Återfallsprocess?
Jag har varit drogfri i snart tre år och på den tiden lyckats få så mycket tillbaka som jag förlorade under mitt missbruk. Jag fick också ett flertal sidovinster som gjorde att jag njöt av mitt nya drogfria liv.
Men inom loppet av två dagar rasade så mycket av det jag byggt upp. Jag blev arbetslös och min killes dotter dog. Jag blev tvingad att gå på socialbidrag i och med att jag inte varit medlem i A-kassan tillräckligt länge och ekonomin rasade snabbt i botten. Det kändes som om jag var tillbaka där jag var innan allt rasade och jag fick hjälp på ett behandlingshem.
Att vara hemma hela dagarna med mig själv som enda sällskap har varit fruktansvärt. Min kille sörjde sin dotter och till och från stötte han bort mig och prioriterade inte mig längre som förut. Avvisad är den absolut värsta känslan för mig. Jag kunde periodvis inte förstå att det inte berodde på mig att han gjorde som han gjorde, utan jag lade all skuld på mig. JAG var otillräcklig och värdelös!
Det har nu gått fyra månader och jag har, trots en konstaterad depression, lyckats hålla mig drogfri samt skaffat mig ett nytt jobb. Ekonomin är fortfarande bedrövlig och det kommer antagligen att ta tid innan jag kommit på fötter igen. Jag valde dessutom att backa ur förhållandet med min kille för två veckor sedan och det gör så ont att jag stänger av allt! Jag har ingen önskan om att börja med droger igen, men känslan av att vilja fly det som gör ont är så påtaglig att jag ibland blir rädd! Jag vet att jag borde kontakta vänner i den gemenskap jag är i, som vet hur det känns och kan hjälpa, men istället går jag tillbaka till mina gamla mönster och isolerar mig.
Jag märker också att jag har funderingar på att använda mig av alternativa destruktiva metoder, som sex och självsvält. Än så länge lyckas jag få i mig mat åtminstone en gång per dag och jag håller mig ifrån att kontakta de personer som jag vet gärna skulle vilja komma över bara för sex.
Det känns som att ett återfall står o lurar runt hörnet och att jag just nu bara undviker det genom min isolering. Istället för att ta tag i sorgen efter att ha förlorat min stora kärlek så stänger jag helt av honom. Han skickar något sms då och då eftersom han inte kan hantera att förlora mig helt, men inte har förmågan att ha ett förhållande med mig som det är nu. Jag svarar trevligt och låtsas mer eller mindre att allt är bra, fast jag i själva verket bara väntar på att bryta ihop totalt.
Jag önskar att jag inte var en beroendeperson. Då hade jag kunnat få hjälp att sova på nätterna och kanske till o med kunnat gå ut på krogen o festat o dansat loss ordentligt !
Synd att det blivit så!
Nu har jag inte så mycket erfarenhet i det här men om jag förstått det rätt är bästa sättet att unvika framtida återfall att bli sk. biokemisk reparerad.
Och ta kontakt med dina vänner! Jag har märkt själv att det tränger tillbaka sjukdomen om man inte är ensam. Är man ensam med ett bereonde är man i dåligt sällskap.
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hej Callendula1
Har jag inte sagt det tidigare så välkommen hit. Det låter ju helt klart som att du är ui en återfallsprocess en spiral som måste brytas. Är NA ett alternativ du kan ta till? för om du blev ren med hjälp av dem eller liknande metod är de ett väldigt bra skyddsnät när det är jobbigt.
Det är en vanlig reflex att fly och dra sig undan när man mår dåligt men jag tror att för att du ska kunna ta dig ur detta behöver du nog gå på några möten och prata med personer som är eller varit i din situation.
Jag vet att det tar emot, och ångesten bara vill få dig att låsa in dig på rummet, men bekämpa den känslan och ta dig iväg. Att du där kan få spy ut all ångest och sorg tror jag kommer att hjälpa dig enormt.
Hej
Jag är med i NA sedan snart tre år tillbaka. Det är bara det att jag inte har möjlighet att gå på så många möten som jag kanske skulle behöva just nu. O när jag väl kan, så kommer jag alltid på andra saker som jag "måste" göra istället. Det blir dock ett konvent nästa helg o då ska jag suga i mig alla goda energier och lyssna på alla talare för att fylla på det jag tappat.
Jag har även en sponsor som jag försöker prata med varannan dag. Kruxet är bara att jag håller mig sysselsatt hela dagarna och det blir alltid värst när jag ska lägga mig. Då kommer alla destruktiva tankar och ångesten. så att somna tar många, många timmar.
