Etikettberoende
Läst 3282 ggr
tokmulle
2010-07-07, 08:57

Beroende utan missbruk av farmaca/alkohol etc

Min undran, en tankegång jag haft ett tag, gäller missbruk utav egenskaper som finns inom oss alla.

Jag själv till exempe, har genom ett invant livsmönster utvecklat beroende utav att bli manipulerad, styrd, kontrollerad, utav partner.

Alttså, de egenskaper som härskar hos den som missbrukar droger/alkohol etc (rädsla, låg/obefintlig självkänsla, flykt) har hela mitt liv legat som styrande egenslaper i min peronlighet, och gjort att de män (ja, jag är kvinna) med stark peronlighet, och som innehar styrande egenskaper såsom makt, kontroll och ägande, blivit min trygghet. Egenskaper som gjort att jag lätt och smidigt kunnat tränga undan min personlighet, och anpasat den till min partners, låtit den som är jag bli trampad på, föraktad, mentalt misshandlad helt enkelt.

Dock, kan detta beteendemönster räknas som ett beroende?

Jag har till exempel upptäckt, att om dessa min partners egenskaper är för vaga, eller saknas, så finns två alternativ. Antingen lämnar jag relationen relativt snart, eller så frammanar jag dessa egenskaper hos mig själv, som om jag sökte detta i en relation, som om detta vore den "perfekta balansen".

Jag har insett, att jag måste bli fri, och min partner likaså, då makt, styrande och ägande oxo är beroende-egenskaper (har du en ggn vunnit makt över en annan människa, blir den ett beroende, och ett missbruk av dessa egenskaper)

Är detta ett missbruk, som jag tror,eller är det helt enkelt en form av personlighetsstörning? Vad tror ni??'

(jag har som sagt aldrig missbrukat alkohol, aldrig använt droger, aldrig närt sex eller spel e.dyl som flykt från verkligheten. Däremot har jag flytt ffrån mig själv genom att låta mig bli omformad till oigenkännlighet, och tappat bort kärnan till den som är jag, redan tidigt)

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

Gronstedt
2010-07-07, 11:06
#1

Hej tokmulle och välkommen!

Ursäkta att jag säger det, det kanske låter konstigt, men jag blev väldigt glad över ditt inlägg. Du är inne på något som jag har tänkt på länge, och förundrat mig över att ingen annan verkar se, nämligen att hela "systemet" med beroende och medberoende ser väldigt mycket ut som ett så kallat traditionellt förhållande mellan man och kvinna. Det du beskriver, att du söker en man som är stark och utövar makt över dig, påminner väldigt mycket om medberoenderollen. En medberoende person kan ju till och med uppmuntra missbrukaren att missbruka för att få allt att vara som vanligt.

Man kan kalla det könsmaktsordning, slentrian, könsroller, gammal vana eller vad man vill, men faktum kvarstår att även i det som kallas världens mest jämställda land så är det starkt ingrott i både män och kvinnor att mannen leder och kvinnan följer. Varje gång någon pekar på denna djupt ingrodda struktur så kommer genast hojtanden om att vi är så kolossalt jämställda i Sverige, men faktum kvarstår att det finns väldigt olika regler för män och kvinnor. Då talar jag inte om löner eller uttag av föräldradagar, utan småsaker, som vad man ska dricka på krogen, hur fula ord man får säga, hur högt man får skratta, hur skitiga byxor man får ha med mera, med mera. Det som är helt OK hos en man är dåligt hos en kvinna. På samma sätt finns saker som är duktiga och bra när en kvinna gör dem men fjolliga när en man gör dem.

Redan där ser man en tydlig skillnad. När en kvinna gör "okvinnliga" saker förlorar hon sin renhet och mjukhet, när en man gör omanliga saker blir han förlorar han sin grovhet och hårdhet. Det visar vad samhället som struktur förväntar sig att se hos de olika könen.

För att återknyta till ditt inlägg, så stämmer det du beskriver väldigt bra med min personliga erfarenhet och med vad jag sett och läst på andra håll. När jag var betydligt yngre och umgicks med yngre partners var jag svagare till min personlighet. Jag gjorde precis som du, jag formade om både mig och mina partners så att det blev ärketraditionella förhållanden så att jag kunde vara trygg i min roll som den följande. Om partnern inte ville leda, så baxade jag liksom upp vederbörande på ledarplats ändå, även om det krävdes ganska avancerat fotarbete för att hålla mig själv bakom som följare.

Jag har grubblat mycket över det där med tilltagande ålder och elakhet och jag tror att jag vet i alla fall delvis varför jag gjorde så. Jag är uppfostrad utan traditionella könsroller och har sannolikt Asperger, så jag hade ingen inneboende känsla för hur ett förhållande mellan två kärlekspartners skulle fungera. Jag hade alltid styrt mig själv utan att just konsultera någon annan, men det kunde man ju inte göra i ett förhållande - och om jag inte kunde leva bara med mig själv precis som jag ville, så måste jag lämna över tyglarna helt till någon annan. Antingen kör jag eller så kör partnern, typ. Och om inte jag kör själv, så har jag inget som helst ansvar för någonting, utan allt är partnerns ansvar, problem och fel. På samma sätt som en medberoende kan se sig som ett hjälplöst offer för sin missbrukande partners kränkningar, såg jag mig som hjälplös och därmed fri från ansvar. Och för att liksom göra tydligt att inget var mitt fel eller ansvar, måste jag göra offerrollen tydligare genom att driva fram "övergreppssituationer".

Detta är naturligtvis lite tillspetsat och jag är ingen "typisk" person, men nu är vi i alla fall två som tänkt i liknande banor. Jag säger absolut inte att kvinnor som blir misshandlade av sina partners får skylla sig själva, eller att de orsakar problemen själva, jag säger bara att för vissa personer finns en trygghet i det förutsägbara, även om det förutsägbara är negativt. Jag läste nyligen en bok där två detektiver pratade om hur barn kan reagera på en förälders misshandel. I exemplet i boken brukar pappan komma hem full på lördagarna och då får sonen ibland stryk. De flesta barn skulle ligga lågt på lördagar och hoppas att det inte skulle hända just idag - men en del barn skulle provocera fram stryk varje lördag, därför att det känns tryggare att VETA att det ALLTID händer än att leva med osäkerheten att det KANSKE händer.

Där tror jag att släktskapen ligger mellan medberoende/beroende och att skapa ett ojämlikt förhållande där man själv är underst. Det är svårt att möta livet och verkligheten. Det är oförutsägbart och allt är ens eget fel, ansvar och problem. Då är det lättare att gömma sig bakom en drog (oavsett vilken), som blir en stadig närvaro i livet och som man kan skylla allting på och som man kan använda i stället för behöva se det jobbiga. Eller så kan man gömma sig bakom en annan person, som tydligen både du och jag har gjort.

Detta kommer kanske att väcka ont blod, eftersom det kan läsas som att kvinnor har hela ansvaret för att de blir förtryckta i förhållanden. Så är det naturligtvis inte! Män har också det här tänkandet, om mannen som ledare och kvinnan som följare, ingrott i sig och en del män tänder definitivt på makt och övergrepp. Men det tjänar ingenting till att låtsas att den här strukturen inte finns. Just FÖR ATT den här samhällsstrukturen finns, är det lätt för både män och kvinnor att glida in i den för att slippa köra själva. I stället för två jämlika, fria människor i ömsesidig respekt och lust blir förhållandet ett slags planetsystem med en stjärna och en satellit, där båda är beroende av varandra och ingen kan frigöra sig, och ingen behöver ta ansvar för att förändra och befria.

