende man inte kan bli av med. utöver det så blir det ju en livsstil och som du vet så kan en människa anpassa sig till nästan vad som helst.

Det var mitt inlägg om det lilla jag har lärt mig. Men jag tror att en riktig alkoholist kan svara bättre än mig.

För att göra en kort sammanfattning av hur jag ser på det beroende jag hamnade i …..så har jag ingen enda förklaring.

Jo, kanske.

Jag växte upp  i ett s.k. bättre hem. Mamma hemmafru och fanns alltid till hands. Ni vet bullar, hemkokt saft, alltid mat på bordet. Ett hem som borde vara perfekt. Och kanske var det? Jag har ingen aning.

En storebror, som antagligen var som storebröder mest, bedrövlig mellan varven, men en kille som alltid försvarade sin lillasystrer när det gällde.

En familj med stort hus, nya bilar jämt, alltid hela sommarlovet i Borgholm på Öland.

En mamma och pappa utan alkoholproblem. Jag hade närhet till mormor och morfar och framför allt till min farmor, Karin.

Denna underbara kvinna som stog ut med mig i alla år. Jag var nog hos henne dagligen, berättade sagor för henne (sagor som jag hittade på själv och som antagligen var urtråkiga). Men farmor var farmor och hon var "min" farmor.

Vi hade ett eget språk som vi talade med, farmor kallade det "rövarspråket", men antagligen var det en blandning av svenska och romani.

Under de här första 0 till ca 10 års ålder hade jag inget behov av vänner.

Mamma och pappa skickade mig till söndagsskola (japp, det fanns då) men jag behövde ingen kontakt med jämnåriga.

Jag ville inte!

På "min" lilla gata där jag är uppväxt fanns en hel del barn, men aldrig någon jag tog till mig.

Jag hade mina böcker och farmor.

Jag började skolan och min farmor dog.

Där upplever jag mitt livs första svek. Inte att "min" farmor dog, utan att mamma och pappa inte berättade det för mig.

Barn, som jag var, så kände jag på mig att något var fel. Mamma och pappa var konstiga, men min värld var för liten för att jag skulle kunna förstå vad som var fel.

De gjorde det säkert för att skona mig, men detta var ett så otroligt stort svek från deras sida och jag kunde aldrig förstå varför de "skonade" mig.

Allt döljdes och det var inte ens tal om att jag skulle vara med på farmor Karins begravning. Jag visste inte ens om att hon var död. Begravas? Vem? Min farmor Karin? Jag visste inget.

Min farmor var bara borta utan att jag förstog någonting, utan att någon berättade något för mig, utan att någon förklarade för mig.

Min farmor försvann i tomma intet. "Min" farmor.

Jag hade fortfarande mina böcker, men jag hade inte min farmor.

Jag tror, ärligt talat, att det var då jag la en grund för mitt missbruk.

Som alltid, så går ju livet vidare men saknaden efter min vän, farmor, var stor. Men i mitt hem, i slutet av 50-talet, så pratade man/vi inte om känslor.

Aldrig någonsin att det pratades om min och farmors fina kontakt. Jag kan inte säga att det var ett tabubelagt ämne. men jag blev en väldigt tyst, egen, inbunden dotter, som flydde till böckernas värld.

Hur dumt det än låter idag, så fanns aldrig möjligheten att tala om farmor.

I min "fina och välbeställda" familj fanns det ju inga problem. Eller?

Ärligt talat så tror jag inte ens att min mamma och pappa förstog hur fel allt var. Säkert inte, för det gjorde inte jag heller.

Jag skapade aldrig några djupare kontakter med min gatas barn, jag skapade inga djupare kontakter med småskolans barn. Jag hade mina böcker!

Jag började i 3:an och hade inga speciella kontakter med mina jämnåriga och klasskamrater. Jag hade mina böcker!

Där någonstans tror jag att mamma och pappa började förstå att något var fel. Lösningen? Scouterna, så klart.

Jag har aldrig någonsin sagt emot mina föräldrar utan jag började snällt i scouterna utan att förstå varför. Skoj? Nå, glöm det!

Jag har rymt från scouterna och vandrat mil hem i snö och fått både föräldrar och scoutledare att bli jätterädda.

Var det någon som någonsin frågade varför? Var det någon som någonsin frågade "Kerstin, vad vill du själv?