Athiria: Vad menar du med biokemiskt reparerad? Det lät lite spännande… O beroende som jag är så tror jag att det är en enklare och mindre krävande väg! ;)
Det som egentligen är värst med allt det här är att jag har så mycket kunskap. Jag har gjort en behandling på sju veckor och jobbat med beroendepersoner i 1½ år, samt gått en coachutbildning.. så jag kan allt det här. Men det är helt sjukt va svårt det är att tillämpa det på mig själv.
Jag saknar fortfarande min stora kärlek så det värker, men dagarna går rätt bra när jag är på jobbet. Jag ska bara försöka släppa honom så det slutar att göra så ont. OCH "få bort" honom ur min säng. Det känns som om han är kvar där…
Tack för era fina svar
Jag kämpar vidare.. En dag i taget..
Det är en del i återfallsprocessen att man hittar på olika skäl att inte gå på möten som du säger.
Konventet är bra och jag hoppas att du går dit men ta gärna ett möte eller två innan dess. NA har en fin gemenskap och är ett bra stöd för beroendemänniskor. Jag vet inte vad du har för överenskommelse med din sponsor men när tankarna kommer ska du om du kan ringa h*n. Om inte ta upp de tankar du får vid sovdags när ni pratar (förutsatt att du inte redan gjort det?)
"Att veta hur man ska göra är en sak, Att genomföra detsamma en helt annan"
Biokemisk reparation handlar om att beroende är en enda(tex att alkoholberoende, narkotikaberoende, sockerberoende och sexberoende) sjukdom som tar sig olika uttryck. Och den är FYSISK.
Därför kan man inte prata eller råda nån till tillfrisknad, utan måste börja där problemet sitter; i beroendecentrum. Denna teori säger då mer att man börjar inte droga på grund av olycka, utan man har en medfödd tendens att reagera mot drogor som folk utan denna hjärnkemi inte gör. Alltså blir man olycklig på grund av drogen och man börjar inte droga på grund av att man är olycklig.
Första steget är att ta bort alla droger (cigaretter, socker/kolhydrater, alkohol, koffein etc). Eftersom det är samma sjukdom kommer man genom att dricka kaffe fortfarande "ha kvar" sitt beroende i narkotika tex, eftersom man inte "läker" hjärnan.
Andra steget är att tillföra näring som då hjärnan kan använda för att läka sig, tex signalsubstanserna som dopamin, serotonin etc som innan kommit från drogorna.
Genom att faktiskt läka hjärnan slipper man sk. "torrfylla" och sug flera år efteråt om jag förstått det rätt, eftersom många nuförtiden kanske slutar med cigaretter men häller i sig godis och socker i stället.
Det finns ett centrum som använder detta sätt i USA och traditinella behandlingar har 7% som är nyktra efter 4 år - medan denna har 80% :)
Skulle tipsa om Sockerbomben av Bitten Jonsson som beskriver detta rätt mycket. Den handlar ju om sockerberoende men eftersom det är samma sjukdom antar jag att alla kan läsa den:)
Aha.. då förstår jag. Det där har jag hört mycket om och jag har många vänner som sitter fast i ett vidrigt sockerberoende. TACK O LOV så existerar det inte hos mig. Jag har inga som helst problem att vara utan produkter med socker i och när jag väl äter en godis eller något så blir jag inte sugen på mer utan jag klarar mig med någon bit då och då.
Jag slutade röka i samband med att jag träffade den här killen och givetvis ville jag börja direkt när det tog slut… eller redan innan då han råkade ut för det tragiska som ledde till att det tog slut mellan oss. Men jag har faktiskt klarat mig utan att börja. Antar att det är som med de andra drogerna. Jag är envis som synden och jag fick ta ett nytt beslut varje morgon att inte börja röka igen och inte självsvälta mig.
Det har nu varit slut mellan oss i tre veckor, och trots att jag trodde att jag inte skulle kunna leva utan honom så mår jag bättre. Jag behöver inte längre vara livrädd att han ska lämna mig varje dag, eller bli ledsen coh känna mig avvisad för att han inte hör av sig. Det är jag nu och han är inte längre en del i mitt liv. Självklart gör det fortfarande fruktansvärt ont, men hellre så här än som det var innan.
Jag har varit på ett par möten och jag jobbar rätt mycket nu, så det har inte blivit mycket av den tidigare isoleringen. Och om två dagar är det dags för konventet!
Tack för era svar.