Huga, det blev ett långt inlägg - nu tände Grönstedt till igen! För att ge ett koncist svar på din fråga så, ja, jag skulle säga att du har ett beroende/missbruk. Hur du/ni ska komma ur det är svårare att ge råd om. Det är en stor omställning för både dig och partnern, och krasst uttryckt har ju partnern mer att förlora. Om du slutar att med lidande min sköta veckotvätten på nätterna och i stället säger "Vem bryr sig, du får väl för f*n hålla reda på dina egna fillingar!" så måste ju din karl börja tänka på en massa jobbiga detaljer. Det är bra för er båda - men resan dit är inte så lätt.

Jag är numera en elak fan som gör vad jag vill, och du kan ju räkna ut hur många partners jag har avverkat innan jag hittade en som stod ut med det! Jag får konstiga blickar och kommentarer, främst från kvinnor, om hur ond och elak jag är mot min partner. Jag anses till exempel grälsjuk därför att det händer att jag säger emot min partner när jag deltar i flerpartsdiskussioner där min partner också är med. Partnern får höra ungefär lika delar "h*n måste vara underbar att vara ihop med - tänk att ha en självgående partner!" och "men hur står du ut". Lite om min resa dit beskrivs i artikeln Till minne av en hittekatt.

Hoppas du inte känner dig överkörd av allt det här. Jag vill väldigt gärna fortsätta att diskutera de här sambanden, för jag tror det är en viktig sak som inte borde förtigas, om vi någonsin ska hitta vägen till verklig jämställdhet. Alltså jämställdhet som bygger på egenvärde och respekt och inte bara på formell lika lön.

tokmulle
2010-07-07, 14:25
#2

tack grönstedt för ditt svar!!

Precis som du sa, så visar detta att ingen av oss är ensam om dessa tankebanor. Finns två, finns med stor sannolikhet fler.

Dock får jag nog läsa ditt inlägg mer än en gång, för att kunna ta till mig den fulla innebörden och alla orden :)

Att föra den här diskussionen på ett sk vanligt forum, ger ingenting, folk har, som du skrev, den uppfattningen att antingen ska det vara på detta viset, eller så lämnar den svagare relationen. Utan att söka reda på symptomen och göra något åt dom..

Att resan kommer bli lång, det är jag fullt medveten om, vilket beroende bryts på en kvart??

När det dessutom handlar om mänskliga egenskaper, finner dessa nya vägar att gå, för att fortsätta återupprätta balansen "ledare-följare", och först efter en tid ser man att man återigen sitter fast i fel beteendemönster och är på väg at radera ut sin personlighet..

Igår lekte jag med tanken att få vägledning via någon form av terapeut, både tillsammans, och var och en för sig. Dock, det som då behövs, är långt mycket mer än det vanliga "skrapa på ytan-färdigt"snacket.. En människa som tänker långt mye längre än dessa böcker som har lästs och inmatats.. Som går riktigt rikktigt på djupet..

Vet ej om det går att finna en sådan dock.. Det vanligaste är ju "skrap på ytan-färdigt"..

Jag är också medveten om, att för att få till en brytning i beroendet, måste viljan finnas.. Den viljan kan dock lockas fram med hjälp av rätt ord.. Liten form av skrämseltaktik, tyvärr..

Önskar liksom du få en form av diskussion kring detta icke omtalade ämne. Dels för att det är oerhört intressant, men också för att få mer kunskap, andra tankar osv.

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

JohannaEkroth
2010-07-08, 02:03
#3

Det finns något som heter Masochistisk Personlighetsstörning som jag hade drag av, men har jobbat mig fri ifrån.

Har dock ingen bra info.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Gronstedt
2010-07-08, 15:36
#4

#3: Används den termen fortfarande? Den här typen av beteende har ju inte med sexuell läggning att göra, utan är betydligt mer genomgripande. "Självförgörande personlighetsstörning" är en term jag hittade på nätet när jag sökte på "masochistisk personlighetsstörning" - det låter som en bättre beskrivning. Fast jag har inte hunnit titta så noga. Men tack för ditt tips, BusHanna, det finns tydligen fler än 2 som tänkt på detta!

JohannaEkroth
2010-07-08, 16:02
#5

Den termen används fortfarande då jag gjorde min utredning i höstas. Flört

Lycka till i ditt sökande.

Jag finns om du undrar något. Ska på semester nu i en vecka. Men sedan är jag åter klistrad här. Foten i munnen

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Gronstedt
2010-07-08, 16:17
#6

#5: Ha det bra på semestern! Om jag hinner ska jag titta vidare lite om det här. För det vore ju spännande om det finns en namn på fenomenet Obestämd.

Det jag hittade om masochistisk eller självförgörande personlighetsstörning var på sidor som hade en tydlig inställning att diagnosen är påhittad av "patriarkatet" för att visa att misshandlade kvinnor får skylla sig själva. Det är det som gör det här så svårt att diskutera …

[Beavis]
2010-07-08, 17:02
#7

#6 Kan det inte vara så att det är så att vissa människor är mer benägna att bli misshandlade och förtryckta i relationer då de är undergivna osv? Då det ofta händer dessa personer om och om igen? Det är en fundering jag själv haft tidigare.

En annan spinn på detta är ju män som blir misshandlade av andra män om och om igen som att de har nångon form av måltavla i pannan, medan andra aldrig ens hamnar i dessa situationer.

Kanske att de personer som tokmulle får en "kick" av bönandet som misshandlaren kommer med efteråt när de skall få sitt offer att stanna kvar i relationen?

Då personen förklarar sitt beroende av sitt offer osv…

Gronstedt
2010-07-08, 17:56
#8

#7: Jag vet inte hur det är för tokmulle, men i mitt fall förekom aldrig något bönande från "misshandlaren". Det är faktiskt ganska ovanligt i "traditionella" förhållanden (alltså med en tydlig ledare och en tydlig följare). Det förekommer snarare i rena misshandelsförhållanden där förövaren är ung och omogen och inte säker i sin roll. Äldre och mognare förövare bönar mer sällan. Så för mig har den delen inte spelat in. En annan, kanske snarlik funktion, var att jag som offer måste få tröst - fast alltså utan att "förövaren" behövde ödmjuka sig. Det brukade vara jag som stod för bönandet Skäms.

Att vissa människor råkar ut om och om igen tror jag beror på något som gör att BÅDA parterna i relationen lätt halkar in i det "traditionella" beteendemönstret. Det är inte direkt undergivenhet - eller kanske ett slags aktiv undergivenhet Obestämd? Det är inte bara den ena partens egenskaper som avgör, den andra parten måste också ha fallenhet för sin roll för att mönstret ska upprepas.

Det du skriver om män som blir misshandlade av andra män - menar du i relationer? Eller att vissa får stryk på gatan, typ? Det sistnämnda tror jag handlar om samma system som gör att en del blir mobbade - att flockdjuret människa hatar ensamvargar. I synnerhet ungdjur av Homo sapiens (traditionell vanligen unga hanar, men när kulturens bojor lättar allt oftare unga honor) vädrar lätt den som är annorlunda och saknar civilisationens spärrar från att ge sig på offret. Det tror jag är en annan funktion, en flockfunktion, som skiljer sig från det som händer i en avgränsad relation mellan två individer.