Oj, det här låter så tragiskt, men det är tragiskt och jag är helt övertygad om att jag skapade (eller fick hjälp med att skapa) mitt missbruk i unga år.

Nu hoppar jag ett par år, men under nästan hela min tonårstid, så var jag känslokall och lärde mig aldrig att tycka om andra personer. För vad fanns det för mening med det?

De försvinner ju ändå.

Intigriteten höll mig i ett stenhårt grepp. Hit men inte längre.

Vad tror ni?

Självklart var jag ett lätt offer för narkotikan.

Det finns så mycket mer att berätta, men nu känns det lite jobbig, för det här är en bit jag helst inte talar om.

Så var rädda om det jag delar med mig!

Det gör lite ont att vara ärlig ibland,men jag ska spinna vidare på mittt inlägg #5.

Nu skyndar jag fram lite, men åren gick och jag hade fortfarande kvar min stora intrigritet.

Stopp! Hit men inte längre!

Jag gick i gymnasiet, spelade teater i flera pjäser. Allt utan att vara närvarande.

Se mig ungefär som en mask, jag syns, men jag finns inte.

Var fanns min räddning?

Ingen aning, men min pappa, som ändå stog mig ganska, nära dog i en bilolycka, med min julgran i kofforten.

Aha, ingen farmor, ingen pappa, inget ingenting.

Vad hade jag? Jag var 24 år och hade make, liten dotter……..men allt rasade.

Vet ni? Aha, min pappa har dött! Jag slog på alla islkalla känslospröt som finns/fanns.

Aha? Död? Med min julgran?

Det här var i december 1976. Ganska länge sedan eller hur?

Där började mitt grava missbruk.

Vem ska jag skylla på?

Ingen!

Eller?

Olyckliga omständigheter, svårt med mänsklig kontakt, känslomässiiga svårigheter?

Jag vet vad jag själv skulle svara, men min missbrukstid kan jag aldrig skylla på någon annan.

Ibland säger man att man gör ett val. Men så enkelt är det inte.

Jag gjorde aldrig ett val, jag valde inte att bli missbrukare.

Ändå blev jag det.

En mäktig historia, väldigt intressant. jag vill inte förringa din historia på något vis men har du någonsin blivit utredd för exempelvis Aspbergers? Din inbundenhet avsaknad av behov till relationer kan tyda på det, säger jag som amatör hobby terapeut.

Jag har varit på otaliga behandlingshem och avvänjningar från narkotikan innan jag jag blev helt fri från droger. Det har varit tufft och jag har många gånger avvikit för att jag inte har klarat av abstonensen.

Men så småning om slog poletten ner hos mig, tack vare en ihärdig drogterapeut.

Frågan om en bokstavssjukdom kom även upp, vilket jag naturligtvis slog i från mig direkt. Modell: Inte jag, inte!

Numera har jag inga problem med mänskliga kontakter och jag kan ofta ge en del (mycket begränsad del) av mig själv.

Mina arbetskamrater vet om min bakgrund och de flesta har tagit det bra.

Jag tycker om mina arbetskamrater, men för det mesta tycker jag inte om deras värderingar. Jag har en helt annan ryggsäck än vad de har.

Men för att återgå till din fråga, så har jag fortfarande väldigt svårt för relationer. Jag skulle utan vidare kunna strypa mina närmaste relationer.

Kanske läge att kolla upp det, men till vilken nytta?

Jag är medveten om att i vissa situationer är otroligy känslokall. Men numera känns det som det är en del av mitt liv.

Sjukt?

Det kan ju lika gärna vara ett personlighetsdrag eller det med din farmor som skadade ditt förtroende för andra? Men Aspebergers är som du kanske vet en lättare form av autism som gör en lite frånvänd ifrån människor och relationer, "många" börjar droga för att klara relationer till andra och bli mer "normal".