Ps: Ska kolla upp Sockerbomben. Har hört talas om den i andra sammanhang
Roligt att höra att du lyckats bryta den neråtgående spiralen och varit på möten. Lycka till i framtiden och tveka inte att skriva om det är något som trycker…
Lite OT, men hur fungerar det som beskrivs i #5? Eftersom man som beroendepersonlighet kan flytta sitt beroende till precis vad som helst - ska man sluta med allt? Många klarar sig ju genom att flytta över beroendet till något positivt, eller i alla fall till något som inte är skadligt, men det är alltså inte bra enligt detta tänkesätt?
#8
Fast det är ju inte säkert att det händer.
Om man jobbar på sitt tillfrisknande och håller koll på sig själv brukar det funka.
Många skaffar väldigt inrutade livsmönster första tiden efter man har lagt ner sitt missbrukande. Detta bla för att det inte ska finnas tid eller möjlighet till överdrifter.
En vanlig grej är ju att folk börjar träna som dårar. En del med livslånga skador som följd när man tränar för hårt och kroppen inte egentligen orkar med.
En del fixar kaffe men inte sötsaker t.ex. Andra kanske vice versa. Osv.
Allt beror på och vi är ju människor så vi är olika. Men man bör vara vaksam och gärna be folk man litar på hålla koll på en om man börjar "dra iväg" med nåt.
pEr
#9: Nja, det var inte riktigt så jag menade.
Enligt teorin som nämns i #4 så är allt som matar beroendet lika fel. "Första steget är att ta bort alla droger (cigaretter, socker/kolhydrater, alkohol, koffein etc). Eftersom det är samma sjukdom kommer man genom att dricka kaffe fortfarande "ha kvar" sitt beroende i narkotika tex, eftersom man inte "läker" hjärnan." Om jag alltså stimulerar min beroendehjärna med shopping, träning, sex, läsning eller vad som, så kommer jag aldrig att bli frisk från mina kemiska beroenden utan alltid att lida av sug. Eller?
# 10
Jo fast det jag menar är att jag har inte sett något som bekräftar att det alltid är så.
Robbie Williams å andra sidan hävdar ju att han kan inte ens spela pingis utan att det leder till ett beroende…
Men jag tror att man ska akta sig för att generalisera för mycket när det gäller människor i allmänhet och när det gäller missbruk/beroende i synnerhet.
pEr
#11
Om du läser engelska skulle jag tipsa om Joan Mathews Larson :)
Problemet är ju att många inte kan skilja mellan skadligt bruk och beroende. En skadlig brukare kan ju sluta utan att byta ut till nåt utan nån biokemisk reparation…
Jo visst alla är olika men sjukdomen är densamma.
Alltså grejen med biokemisk reparation är att man kommer åt PROBLEMET. Många beroende går i AA, slutar med sin "uppmärksammade" drog men mår två år senare skit, är deprimerad och vissa tar självmord hellre än att börja droga igen. Men genomgår man biokemisk reparation LÄKER man hjärnan från depression etc.
Grejen är att man ser på beroende som en fysiskt sjukdom som inte alls är psyksik eller social. Man börjar alltså inte dricka på grund av att man har en skitig barndom utan man mår dåligt av själva drickandet. Belöningscentat i hjärnan blir skadat av drogen och genom att ta bort ALLA droger man triggar på, och sen tillsätter rätt slags näringsämnen (tex aminosyror eftersom många beroende har näringsbrister och eftersom aminosyror tex bygger signalsubstanserna) så får då hjärnan tillbaka sina receptrorer och sitt dopamin.
Och om traditionell behandling bara har 7% nyktra efter 4 år tycker jag det tyder på att man har problem…
Okej.
Den där siffran med 7% vart har du fått den ifrån?
Jag har aldrig hört den tidigare och inget i mina egna erfarenheter säger att den stämmer.
Traditionell behandling vad är det?
En del som börjar i AA (som du nämner) gör det tyvärr pga påtryckningar och då funkar det sällan i längden…
En del som går på tolvstegsmöten gör inte "jobbet" på riktigt utan tror att det räcker att gå på möten och prata men stegen är också jobbigt nog en livslångprocess…
Sen är ju självklart inte 12 stegen för alla.
Jag tror också att man kan skada belöningsystemet genom långvarigt missbruk. Absolut. Det har jag sett själv.
Men jag tor också många börjar missbruka för att belöningssystemet är dåligt till att börja med.
Sen att, som jag upplever det, negligera ett psykiskt beroende hjälper ingen.