JohannaEkroth
2010-07-08, 19:04
#9

tokmulle - Jag var in på din press och läste att du liksom jag är ett sk Vuxet Barn. Vi har bägge växt upp i missbrukarfamiljer med alkoholism. Jag har en far som är alkoholist sedan tonåren.

Då är det mycket mycket vanligt att känna som du gör. Vi är helt enkelt vana sedan barnsben att bli negativt förnedrade och skamsna och "mår helt enkelt inte bra" av att ha det normalt. Vi tror på fullaste allvar att vi ska må dåligt, det är den enda känslan vi vet och känner igen oss i. Allt annat känns främmande och fel.

Att bli förnedrad, att bli trampad på etc etc är den känslan vi känner oss hemma i.

Finns hur mycket som helst att läsa om Vuxna Barn. Jag tror du kommer att känna igen dig en hel det bara du börjar.

Du ska få läsa en dikt som jag har skrivit:

Pärlan

När du går där längs stranden

och känner vinden smeker ditt hår.

När du undrar vart du har hamnat

och dina minnen blir till en tår.

Salt liksom motsatsen till sött

så smakar dina minnens tår.

Salt liksom havet där bredvid dig

så tar ni varann i hand.

En vän som vandrar vid din sida

lika förtegen och hemlighetsfull.

En vän du kan spegla dig i

lika dunkel och gåtfull som du.

Du ville utforska havet

se om du kunde finna dig själv.

Du ville söka efter svaret

se ifall svaret på gåtan fanns där.

Där var bara mörkt och kallt

du kände mer liv än så.

Där var som i en annan värld

du stått pall för men sedan flytt.

Här står du idag vid dina minnens strand

och tänker på allt som hänt.

Här står minnena kvar sen du var barn

och allting är precis som förr.

Man blir lurad av tiden som gått

men som aldrig kommer igen.

Man blir varse om alla vänner man haft

men aldrig kommer att möta igen.

Livet är någonting du fått

det ska du göra någonting bra av.

Livet är en dans på rosor

det hör till att bli stucken på taggar.

Vacker är rosen att med ögat skåda

ont gör det att blomman plocka.

Vacker är du för den som inte känner dig

ont i själen då denne vet.

Du är rädd för att öppna dig

vem kommer att tro på ditt liv.

Du är ingen som man trampar på

vem är den som får höra dina ord.

Det finns de som av nyfikenhet vill veta

fast som sedan väljer att inte tro.

Det finns andra som gärna lyssnar

fast de inte förstår varför du känner så.

När du var liten en kram du sällan fick

det var de vuxna snåla med.

När du blivit stor du lärt dig att kramar är bra

det kan man aldrig få för mycket av.

Hoppas att din nästa inte blir skrämd

du är ingenting att vara rädd för.

Hoppas att någon vill lära känna dig

du är den snällaste som finns.

Ditt hem utstrålar trygghet och värme

och dörren står öppen för alla.

Ditt hem är ljust och fullt av kramar

och ingen blir lämnad helt ensam.

En dag ska du undersöka havet och se

en  sanning i korallernas värld.

En dag du kommer att finna svaret

en pärla gömd i en mussla det är.

J. 060817

En annan dikt som inte jag skrivit, men är så sann:

**Hör vad jag inte säger
**
Låt dig inte luras av mig
Låt dig inte luras av det ansikte jag visar
För jag bär en mask, jag bär tusentals masker
Masker som jag är rädd att ta av mig
Ingen av dem är mitt verkliga jag

Att spela teater faller sig helt naturligt för mig
Men låt dig inte luras
Jag ger intryck av att vara så säker
Allt verkar solsken och orörd idyll, på utsidan såväl som insidan
Jag uppträder som om självsäkerhet vore mitt namn och lugn kyla mitt sätt att vara
Som om stiltje råder inombords och jag håller säkert i rodret
Som om jag inte behövde någon alls
Men tro mig inte

Min yta kan verka lugn och jämn, men min yta är min mask
Min mask om alltid förändras och som alltid döljer
Under den ligger inte någon självbelåtenhet, inte någon egenkärlek
Under den gömmer sig mitt verkliga jag, i förvirring, ensamhet och skräck
Men jag döljer det
Jag får panik inför tanken att min svaghet och skräck ska bli avslöjad
Det är därför jag så frenetiskt skapar nya masker att gömma mig bakom
En nonchalant sofistikerad fasad, som hjälper mig att fortsätta låtsas
Som skyddar mig från blicken som vet
Men en sådan blick är just vad som kan vara min räddning

Men bara om den följs av förståelse
bara om den följs av kärlek
det är bara den som kan frigöra mig från mig själv
från de fängelsemurar jag byggt
från det gallerverk som jag så omsorgsfullt smitt
Bara den kan övertyga mig om det jag inte kan övertyga mig själv om
att jag är värd någonting
Men jag talar inte om det för dig, jag vågar inte…jag är rädd
jag är rädd för att din blick inte ska följas att förståelse och kärlek
Jag är rädd för att du ska se ner på mig, att Du ska skratta…och Ditt skratt skulle döda mig

Jag är rädd att jag i själva verket inte duger något till
Och för att du kommer att inse det och stöta bort mig
Så jag spelar min desperata låtsaslek
och mitt liv blir en ständig kamp

Jag ogillar det onaturliga spel jag spelar
jag önskar verkligen att jag kunde vara äkta spontan och mig själv
Du måste räcka ut din hand
Även om det verkar vara det sista jag behöver eller vill ha
Bara du kan ta bort den tomma blicken av en levande död ur mina ögon
Bara du kan väcka mig till liv

Var gång du är vänlig och mjuk och uppmuntrande.
Var gång du försöker förstå, för att du verkligen bryr dig om.
Så får mitt hjärta vingar
Mycket små vingar, mycker sköra vingar, men dock vingar
Med din känslighet och sympati, och din förmåga att förstå, kan du blåsa liv i mig
jag vill att du ska veta det
jag vill att du ska veta hur viktig du är för mig
Att du ska skapa den människa som är jag, om du väljer att göra det

Det blir inte lätt för mig
En lång tids övertygelse av värdelöshet bygger starka murar
Ju mer du närmar dig, desto hårdare kanske jag slår ifrån mig
Det är irrationellt, men trots allt som sagts om människorasen, så är jag irrationell !!!!

Jag slåss mot det jag ropar efter
Men man har sagt mig att kärlek är starkare än de starkaste murar och däri ligger mitt hopp
Mitt enda hopp

Snälla, försök slå ner mina murar med fasta händer
Men med mjuka händer - för ett barn är mycket ömtåligt

Vem är jag, kanske du undrar?

jag är någon du känner mycket väl……

-Saxat från denna artikel på forumet:

http://personligutveckling.ifokus.se/Articles/Read.aspx?ArticleId=c7c79de4-fd91-4220-82d3-bafc89d854de&GroupType=Se.iFokus.Community.Board.ForumGroup

Läs den om du vill…

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Beavis]
2010-07-09, 16:53
#10

Grönstedt, jag menade män/pojkar som får stryk av andra män/pojkar utanför någon form avsexuell relation.