Jag vet inte riktigt vad det skulle ge dig mer än att du får en förklaring till varför det gick som det gick, för överigt roligt att du har bra kontakt med dina arbetskamrater. Människors olika värderingar kan vara skrämmande och ett gott skäl att undvika vissa

#9

Jag har levt hela mitt liv utan att skapa riktig nära relationer (förutom make, barn, barnbarn och Lilian, som jag har skrivit om tidigare)

Men det är inget jag saknar. Jag brukar "offra" mig vartannat år (eller vart tredje) för att umgås med mina arbetskamrater. Men det ger mig ingenting. Det är alltid alkohol med i bilden på dessa träffar, det är inget problem för mig. MEN, jag har jätteproblem med att se hur mina arbetskamrater förändras i takt med alkoholintaget.

Jag har jättegulliga arbetskamrater och jag är otroligt social på mitt arbete och det är inga problem för mig. Men privat så har jag inget behov av att umgås med andra.

Jag har ju levt en stor del av mitt liv i ett missbruk och mitt tänkande och mina värderingar är inte detsamma som "normala" människors.

Jag tycker det är ointressant att höra hur mycket de nya skorna kostade, vart den senaste resan gick, osv.

Därför kan jag ibland vara brutalt ärlig och säga; Jaha, det har jag inte råd med för kronofogden tar 7 000:- av min lön varje månad.

Men det vill ingen höra för de blir livrädda och vet inte ens vad de ska svara.

Fast jag tycker ändå att det är rätt skoj att chocka dem ibland.

He he ja det skulle jag också tycka. jag roas enormt av att "plocka ner" stöddiga skrytsamma personer.

Jag skulle också hellre sitta hemma och räkna fästingar på hunden än att prata om kläder och skor med mina "vänner" ibland offrar man sig för att jag känner ett behov av att träffa människor, men jag tror att killar och tjejer pratar om lite olika saker? Kanske du skulle passa bättre med manliga vänner? bara en tanke.

Tack för din historia Kerstin!

Det låter för mig som om dina föräldrar inte "fanns där" för dig känslomässigt. De fanns där och ordnade praktiska saker, men de kunde inte möta din sorg och trösta dig när din farmor dog tex. Om man inte får känslomässig anknytning och närhet hemifrån är det osannolikt att man klarar/vill släppa andra människor in på livet.

Jag har vuxit upp med föräldrar som  var måna om att  allt såg "städat" ut på ytan, så länge ingen annan såg problemen så fanns de inte. Föräldrarna brydde sig, men kunde inte känslomässigt möta eller stötta oss barn. De klarade inte av det. Min pappa hade problem med alkoholen, men det viktiga var att andra inte skulle upptäcka det. Det var aldrig prat om hur detta påverkade oss barn, mina föräldrar låtsades som ingenting inför oss.

Ett sätt att skydda sig från att bli sårad av andra är att intala sig själv att man inte behöver dem….och visst kan man klara sig långt själv, men det blir i längden ett mycket tomt liv. Bara några tankar om det du beskriver….

#12: Är det där verkligen en universell sanning - att man behöver andra och att livet blir "tomt" utan dem? Jag tänker på AS-personligheter, bland andra, som har en helt annan grundsyn.

Det kanske är sent att svara i den här tråden eftersom att den skrevs för några månader sen, men jag kan väl göra det i alla fall.

Det har alltid varit kaos i mitt liv.
Mina föräldrar bråkade jämt under den tiden då de fortfarande levde tillsammans och min pappa misshandlade mamma.

Efter att de skiljde sig vart mamma tillsammans med en annan kille som jag fotfarande ser som en familjemedlem, dock drack han sig redlöst packad varje helg och slog mamma när han trodde att jag och mina syskon sov.

Mamma var otrogen mot honom och åkte till sin älskare i en annan stad och när han jobbade kvällar och då var det jag som fick ta hand om mina syskon från 7årsåldern.

Mamma skiljde sig från min dåvarande låtsaspappa och flyttade senare ihop med sin älskare och då följde jag och mina två yngre syskon med. Han slog henne, mitt självförtroende var -100 och jag mådde psykiskt dåligt över min kropp och hade ingen att prata med om det då min bästa vän bodde i thailand i ett halvår.
det ledde till bantningpiller, självsvält och likande grejer.

Min pappa hittade alla mina piller och pratade med mamma om det och hennes pojkvän satt och sa till mig att jag var inte fet, jag behövde inte gå ner i vikt och bla bla bla och senare hör jag hur han sitter och säger till mamma att jag var fet osv.