Det är väl bara heroin och alkohol som bevisligen skapar ett fysiskt beroende om jag nu minns rätt…
Jag säger inte att Joan Mathews Larson har fel, jag har ju inte läst henne, men att det kanske som oftast finns många rätt.
Scientologerna har väldigt bra siffror på sina behandlingar med…
Jag avfärdar inte Joan Mathews Larson alls eftersom jag tror på flera orsaker till samma problem. Men jag blir alltid lite skeptisk till "snabba fixar".
Finns det ett sätt att reparera skadade belönings-system så är det ju guld värt.
Förresten då borde ju antideppressiva funka med eftersom de jobbar ju med de receptorerna? Fast sånt där har jag dålig koll på…
Jag ska nog läsa vad hon skriver när tid finnes.
Tack för att du tipsade om henne!
pEr
Här hittade jag en intressant artikel om det hela:
http://www.bizjournals.com/twincities/stories/1998/12/14/focus1.html
På engelska.
pEr
Tack för att ni skrivit här. Mycket intressant att läsa. Jag kan säga, utifrån min erfarenhet, att jag har extremt svårt att göra något "lagom" mycket. Där hör till exempel träning in. Jag fick ett par springskor för ett par månader sedan och bestämde mig för att prova att jogga. Fick höra att det inte var bra att springa mer än tre gånger (helst två gånger) i veckan i början i och med att det är stor skillnad på att gå långa power walks som jag gjort tidigare och att jogga.
Jag testade en gång och var fast. Sprang minst varannan dag i ca tre veckor och överbelastade knät och fick en inflammation i ledbandet.
Samma gällde rökningen. När jag rökte, så rökte jag. Även om jag inte var röksugen.
Men däremot när det gäller sex, shopping och godis så har jag mycket enklare att sätta gränser. Så jag blir tydligen inte besatt av allt.
Men jag ska läsa de tips på böcker ni gett här! Aldrig fel med mer kunskap!
Det är därför som man måste reda ut sitt ofta bakomliggande "trauma" som gör att man inte kan gör något måttligt och vad och hur man drivs till denna överdrivenhet? När man förhoppningsvis hittat detta kan man lära sig att kontrollera impulserna för man vet vad som orsakar dem och kan släppa det hela.
Det är teorin i alla fall.
Energiterapi är bra! Har hittat ett par saker där som visat sig vara avgörande för mycket idag. Fortfarande saker kvar givetvis. Men jag hoppas att mitt påbörjade fjärde steg ska kunna hjälpa mig på traven.
Inser att jag (med tanke på rubriken) är ur denna återfallsprocess. Jag är fortfarande ledsen, men jag ligger inte hemma och isolerar mig längre. Och jag ringer min sponsor oftare. Sen kommer det stunder då det gör så ont att jag inte föstår hur jag ska kunna gå vidare och då tillåter jag mig att vara i det jag är i.
Inser att jag trots denna återfallsprocess kommit långt. För tre år sedan hade det inte tagit många timmar innan jag sett till att jag fått tabletter eller sprit i kroppen.. Jag har gått igenom lite drygt fyra månaders helvete, som dessvärre inte ännu är riktigt över, och klarat mig hittills.
En dag i taget, en timme i taget när det behövs är det som gäller!!!
Det är häftigt att utvecklas :)
Visst är det häftigt! Ibland blir man häpen när man ser tillbaka och kan se hur långt man faktiskt kommit.
#17
Ibland är det bra att se bakåt och se det arbete man gjort!
Jag gillar din inställning!
pEr
Kör hårt du klarar det. Det är bra att du identifierade tecknen. Det kan ha gjort att du skärpte dig? Många går i återfall utan att riktigt fatta vad som hände….
Gronstedt: Det är riktigt häftigt! Och det är i de stunder då jag faktiskt reagerar över hur långt jag har kommit som jag känner mig riktigt tacksam!
Porklash: Tack! Jag gillar faktiskt också den här inställningen. Läste en bra grej härom dagen "Även sorgen kan bli en kraftkälla, om vi övervinner dess förlamande inverkan och trotsar dess lockande till medömkan med oss själva". Den kändes sååå bra och rätt!
Beavis: Jag är övertygad om att uppmärksammandet av tecknen gjorde att jag höll mig drogfri. Jag har redan kastat bort 14 år av mitt liv och låtit mina två barn växa upp de första 6 åren med mig som missbrukare. En mamma som var där fysiskt, men inte närvarande alls. Det känns som om det räcker med sånt nu :)
Definitivt, Lycka till