Liksom du tänker jag ju även i de banor du nämner, rangordning inom flocken och så vidare… då faktiskt vissa personer (som jag ex) kan gå runt ensamma i princip överallt utan att bli attackerad, emedan andra personer ofta blir det.

Sen just det där med mönster i relationer är viktigt, man söker sig ofta till det man är van vid och känner igen, Så du har ju rätt i det att många söker sig till dominanta våldsamma och manipulerande partners för det är de de känner igen och är vana vid….????

Just så som mobboffer ofta blir mobbade igen trots att de byter skola/arbetsplats skrämmande är det iaf.

Gronstedt
2010-07-10, 13:57
#11

#10: Det mönstret finns även bland tjejer/kvinnor. Inte bara att gruppen fryser ut en person eller baktalar den, utan också att vissa får stryk av individer eller grupper bara för att de finns. Den som är annorlunda och svag åker på pisk, den som är annorlunda och stark får gå ensam, den som är annorlunda och aktivt elak får ett följe …

[Beavis]
2010-07-10, 18:42
#12

så sant. Men just det här fenomenet att vissa personer blir rånade och/eller misshandlade av okända personer helt "oprovocerat" upprepade gånger medan andra aldrig ens blir hotade är intressant.

Jag blev utstött i skolan för att jag var annorlunda men fick aldrig stryk, så jag vet ju hur det är att bli mobbad så. Numera antar jag att det finns andra skäl än på den tiden att jag inte får stryk eller blir rånad även om jag är lika försvarslös son alla andra om förövaren har vapen..

Människor är flockdjur med nedärvda instinkter och drifter som vi följer nästan slaviskt även om vi gärna vill hävda os bättre än de andra djuren.

tokmulle
2011-04-14, 10:44
#13

Har inte varit inne på ett tag, men blev väldigt glad då jag såg att diskussionen fortgått även utan min medverkan!

BusHanna! Dikterna berörde, klarade knappt att läsa dom..

i dag har jag återgått i min kära gamla depression, men lagt till ångest i den. Har nyss fått en underbar liten son (mitt 4e barn f.ö) men lever fortfarandei den medberoendes roll. Ett solklart kameleonbeteende har jag insett jag när. Frivilligt lämnar jag över rodret till sambo, som styr gladeligen på alla punkter. Har tvingats säga upp bekantskap med en av mina vänner pga att dom två skyr varandra som pesten.. Dom gick inte i luven på varandra, men min sambo blev aggressiv när jag umgåtts med min vän.

Jag söker och söker efter mitt ursprungliga problemområde, kommer så småningom få psykologhjälp (igen, har pendlat ut och in hos såna i 15 år…)

Ja, jag är ett s.k Vuxet barn, men uppväxt i ett fosterhm.. Dock var fostermodern alkoholist också, eller utvecklade ett dolt alkoholmissbruk under dom år jag bodde i familjen (startade ng tidigare, men framkom tydligt när jag blivit äldre)

Är vi barn till missbrukare mer benägna att bli beroende utav auktoritära peronligheter? Beroende utav att hela tiden bli nertryckta, trots att det finns en röst som skriker efter äkta kärlek och ömhet? Uppmärksamhet och uppskattning..

Kameleonten gör sig osynlig, men samtidigt skriker den efteratt synas och höras och bli uppskattad. En fullständigt katastrofal krock av två vitt skilda saker..

Jag är just nu i ett mentalt kaos, ursäkta röran i mitt ordflöde.. :)

// TokMuLLe

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

[Beavis]
2011-04-14, 20:16
#14

#13

Hej

Det är helt okej, ibland har man svårt att få fram det man vill säga i rätt ordning Glad

Du kan vara något på spåren där med att barn till missbrukare/misshandlare  söker sig till auktoritära figurer då det i vissa fall är något de saknat i sin uppväxt då föräldrarna/föräldern varit "frånvarande". Eller i andra fallet är det något de känner igen då den missbrukande varit våldsam och auktoritär och undermedvetet känner man igen personlighetstypen när man söker partner och är "van och trygg" med den personen???

Porklash
2011-04-14, 22:53
#15

#13

Behandlingshemmet Korpberget pratar om DysBeroende.

Som jag tolkar det: Att man är beroende i första hand av dysfunktionella livsmönster inte så mycket "drogen". Det kanske mest använda exemplet är väl den medberoende.

Men varianter på detta förekommer.

jag är skittrött och borde inte skriva alls men nåt sånt så länge.

pEr

tokmulle
2011-04-15, 06:48
#16

#14

Ja, det kan nog skriva under på. Har analyserat VAD som fick mig att fastna för dom partner jag levt med, och den jag lever med. Alla kännetecknas av att vara beslutsamma, bestämda, alltså auktoritära. När jag tex ser min sambo jag har i dag, ser jag det tydligt. Jag känner också, at det är just den auktoriteten som skapar känslan av trygghet inom mig. Jag vet att han kommer ordna saker och ting, fatta dom tunga besluten (och också dom enkla, naturligtvis) och jag vet att jag i hans händer kan lämna över ansvaret över mig själv. Men det gör också att jag smyger på tå, läser av, och förändrar mig till oigenkännlighet, för att passa in i HANS livsmönster, hans livsvärderiingar osv, trots att det inte alls stämmer med mina egna grundtankar och känslór..

Jag är uppväxt i ett dysfunktionellt hem (har jag nu insett), medan min sambo har levt i motsatsen. Vi förstår varandra helt enkelt inte. Han kan inte se varför jag mår dåligt, varför jag själv skapar skuld, ångest, i mitt sinne, medans jag inte förstår varför han inte ser och förstår. Dock är dt skönt att han försöker sätta sig in i mitt mående, mina negativa tankemönster, och jag PRATAR för en gångs skull om det, med min partner. Tidigare har jagtöbara stängt allt det inom mig, med känslan av att jag inte borde känna någon alls, förutom tacksamhet gentemt den starkare i relationen, som styr våra liv så "bra" (är så tankarna och känslorna gått, och det kommer från barndommen, ser jag nu.. Jag skulle vara tacksam ver att familjen tog mig till sig, att jag fick mat i magen och tak över huvudet. Att kärlek och ömhet och glädje saknades, vad gjorde det? Det var det yttre som spelade roll, som jag skulle visa tacksamhet över)

#15

Korpberget, där har jag haft en bror på behandling.. Narkotika. Vart bjuden dit på anhörigträff, men åkte inte dit av olika anledningar (det som var viktigt för mig ansågs inte viktigt utav min dåvarande sambo)

Har tillsammans med min bror medverkat på ett NA-möte senare, och det gav mig väldigt mycket! Bland annat insikten jag skriver om i #0.

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

Gronstedt
2011-04-15, 08:38
#17

Det är bra att du kan prata med din nuvarnade partner och att han lyssnar och försöker förstå. Det ger en väldigt bra grund att bygga på. Kanske kan ni arbeta er fram till ömsesidig förståelse och ett mer jämställt förhållande? Om du kan förklara varför du känner att du måste anpassa dig till honom, så kanske han kan stötta dig att börja göra dig fri från den känslan? För det verkar ju inte som om han är en egentligen förtryckande person? Utan bara en som liksom tar upp allt utrymme?

Porklash
2011-04-15, 13:05
#18

Kan ni prata om det så är ju hälften vunnet! De där tjatet om att bra kommunikation är det viktigaste i ett förhållande? Jag har börjat tro på det!