Mamma drack mer än vanligt och började missbruka piller och när hon var i det tillståndet slog hon mig, kallade mig hora, fitta, slampa och liknande saker och slängde ut mig mitt i natten och det var väl då jag började sno sprit ut hennes skåp och drack med mina vänner.

Sommaren 07 var jag och mina vänner i parken där vi bor och drack varenda kväll. hade man ingen alkohol bjöd folk alltid och det var alltid någon som hade med sig någon slags narkotika som man provade.

i december 07 dog min häst och jag vart deprimerad, vilket också ledde till att jag skar mig och snodde piller från mamma som jag blandade med alkohol och det utvecklades till ett beroende för mig för att komma undan.

Det fortsatte ända fram tills för ett år sen när jag inte orkade bo hemma med min mamma. Min pappa hjälpte mig att hitta en egen lägenhet och jag flyttade ut.

Drickandet har dock fortsatt då jag fortfarande är deprimerad och får panik-attacker titt som tätt under hela sommaren 2010 drack jag varje dag tillsammans med mina två bästa vänner varje helg fram tills idag.

Nu känner jag mig som ett fett attention-whore't

#14 klart att du kan skriva i tråden även om den är gammal och du håller dig ju till ämnet. Tragisk uppväxt du har haft du med . tråkigt att höra….

#14

"Attention whore" är du inte. Du berättar din historia.

Tack för det.

Har du sökt hjälp för din depression?

pEr

#16: Jag började prata med kuratorn i skolan när jag gick i åttan, för att jag vart tvingad av lärarna. Hon tyckte att jag skulle prata med någon som var mer specialiserad på mina problem och skickade en remiss till soc så att jag fick åka på möte där med min pappa. Dock ledde inte det till någonting annat än att jag flyttade hem till min mamma.

De erbjöd en psykolog med då kände jag bara att jag inte kunde lita på någon vuxen alls förutom min tidigare kurator så ville inte ta emot hjälpen.

Även när jag gick i nian erbjöd min nya skola en kontaktperson i skolan och hon bup, men även då vägrade jag att gå dit.

När jag gick första året på gymnasiet förra året vart det krismöte med rektorn, min studiehandledare, kuratorn och mina föräldrar (dock kom ingen av dem) och de sa att jag antingen skulle till umo och prata med en psykolog där eller med kuratorn i skolan, men det känns inte direkt bra att berätta för dem heller att jag rökte på så då vart det heller ingenting.

Nu känner jag att jag skulle kunna prata med någon, i alla fall en gång i månaden och ta det långsamt framåt, men vet inte riktgt om jag är redo för det heller.

Det är ditt liv det handlar om, du måste tänka efter och bestämma dig: Vill du gå samma väg som din mamma? För det kan jaag nog garantera dig tyvärr att om du inte tar hjälp och bestämmer dig för att du inte vill vara knarkare och alkoholist mer så kommer du att gå samma väg. Det är skitjobbigt att erkänna att man har ett problem och snacka med en psykolog när man e 17-18 är ju inte så ballt.

Men Jag tror inte du vill leva som du gör även om du stöter bort hjälpen just nu så söker du den desperat. Det som behövs är nog att de möter dig på dina villkor på ett sätt som känns bra.  så jag upprepar mitt råd att besöka NA och/eller AA

Det hjälper idg inte att hålla skiten inombords och där kan du lätta på trycket och irl prata med folk som förstår. Lycka till

Den som visste det,en kombination av dåligt självförtroende i tonåren,drack man lite så blev det ju lättare att spela "allan"och snacka med tjejerna som man inte vågade prata med? i nyktert tillstånd,sen hade jag mycket roligt i ungdomen med resor land o rike runt med motorcyklar o båtar o allt som hör till,i fyllan o villan började gränserna suddas ut för som är normalt så det blev ju brass o annat också.

Min egen teori är att jag förstod(ell ville inte) inte när det var dags att bromsa festandet så rätt som det var gick det inte att vara utan nån form av drog mest alkohol för min del.

Nu är jag nykter sen fem år tillbaka med AA,s hjälp o jag mår faktiskt bättre nu än jag nånsin har gjort,så resan ner i avgrunden var inte rolig men den gav mig ett annat sätt att se på livet,jag behöver inte så mycket "kickar" för att vara glad,livet är som det är med ups and downs men jag är med fullt ut nu är inte rädd för att inte duga,jag gör så gott jag kan o bryr mig inte så mycket om vad folk tycker om mig o ägnar mig åt sånt som jag mår bra av utan att jag eller någon annan kommer till skada(hoppas jag)

En dag i taget

Jag kom ifrån själva huvudfrågan lite om vad som var orsaken till mitt alkoholmissbruk.