Anhörigträffarna är ofta mycket arbetssamma men nyttiga (och "kul" också) så synd att du inte kunde fara på din.

Jag lärde mig mycket om mig själv den lilla tid jag var på "berget".

pEr

[Beavis]
2011-04-15, 20:17
#19

#15 NA har jag lärt mig är väldigt öppna för olika typer av beroenden på sina möten man behöver inte vara narkoman för att gå dit även om det är dem de främst vänder sig till. Så kan man gå dit även med andra beroenden son närhets och kärleksberoenden eller sockerberoende. Prova dem om de finns i din hemstad annars finns det acoa för anhöriga till missbrukare och det är ju du om jag förstått rätt.

[Beavis]
2011-04-15, 20:17
#20

#15 NA har jag lärt mig är väldigt öppna för olika typer av beroenden på sina möten man behöver inte vara narkoman för att gå dit även om det är dem de främst vänder sig till. Så kan man gå dit även med andra beroenden son närhets och kärleksberoenden eller sockerberoende. Prova dem om de finns i din hemstad annars finns det acoa för anhöriga till missbrukare och det är ju du om jag förstått rätt.

tokmulle
2011-04-20, 14:46
#21

tack för tipset Beavis!

Det finns en anhöriggrupp (vuxna barn) i grannstaden, men jag är för feg att åka dit.. Eller, snarare, jag är livrädd för att gå på deras möten..

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

Porklash
2011-04-20, 14:50
#22

#21

Vad är du rädd för?

Jag har bara blivit bemöt med respekt och förståelse hur "korkad" jag än varit.

pEr

tokmulle
2011-04-20, 14:59
#23

Ärligt talat, jag vet inte.

Kanske för att jag inte har någon med mig, utan måste ta mig dit, gå på mötet, ta mig hem, mol allena. Utan någon att luta mig mot.

Tycker människor är otrevligt. Möten alltså, mellan människor.

När jag mår bra, och bor i mig själv (det har hänt i korta perioder) då är jag hur social som helst, och älskar att tala med, skratta med, folk. Men i nuläget.. HU!

Får hjärtklappning av bara tanken.

Skriver mycket hellre, än för verbala samtal..

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

Porklash
2011-04-20, 15:42
#24

#23

Okej. Jag tror jag förstår. För mig kändes som att det där med att ta mig till det första mötet var en av de sista "pusselbitarna"  för att kunna se mig själv och börja att ta tag i mig själv på riktigt: Att våga lita på en gemenskap var vad jag behövde eftersom det hade varit så svårt tidigare.

Jag sitter ofta och bara lyssnar för det mår jag så bra utav. Det lite lustiga är att ofta är det ju ganska hemska saker som tas upp men jag tror att det är att jag får förtroendet som är grejen för mig?

Prova att gå när du mår bra nångång!

Skriva kan du ju göra hur mycket som helst här! Gör det!

Tack!

pEr

tokmulle
2011-04-20, 15:58
#25

Borde väl övervinna denna min rädsla för människor (är antagligen deras dömmande jag är rädd för, dock vet jag ju av erfarenheten av NAmötet i somras att det inte döms i sådana grupper!) för att därigenom kunna finna vägar att växa ur mitt beroende, finna min styrka och återfå min självkänsla. Men det känns som att den tröskelen är milshög att ta sig över..

Skriver gör jag gärna, och har alltid skrivit på ett eller annat sätt, enda sedan jag lärde mig hantera bokstäver och ord (som 6åring) :)

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

[Beavis]
2011-04-20, 17:52
#26

#25 När du är på ett möte är du bland jämlikar. Med största sannolikhet så har alla i rummet varit med om samma eller liknande saker som du själv så därför kommer du inte att bli dömd av dessa personer, det är lixom lite av grundidén, Man  slipper de dömmande blickarna och hummandena ifrån en terapeut/psykolog etc

Flera stödgrupper har telefonmöten någon/några ggr/v där du kan börja innan du går på ett lajvmöte om du tycker det känns läskigt, men prova, prova minst ett par gånger så ska du se att du kommer trivas.

tokmulle
2011-04-21, 09:29
#27

funderar och funderar, läser och funderar lite till..

Min uppväxt, i en dysfunktionell familj, var ju så att säga dolt.. Det var inget öppet drickande, utan skedde i skymundan. Jag var femton när jag insåg att soc förflyttat mig som liten unge från två öppet sjuka alkoholister, till en dold alkoholismfamilj..

Kanske är det en orsak till "dömmandet" jag är så rädd för? Ingen annan såg ju, knappt ens de familjemedlemmar som fanns i närheten. Dock var min uppväxt likadan som så många andras, som vuxit upp i dysfunktionella hem. Det vill säga, utan ömhet, närhet, kärlek, uppskattning med mera.

Kan det var en orsak till att jag så gärna leker kameleont som vuxen, för att "passa in" och "vara till lags"? (har ju insett att jag alltid varit kameleont, tassat på tå, läst av, stängt ute min egen personlighet)

I olika perioder kommer jag till en punkt, där jag förvirrat ropar "vem fan är JAG?", och sliter mig ut ur det förhållande jag har då, och anklagar motparten för att styra och manipulera. Men wtf, jag har ju VALT SJÄLV?!

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

[Beavis]
2011-04-21, 10:47
#28

#15 Du är inne på något där som jag tror är viktigt. Som barn fungerar man så det enda försvar man har är att läsa av de vuxna och anpassa sig för att inte drabbas av deras vrede. Utan få deras kärlek

Du är inte ensam ens i det att ha blivit förflyttad ifrån en dålig situation till en annan tyvärr,

Tyvärr blir ju många missbrukare/beroende mästare på att dölja sitt skit för omvärlden för att hålla upp fasaden. Och likt psykologfolk så dras personer med beroendeproblematik till vårdsvängen i ett undermedvetet sätt att försöka hela sig själva Kanske var det så med dina fosterföräldrar? Det blev också ett vis för dem att visa att "De minsann inte har problem för de har ju fått ta hand om fosterbarn" Nu tror jag nog att de älskar  dig så gott det går trots missbruket.

Detta beteende att anpassa sig efter situationen och viljelöst underkasta sig partnerns eller omgivningens vilja bottnar nog i det och trots att "du" gör detta på eget bevåg så slutar det med att du föraktar personerna du gett denna makt. Det är väll det man kallar vuxet barn syndrom? jag är sålig på termer o sånt. Det är ju sånt man kan få hjälp med hos ACOA mfl om jag inte missminner mig??  Om du ännu inte provat dem så gör det och har du provat en gång men inte riktigt tyckte du passade in så pröva en gång till och verkligen känn av inte alla  får aha upplevelesn direkt.

Gronstedt
2011-04-21, 11:11
#29

#27: Även om du en gång valt det så betyder ju inte det att du inte kan ändra dig och välja något annat!

Porklash
2011-04-21, 11:48
#30

#27

Det är aldrig försent för att ha en lycklig barndom!

För att använda en klyscha….

pEr

tokmulle
2011-04-21, 12:29
#31

Allt handlar ju egentligen om förhållningssättet som finns i dag, det vill säga, jag kan ändra mitt sätt att vara. Jag vill inte anklaga mina fosterföräldrar (har hatat och anklagat så länge, nu har jag på något vis förlåtit, men inte gått vidare, så att säga) jag vill ändå på något vis tro att dom gjorde så gott det gck.

Men att förändra en så lång vana, som ju blivit en sorts beroende (som jag beskrev i #0) är inte helt lätt. Nu är jag endast i startgroparna iofs, har en psykologkontakt, som kanske kan hjälpa något. Visserligen är det en bvc-psykolog, då en del utav depressionen jag har kommer som ett led av havandeskap och förlossning. (och så tillkommer våren, och en förvirrande ångest över åldern och så ryggsäcken som helt plötsligt öppnat upp sig)

Samtidigt som jag ser fram emot denna resa in i mitt inre, så är jag skräckslagen.. Kommer jag tas på allvar?, tex?

(det fanns många vuxna som ansåg att jag ljög när jag berättade om nyp i armar, sparkar osv, fostermodern var ju en respektabel kvinna! Inte kunde hon behandla ett barn på detta vis, fosterbarn och sommarbarn som hon ju hat under så lång tid)

Mitt liv har varit så innehållsrikt, på "negativa händelser" (harfötterna sriver jag, för att dessa händelser ändå fått mig att växa och bli den jag är, trots mobbning, dysfunktionell fosterfamilj, sexuella trakasserier, våldtäkter) Men det har ju oxo funnits bra fina saker. Stödfamiljen jag kom till en kort period exempelvis. Mamman där är i dag min "låtsasmamma" medans fostermoern inte existerar (iinte bara för att hon lämnat jordelivet)

Jag har gått igenom allting så många gånger, både via olika psykologer, allt mitt skrivande och i mina tankar, så händelserna i sig är väl bearbetade. Men resultatet av allt detta behöver förändras, det vill säga mina gamla mönster måste skingras, mina tankebanor förändras och jag måste återfinna mig själv, och min inre kärna!

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

Porklash
2011-04-21, 12:49
#32

#31

Du är helt klart på väg.

Kom ihåg:

Det går aldrig så fort som man vill!

Ibland går det bakåt men det behövs när man ska ta sats!

Måste ofta även förändra det man inte vill förändra! Tyvärr.

pEr

tokmulle
2011-05-06, 07:04
#33

jag är just nu förvirrad, till max!

På ett plan vet jag att jag söker, omedvetet, efter att bli utsatt så som jag blivit som barn, dvs p.misshandel. Auktoritära personligheter. På ett plan tror jag det är ett "beroende utan missbruk av dylika droger", men samtidigt så undrar jag hur fan man tar sig ur det?

Kan man, levandes i ett p.misshandelsförhållande, hitta tillbaks till sin inre kärna av trygghet och styrka, och därigenom få allt att bli bra igen? Eller är enda sättet att ta sig ur förhållandet, för att "bli frisk"?

Jag valde för två år sen att inte fly mera, då flykten varit som en röd tråd genom hela mitt liv. Flykten från mig själv, som blivit en flykt från ala relationer jag haft, för att finna mig själv (och snart igen sitta i samma relationsmönster igen)

Det valet hindrar mig att apcka och gå, det känns… Fegt? Att jag på något vis måste åtminstone försöka hitta tillbaks till mitt jag, men fortfarande stanna i relationen?

Det låter ju så bra, att han visar intresse för min utveckling, och säger sig vilja stötta mig. Men gör han verkligen det? Jag har tvingats säga upp kontakten (radera ur mitt liv) den närmaste och bästa vän jag haft genom livet.. Vi har umgåtts tätt i fem år, men antagligen visste han (blir inte bättre av att min bästa vän är av manligt kön, nej) för mycket, såg för mycket, så det uppfanns bisarra skäl "för mitt eget bästa" att undvika all vidare kontakt..

Är som sagt vansinnigt förvirrad just nu.

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

[Beavis]
2011-05-06, 09:11
#34

#33 Jag tror du jhar hittat ett tankesätt som kan leda dig rätt. Din grej som säkert stammar ifrån din barndom där du var utsatt och din flykt var att göra dig undergiven och gömma dig. Fungerade då men inte i vuxen ålder. Som du säger så hamnar du gång efter gång i dysfunktionella relationer oftast med inslag av våld.

Jag kan ha fel för jag är ingen våldsam person själv utan undviker våld i det längsta. Men om man lever så att man lämnar all makt till en annan person för att denna skall gilla en och inte utsätta en för våld och övergrepp så släpper man hela sig själv och den person som man gör dominant  trivs ofta inte med och klarar inte av att ha all den makten plusatt du inte gillar att bli dominerad längst inne. Detta skapar friktionerna som leder till våld och övergrepp (tror jag).

Jag ser bara till mig själv, jag är inte en ledare men jag vill få min vilja igenom (bara för att visa på kontrast)

jag avskyr att få svar som "du får bestämma" när något ska väljas eller beslut tas i en fråga eller om en person böjer ner huvudet och säger "jag vet inte" på frågor eller förslag. Om denna person verkligen är så viljelös eller initiativlös eller om den är strykrädd spelar mindre roll, hur mycket jag än gillar att bestämma blir det till slut irriterande och jobbigt. Vilket kan leda till aggressioner. Särskillt när du säkert har åsikter och vill något men väljer att vika undan och vara tyst för att du är rädd för konfrontationen.

Jag tror att om du vill normalisera din nuvarande relation så måste du sätta dig ner med honom och prata ut om det hela. för vad det verkar på hur du beskriver det så trivs inte han heller med situationen så berätta att du vill ha en jämlikare relation och det är så det kommer bli börja ta plats, för som du säkert vet så är det oftast inte förrän du blivit riktigt liten som slgaen kommer på allvar? och då kommer du fly.

Ibland flyr du säkert innan när du ser åt vart det barkar?

Sen läste jag slutet av sista inlägget igen om att din bästa vän är en man, det är alltid knepigt om man är i en relation, jag vet själv. Har din "man" träffat din "vän"? eller hålls de ifrån varandra av rädsla för en konfrontation? Det bästa tror jag för att avväpna den situationen är att de träffas och lär känna varandra lite så att din man ser att din vän inte är ett hot som försöker ta dig ifrån honom…. Annars kommer den gnagande känslan alltid att finnas där.

Det här blv långt så jag stannar här för stunden innan jag tappar tråden helt.

Gronstedt
2011-05-06, 10:28
#35

En prov på hur långt din man verkligen är beredd att gå i att stötta dig vore kanske att du säger att du vill ta upp bekantskapen med din manliga vän? Att vännen är man gör saken med komplicerad, eftersom sexuell svartsjuka kan komma in i bilden. Svartsjuka kan ju vara en sak för sig, som inte har med överlägsenhet eller underlägsenhet i förhållandet att göra.

Även om din man är välvilligt inställd till din "frigörelse" eller vad man ska kalla det, så är det förmodligen så att du ser alla de nedtryckande mekanismerna mycket tydligare än han. Det är ju du som haft ont av dem, för honom ser de kanske mer ut som praktiska vardagsrutiner. Därför är det lätt att det blir så att du tycker att han trycker ned, fast han lovat att låta bli, även om han inte alls menar det. Å andra sidan kan det också bli så att han upplever dig som gnällig och gnatig och tycker du hakar upp dig på minsta lilla vardagssak, när du förklarar hur du upplever vardagen. Det är en balansgång som kräver stort tålamod från båda sidorna - jag vet, jag och partnern har gått igenom något liknande.