När jag väl drack alkohol för första gången så hade jag hunnit bli ca. 26-27 år och jag är helt övertygad om att jag blev alkoholist direkt.

Jag har aldrig haft en glädjande upplevelse av alkoholen, utan den grep tag i mig med alla klor direkt.

Tack för det Ni delar med er… Ni är fantastisk människor glöm aldrig det.

Kram Kia

Du med!!!

Började dricka som 12 åring.

Det har alltid varit jobbigt hemma, mina föräldrar har bråkat enda sen jag föddes. Ingen av de drack men min mamma gav sig på min pappa under hela min uppväxt. Pappa var den svaga och mamma den dominanta.

Mamma slängde ut pappa osv.. (Vill inte skriva om det)

Har varit grymt deprimerad en längre tid, alkoholen blev i stortsätt min bästa vän. Drack varenda dag på sommarlovet, drack mig inte stupfull varje dag men var väl realtivt packad två veckor i sträck med mina två bästa vänner.

Bantade ett tag också, gick ner till 40 någonting från 50. Känner fortfarande idag att jag vill gå ner mer. Blir deprimerad av tanken att inte få gå ner, så då dricker jag istället.

Har skurit mig en längre tid också, det är ett beroende, så fort jag håller i någonting vasst så vill jag bara trycka det mot huden.

För att inte göra det så dricker jag istället då det inte synd på utsidan…

#23: Det liknar min uppväxt, den enda som skiljde sig var att pappa gav sig på mamma. Men du kan alltid PMa om du vill prata.

Hemska historier, jag lider med er alla. Men imorgon är en annan dag som förhoppningsvis blir bättre.

Bellie, lol vi är bästisar. Vill bara vara anonym när jag skriver sånna inlägg. Du var ju själv med under händelserna!

#26: [OT] men du kan ju inte lura mig :(

Jag tror många föds med ett beroende. Hur var det för er, har ni ätit mycket socker/snacks före och ev efter ni slutat med erat missbruk?

Tex.  narkotika -alkoholberoende kan ev börja med att man som lite var sockerberoende.

Med andra ord är det inte missbrukarens fel att han /hon blev missbrukare. Sluta känn skuld och skam.

Linda

Inte ska vi känna skuld och skam för att vi är beroende, men vi ska definitivt ta ansvar för att vi är det - för även om det inte är vårt fel vilka kort vi fick, så är det vårt ansvar hur vi spelar dem.

#28: jag haralltid vart beroende av socker, speciellt cola. och dricker fortfarande minst 1,5 l per dag

Många behandlingshem har jag fått intrycket av , kan göra en missbrukare till sockerberoende under avvänjningen då det ofta är bullar och kakor i överflöd på fikapauserna.

Är man beroendepersonlighet så har man svårt med att göra något "lagom" Så när något annat kommer som man blir upprymd av så görs även detta till överdrift osv osv

Som det ovan är nämt så finns det ju oftast fler anledningar än 1 sak som händer som gör att man blir alkoholist.

Jag vet inte alls vad som låg i grund till att min far är alkoholist, men när våran farmor, hans mor, brann upp så va det oxå då problemen började.

Så jag skulle säga att det var branden som satte igång det, men det är nog inte heller hela orsaken.

Jag har läst lite men orkar inte berätta själv om mitt grava grava shoppingmissbruk som tog mig från miljonär till randen på kronofogden. Att jag blev miljonär var ren tur, att jag sen på 2 år var svårt skuldsatt var mitt eget fel. Jag har förstört hela mitt liv för all framtid av ett mkt gravt missbruk. Jag har även missbrukat benzo då jag har asperger, svår svår ångest, PÅ, GAD, OCD och är garanterat klockren manodepressiv men odiagnostiserad. Idag kämpar jag fortfarande med mkt svår imuplskontroll, skulder, "tänder" på allt som gör mig glad och överdimensionerar det så sjukt att jag driver min ekonomi i bott direkt. Total isolering pga min asperger, heller inga kompisar. Tatuerat sönder hela min kropp med en massa FULT för att jag "tände" på det när jag hade pengar. Förstört två andra människors ekonomi som var involverade i mig. En är idag hos fogden. Varit inne på akuten för självmordsförsök på benzo, ändå har jag sen ett par år tillbaka fast stående dos på 2 mg Xanor om dagen. Som sagt var, jag orkar inte berätta och vill inte höra att jag är en dålig människa för tro mig det vet jag redan!