Mina tips från egen erfarenhet är:
* Försök hålla tårar, ilska och anklagelser borta ur diskussionerna - prata så sakligt ni förmår.
* När det är något som stör dig så se till att ni stannar upp och du verkligen kan förklara vad problemet är. Det fungerar inte att bli ledsen/låst och hoppas att han ska upptäcka det och ta rättning.
* Försök se honom positivt trots all. Om han frågar "Men vad är det nu då" så försök ta det som uppriktigt intresse och förklara vad det är, även om du tycker att han borde fatta och även om du tycker att frågan låter arg eller nedlåtande.
* När han säger att "Jamen jag menar inte att trycka ned dig, det är bara ett uttryckssätt" (eller liknande), så håll sakligt och envist fast vid att det spelar ingen roll vad han menar, det som spelar roll är vad du upplever.

Det sista är det som mest av allt räddat mitt förhållande. Jag har lugnt (nåja, ofta lugnt i alla fall) och envist framhållit att partnern kan agera precis hur h*n vill MEN att vissa ageranden får vissa konsekvenser i form av mina reaktioner. Jag har hållit fast vid att jag INTE är ute efter att ändra på partnern, men att jag inte heller accepterar att partnern försöker ändra på mig. Jag är en person som tar anstöt av vissa beteenden och partnern får själv välja att
a) Leva med att jag tar anstöt och visar det
b) Låta bli att agera så att jag tar anstöt
c) Plocka bort sig ur mitt liv för att undvika problemet
Jag har gjort absolut klart att det inte finns något alternativ
d) Partnern agerar som partnern vill och jag tiger och lider.
Hittills har det funkat. Det blir en kombination av alternativ a och b.

Det är en lång väg och det kräver engagemang från alla inblandade. Det är viktigt att stanna upp ibland och titta på sina känslor och se efter om det är värt det. Är kärleken och lusten till partnern tillräckligt stor? Finns det hopp om man kan nå ömsesidighet och respekt inom rimlig tid? Det är viktigt att du visar/nämner också när (om) partnern lyckats ändra sitt beteende och agera så som du behöver för att må bra. Precis som alla andra djur behöver människor både tillrättavisningar och beröm för att lära sig.

Ta vara på alla glimtar av det som känns bra och var noga med att visa varandra den kärlek och glädje som finns som grund när den råkar lysa igenom någon gång. För annars grävs den snabbt ned och försvinner och då är det inte värt att kämpa längre.

tokmulle
2011-05-06, 20:26
#36

Samtalr jättemycket, åtminstone jag. Honom r det svårt att komma under skinnet på, med hänvisning att han inte "kan", inte "törs" pga gammal erfarenhet av brustet förtroende.

Min vän o sambo har träffats flertalet ggr, och det finns ständigt nya anledn till att "han inte är bra mig eller oss -min samob o mig-" Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men det får räcka med att testet jag gjorde på misshandle i fokus, talar sittt alltför tydliga språk. Jag vill inte se något av den varan, inte nu, jag är inte stark nog att hantera det hela..

Dock, så samtalade vi lite tidigare, då han undrade hur han skulle behandla mig (han säger sig vara väldigt rädd att förlora mig, i synnerhet som jag berättat om mitt mönster att fly)

Behandla mig med respekt, en stor dos kärlek, en stor dos ömhet, uppmärksamhet och bekräftelse. Och ja, nog ger han det, mest när det är något han önskar själv (tex sex).

Jag när en förtvivlad önskan att lösa det hela, men måste inse att problematiken inte enbart ligger hos mig.. Allt är inte mitt fel, eller min väns fel (som påstås hjärntvätta mig, men "tyvärr" är hans tankar redan mina och vice versa, han är min tvillingsjäl, och innan jag stängde honom med mitt sinne kunde vi känna hur den andra mådde, nästan vad den den andre tänkte)

Jag förstod det som så att min sambo önskar att jag faktistk står upp för mina egna åsikter och tankar (säger han åtminstone nu i kväll, men tidigare har det inte sällan talats om för mig hur fel jag tänker osv, för att vi fungerar allt för olika på det menatala planet.

Jag frågade honom (mer som ett påstående) om det var jobbigt för honom med mitt kameleontbeteende, och han sa då "till viss del"

Men han berömmer mig när jag gör ett val och står för det, åtmnstone nu i kväll.

Ah, jag känner att detta blir bara rörigare och rörigare, är svårt som tusan att ge en rättvis bild via forum på det här sättet..

Jag hade ett intressant samtal m hans ex idag, för att få höra att jag inte var ensam om att "råka ut för" hans beteende..

Min vännina (som jag än så länge får behålla, men det ligger ständigt i mitt bakhuvud en tanke om när jag måste säga upp bekantskapen med henne) skräder inte längre orden, hon ber mig uttryckligen att lämna relationen och göra en anmälan om psykisk misshandel (och flera andra saker, men skammen hindrar mig att skriva mer om det) men jag lever på ett vansinnigt hopp att "om jag bara…" Bara hitar tillbaka till mig själv och löser att se vad jag vill och önskar, och står för dom sakerna, så kan det bli så där bra som jag invaggades att tro för två år sedan. Jag har brutit och börjat om så alltför många ggr…

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

[Beavis]
2011-05-07, 00:59
#37

#36 Vad du än gör så säg inte upp bekantskapen med dina vänner för din sambos skull! Då sätter du dig i en otrolig beroendesits hos honom och du blir isolerad och det leder aldrig till något bra.

Skönt att höra att minatankegångar inte var helt fel och ajg tror att det enda sättet framåt är att du står för vad du vill och tänker och bemöter honom med att visa att du inte accepterar psykisk misshandel eller annan form av misshandel. Som du säger han vill ju att du skall ha åsikter och vara stark.

Självklart är det aldrig ditt fel att du får "stryk" men du kan med ditt beteende försätta dig i sådana situationer genom att backa och inte våga säga ifrån osv, en hustrumisshandlare jobbar alltid efter samma mö ster i princip genom att bryta ner självförtrpoendet hos ofret samtcatt isolera det för att sedan i fred kunna totalt dominera osv..  kvinno/mans misshandlare är enligt mig jordens avskum nästan i klass med pedofiler, Men många av dem är inte alltid lagda åt det hållet ifrån början men i en allt för dominant roll tappar de kontrollen.

Gronstedt
2011-05-07, 07:26
#38

Det är klokt av dig att inte vilka fly för lätt, men du måste ändå minnas vad det är du vill ha. Fundera ut var dina gränser finns, vad du inte kan tänka dig att förlora eller ge upp - till exempel din väninnas vänskap.

Tänk bara att när du sätter hårt mot hårt och ställer ultimata, så måste du genomdriva dem. Det är inte ett vapen man kan ta till bara för att, man måste sätta gränserna och hålla dem.

[Beavis]
2011-05-07, 13:59
#39

Exakt det är som med allt annat man kan inte bara snacka utan man måste genomföra och följa upp annars brakar allt samman, precis som med barnuppfostran kan man inte bara sätta upp regler och sen inte efterfölja dem själv osv

freudiana
2011-05-12, 07:21
#40

Hej Tokmulle! Jag blev verkligen rörd av ditt inlägg och kan känna igen mig i din situation. Du verkar ha stor insikt i din egen problematik och det betyder att det finns mycket hopp om att du ska kunna bryta ditt "mönster".