Min mamma misshandlade mig psykiskt under hela min uppväxt, min pappa körde huvudet i sanden. Jag har förbannat mig själv så fruktansvärt många ggr för att jag aldrig hoppar från den där förbannade bron! eller för att 30 sömntabletter och 80 xanor inte hjälpte den gången jag kom in på akuten.

Legat inne en natt på psyk men det var det absolut värsta jag någonsin varit med om. Jag kan inte säga mkt mer än att jag lider med er alla som är fast i missbruk. Jag ville aldrig bli missbrukare. Jag ville bli en lyckad människa som sparade varenda krona. Men jag klarade inte av det. Idag äger jag nästan ingenting av allt jag vansinneshandlade. Har gett det mesta till mitt ex för att försöka hjälpa hans ekonomi på det lilla sätt jag kunde men det kommer ta år även för honom att repas efter att han var med värdelösa mig. Och mitt liv ska vi inte tala på. Det har jag förlorat.

Taz-Mania, jag skulle aldrig, aldrig säga att du var en dålig människa, för det ÄR DU INTE! Du kanske har gjort dåliga saker, men DU är inte dålig för det. Du ska veta att INGEN här skulle döma dig, vi har gjort så många egna dumheter att vi aldrig kan sätta oss på höga hästar …

Varmt, varmt välkommen ska du vara i alla fall. Här kan du skriva eller inte, berätta eller inte, det är inget tvång.

#34 Tack så jätte mkt. Man kan liksom inte prata med sin omgivning om detta. Mina föräldrar vet inget, inte heller syskon eller övrig släkt. Och så vill jag ha det. Min nuvarande vet och dömer mig hårt. Det räcker så. Jag själv är en väldigt spöande domare och jag behöver inte fler. Hade jag bara haft det där lilla modet som alltid saknats hade jag inte längre funnits här. Jag har legat kraftigt benzodrogad i källare, i lekparker, på brygga. Bara velat dö, dö, dö. Vägen upp är lång. Och det man hade får man aldrig tillbaka. Och det ska man leva med. Det är det allra svåraste för man har hela tiden det där OM INTE med sig som en sten så tung att ryggen går av nästan i sin ryggsäck livet ut. Om inte, så hade allt varit annorlunda. OM INTE JAG VAR JAG! Och hela mitt liv har kantats av elände. Och jag var så ung, bara 23-25 år gammal. De närmsta 3 åren spenderade jag med att försöka ta mitt liv. Nu försöker jag bara överleva. Ironiskt. Och inte roligt.

Jag säger också välkommen hit Taz-mania (kanske redan gjort de? men du är iaf välkommen)

Du skall inte slå på dig själv, Du har gjort fel du är medveten om det och du ångrar dig. Det enda du kan göra är att försöka lära dig av dina erfarenheter och göra annorlunda i framtiden.

Du har ett beroende och du har aspebergers som inte gör saken bättre men du kan klara dig om du bara tror på det. Jag tycker att du skall söka dig till NA om du inte redan gjort det för ditt pillertrillande. NA är en bra organisation som finns i stort sett överallt.

Din pojkvän verkar ju inte så bra om jag ska vara ärlig. Man ska ju stötta varandra i en relation inte trycka ner varandra. Verkar sjukt att han hackar på dig för dina tidigare felsteg, tyder på svaghet hos honom. Men man har en tendens att dras till personligheter som påminner om ens föräldrar och det är nog precis vad du gjort tyvärr.

Mit råd är att söka dig till NA och/eller Gamblers anonymous.Jag tror de kan ge dig bra stöd.

Som du säger vägen upp är lång men du hittar den inte om du är drogad. Lycka till och lycka till ni andra fortsätt skriv av er det lättar trycket en hel del.

Min "pojkvän" (37 år) är en manlig kopia av min mor. Ironiskt är han min stora kärlek, mitt livs kärlek, och min mor min största plågoande under flest år av mitt liv.

#37: Fast varför älska någon som dömer och trycker ned?

#38 I ett desperat försök att få den kärlek man inte fick, av någon annan som är likadan som den ursprungliga. Men det är ett sjukt betende. Och personligen anser jag att hon borde bryta för det blir en nedåtgående spiral igen och steget är inte långt till att Taz börjar använda igen för att "orka" med den psykiska misshandeln.

Var stark och tänk på dig själv det kan inte vara värt det. Bara för att få sk kärlek av den mannen?

När han säger att han älskar mig och behöver mig så tror jag på honom, just då är allt värt det. Sen att han struntar i mig när jag gråter, han struntar i saker jag skriver till honom, han bemöter aldrig mitt mående vilket han tror (tror jag) får mig att sluta upp med en rad dumheter, som tårar tex! Medans det i mig växer upp en stor svart avgrund bara… Jag har försökt förklara, har förändrat mig på en rad punkter, så många att jag är chockerad över min egen utveckling! Om man bara kunde få lite stöd, en hand att hålla i, en famn som finns där för mig…

Men samtidigt är jag ju van allt det här, att ingen finns där hur mkt jag än kämpar för att någon ska just finnas där. Och försöker jag gå så antingen bryter han ner mig snabbt och effektivt eller så gör han på andra sättet att han säger att han älskar mig och verkligen försöker förändras och att det är konstigt att jag inte ser förändringarna för han ser dem (hos sig själv) men jag tittar verkligen och jag ser samma man som ljugit för mig i ett år oavbrutet och sen i ytterligare snart 8 månader istället valt att bara tiga ihjäl allt jag känner, tänker och behöver reda ut.

Men då säger jag att det är fel på mig, jag har ett sjukligt bekräftelsebehov, ett sjukligt pratbehov, ett sjukligt behov av det allra mesta. Och så kämpar jag mer med mig själv istället.

Läskigt att läsa du har ett så klassiskt medberoende/battered women syndrom. Din uppväxt tillsammans med allt detta har knäck dig och fått dig att tro att du förtjänar denna behandling. Det gör ingen! Även om det är så att du ursprungligen var den dominanta som styrde och ställde är denna situation klart skadlig. Det inser du nog när du läser vad du skriver?

På något vis måste du bryta detta mönster innan du går under. Om han älskar dig som du trior att du älskar honom borde han kunna lyssna och acceptera de förändringar du vill ha i er relation.

Lycka till och ta ett prat med honom, sen fundera på hur du vill ha det egentligen. Kom ihåg "killar kommer och går men kompisar består"

Hej..

När jag tog mitt första glas vid 11-12 års åldern då satte jag start på min alkoholism för jag tror att den ligger genetisk. Min mamma, min morfar, min morbror, min dotter och vi är dysfunktionella. Jag ska inte skylla på det eller min hemska barndom men det var en stor bidragande faktor till det. Men nu är jag nykter sedan 11 år och är på väg in på mitt 12..

kram

Jag vet inte ens om jag kan klassas som missbrukare. Jag kan bara inte säga nej när suget kommer, när någon bjuder eller när alla runtomkring dricker.
Jag försökte igår. En alkoholfri dryck lyckades jag smyga in under hela kvällen.

Jag dricker inte varje dag, men minst 3-4 gånger i veckan.

Vad som orsakade det vet jag inte.. Jag har alltid smusslat med allt jag gjort i hela mitt liv. Alltid skämts och intalat migsjälv att allt jag gör är fel och kommer göra folk arga. Mat och godis åts i största hemlighet, jag köpte ersättningsvaror för att mamma inte skulle märka att jag gått i skafferiet osv.

När jag sedan började dricka så var allt så roligt! Och jag kände att jag kunde "tillåta" mig att vara lite friare - bjuda på migsjälv! Vilket resulterade i väääääldigt mycket bjudande av migsjälv.. Det var inte ovanligt att jag gick runt naken (i hopp om uppskattning så klart) eller hävde ur mig alldeles för många personliga saker som kanske inte borde diskuteras med fan och hans moster. Jag var ju bara så desperat över att öppna upp, men började i helt fel ände.

När jag sedan flyttade utomlands för att studera så blev festandet ett sätt att skaffa kompisar, och jag var ute varje kväll hela första terminen. Jag tänkte inte ens på det, jag var bara så desperat över att ha folk omkring mig och kände mig inte modig nog att umgås under mer normala former och faktiskt prata och lära känna människorna jag drack med dag ut och dag in.

Det avtog dock. Men när jag kom hem så kände jag ändå hur mycket starkare mitt sug efter alkohol var jämfört med mina gamla kompisar och min familj. Drack glögg dagarna i ända över julen och mamma höll på att bli tokig på mig och förbjöd mig att dricka. Men då jag bara och drack i smyg istället..

Andra terminen så började det bli struligt med pojkvännen jag hade skaffat i ren desperation över att inte bli lämnad ensam, och alkoholen ersattes delvis med take aways. Gick upp äckligt många kilon, och skämdes så för hur mycket skräp jag åt att jag växlade mellan hämtmats-ställena för att försöka få dem att tro att jag bara kom några gånger i veckan. Droppen blev när de började ta min order för given och bara räckte över den när jag kom in, utan att jag ens hade beställt.

Och då var det sommar, och jag såg ut som en strandad val på stranden och allt var skit med pojkvännen. Festivaler och fester om vartannat, och festandet var snart uppe i varje/varannan dag igen.

(Och det som följer nu kom jag bara på just som jag läste igenom de andra kommentarerna. Jag har inte reflekterat speciellt mycket över varför saker hände som de hände, men jag tror att poletten just trillade ner!)
Sen tog det slut med den pojkvännen och jag träffade en ny. Med honom så var det inte så mycket fester, och det var så mysigt att kura upp i soffan med… ja just det. VINET. Eller groggen. Eller whiskeyn. Och det är först här jag räknar med att drickandet har blivit ett problem, för det var nu jag alkoholen kom med andra konsekvenser än att jag gjorde bort mig jämt och ständigt. Av någon anledning så kan jag inte använda alkohol till att slappna av och ha det mysigt med min pojkvän, det är ett bränsle som håller mig igång, och för att få utlopp för det så blev det ofta heta debatter som sedan började bli gräl. Jag har i dessa år vi varit tillsammans alltid trott att det var på grund av att vi helt enkelt är så pass olika och att vi inte kan föra en sansad diskussion, men poletten trillade just ner som sagt, och jag kan se nu att alkoholen är boven i dramat! För utan alkohol så diskuterar jag knappt alls, och speciellt inte så passionerat att det blir bråk av det såvida jag inte har en vettig anledning till att vara arg.

Iaf så blev de där diskussionerna till bråk, som sedan (det här skäms jag otroligt för) blev till våld. Jag tappade helt kontrollen.
Våldet skrämmer mig, och på sistone så har det varit för mycket för ofta för ofta, och min pojkvän har lämnat mig. Och jag förstår honom. Jag skulle lämna mig om jag kunde. Våldet föder mer ångest, som föder mer behov av alkohol, som för mig arg och irriterad eftersom jag har så mycket ångest, som blir till våld och sedan föder än mer ångest…
Jag har fram tills just nu ansett mig vara helt jävla psykad i huvudet som kan slå den personen jag älskar mest i hela världen, men jag insåg just i att det är allt alkoholens fel. Jag kan inte hantera den alls längre.

Jag önskar att jag hade kommit på det här tidigare, mycket tidigare. Då kanske vi hade kunnat rädda vårat förhållande.
Men det är här problemet kommer in; han är för fäst vid alkoholen för att ge upp den. Han behöver sin stimuli för att slappna av. Igår var vi ute som sagt, på en mysig liten pub och bara hade det gott. Jag kände mig stingslig och bestämde mig för att hålla mig nykter, men det togs det ingen notis om.. Han är nog beroende själv, och att vara det ensam är ju varken roligt eller trevligt, så han gör mig med-beroende.

Så jag har bestämt att det ska bli en ny början nu. Jag ska sluta dricka. Jag ska ge upp beroendet jag inte ens visste att jag hade, och jag hoppas på att jag kan räta ut migsjälv så pass att jag nångång i framtiden kan försöka gottgöra pojkvännen och be om förlåtelse.