Som #28 skriver: Som barn fungerar man så det enda försvar man har är att läsa av de vuxna och anpassa sig för att inte drabbas av deras vrede. Utan få deras kärlek.

Växer man upp i en situation där man är maktlös/hjälplös, inte behandlad med respekt och bara är älskad när man är "till lags" -då blir det ett mönster och en situation du kommer att söka dig till som vuxen. För att det är det enda du känner till. Du har fått din självkänsla så nedbruten att du inte tror att du kan klara dig själv, utan behöver en person som bestämmer åt dig. På ett sätt är det en flykt ifrån ansvaret för sitt eget liv. Du har gett makten till någon annan.

Det låter som om du verkligen behöver hitta din egen styrka, din egen vilja och tillit till att världen inte kommer rasa samman om du inte har någon som "bestämmer" åt dig! Du är för värdefull och livet för kort för att ödsla tid på människor som inte behandlar dig med respekt och hänsyn!

tokmulle
2011-05-12, 09:36
#41

#40:

Tack för dina synpunkter! :)

Du har så rätt i allt du skriver.

Ja, ja ser vad som behöver göras, men löser inte att fixa till det på egen hand..

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

freudiana
2011-05-12, 10:57
#42

Tokmulle :-) jag kan nog tala för alla i det här forumet och säga att du har vårt fulla stöd (mitt iaf). Behöver du hjälp eller bara ett "bollplank" så hör av dig till mig! Jag är snart färdigutbildad psykoterapeut, men jag är människa också ha ha :-)

/freudiana

[Beavis]
2011-05-12, 11:50
#43

Ja precis som freudiana säger har du nog stöd av alla härinne, Av oss ialla fall och det är bara att skriva av dig eller fråga om det är något du funderar över, Jag har inga fina utbildningar som hon men är ganska vettig ibland. Lycka till med dian insikter och tänk att "du kan förändra din situation" Du behöver inte ta skit för att bli älskad.

tokmulle
2011-05-19, 11:29
#44

Så mycket som inte kan sägas utan att vara anonym.. Skriver o raderar o skriver o raderar, vill inte lämna ut för mye men..

Är kulmen nådd nu?

hur mycket mer ska jag plåga mig? Hur mycket mer ska jag tigga om att bli plågad? Tomheten verkar inte kunna bli större, ensamheten inte starkare. Men vid nästa psykologmöte har jag glömt det, och intalat mig att jag är lycklig ändå. Vant mig och anpassat mig.

som sagt, är kulmen nådd?

Behöver skriva av mig, men vart?

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

tokmulle
2011-05-19, 11:32
#45

"älskar du den JAG som var stolt o stark, eller älskar du den JAG som finns nu (den jag som är nuär tom, död, gör allt o lite till för sambo, även om det skadar mig själv)"

Hans svar: "kluvet"

öh, jaha?! En stolt stark kvinna som gör allt för partnern trots självskada?! hur f a n går det ihop?

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

Gronstedt
2011-05-19, 11:49
#46

#45: Men kan han verkligen förstå frågan? Har han någonsin sett dig stolt och stark? Förstår han att du verkligen menar att det skadar dig, inte bara att det är lite jobbigt ibland? Det går inte ihop från din synpunkt, men hans synpunkt kan vara så totalt annorlunda, hur mycket du än har försökt förklara.

Det är inte lätt att göra sådant här tydligt för den som är på andra sidan. Det är en enorm omställning för er båda och det är bara du som kan avgöra om du tycker att processen är värd det för dig.

Jag tror det är viktigt att du hittar någonting som är bara ditt, någonting som han inte har tillgång till. Någonting som inte är "smittat" av ojämlikheten i resten av ert förhållande. Då hittar du en plats där du kan vara så stark och fri som du vill och behöver vara. Det är viktigt, både för att du kan hämta styrka där och för att du kan känna att det är ju så här det ska vara.

tokmulle
2011-05-19, 11:55
#47

jag var fri och stolt när vi träffades, det var den han föll för..

Allting blir ju färgat av mina tankar om vad Han ska tycka och vad han vill och vad han anser. Även när jag gör något som är "mitt" då får jag ångest för att han kke inte gillar det osv,.

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

Gronstedt
2011-05-19, 12:03
#48

#47: Det låter som om du har gjort ungefär som jag gjorde och faktiskt till viss del misshandlar dig själv med honom som tillhygge. Han är kanske svag och låter det ske och till och med utnyttjar situationen, men det är nog svårt för honom att bryta detta mönster som ni båda halkat in i. Han är ju på den "vinnande" sidan så han får inte lika tydliga tecken på att det är fel. Tyvärr så är det så att du måste bromsa och kräva av honom att bromsa.

Jag undrar också hur fri och stolt du egentligen var. Om du var som jag så var kanske den friheten och stoltheten ganska bräcklig. Kanske du gjorde som jag och offrade den, utan att han begärt det, och väntade dig tacksamhet för det. Och när du inte fick tacksamhet blev du knäckt och klavbunden, fast han kanske inte var ute efter att knäcka och klavbinda, utan bara tog det som bjöds.

Jag vet inte alls hur det är i ditt liv, men på det du säger låter det som om du följer samma mekanismer som jag följt men inte längre följer.

tokmulle
2011-05-19, 12:15
#49

Någon tacksamhet har jag nog aldrig krävt, det faller sig så naturligt att bli kameleont i förhållandena. Däremot har jag önskat och önskar personlig frihet, men i stället binds jag upp av ett osynligt hårt snörat strypkoppel. Jag själv vet ju inte hur den här personliga friheten ska se ut, bara att jag önskar den. Jag ger den, samtidigt som jag följer hans beteendemönster, dvs blir kontrollerande och svartsjuk till exempel, trots att dessa egenskaper inte alls är önskvärda av mig själv. Jag föraktar dom snarare.. (vilket då naturligtvis i sin tur leder till mitt eget självhat för att jag är så svag och inte kan hålla dessa avskyvärda egenskaper borta)

Jag var i början utav min inre självkännedom när vi träffades. Jag visste någorlunda vem jag var, visste vem jag ville vara, och arbetade stenhårt med mina negativa egenskaper, för att minimera dom och ta fram dom goda och bra egenskaperna i stället. Det där arbetet rann såklart sakta men säkert ut i sanden, och nuförtiden föraktar jag bara mig själv.

I dag, just nu, är jag som sagt tom. Levande död.- Bara han mår bra, och jag kan göra så han gör det, så blir väl allting bra. Då säger han "nej, du måste må bra oxo" men glömmer bort det i nästa andetag, dom utlovade samtalen om hans tankar om hur jag ska kunna resa mig upp, dom blir aldrig av.

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

Gronstedt
2011-05-19, 12:32
#50

Det där känner jag igen så illa väl! Han glömmer det i nästa sekund och det sårar dig in i märgen, för det är ju så viktigt för dig och så är det inte viktigare för honom! Tyvärr är det så att du måste fortsätta att tjata för att få till de där samtalen. Sannolikheten att han ska få tummen ur och ta initiativ är inte stora!

Du kan inte förändra honom, det måste du förstå. Du kan bara förändra dig själv och tala om för honom hur du skulle vilja att han förändrar sig. Sedan är det upp till honom att välja om han vill göra det. Och sedan är det upp till dig att välja om du gillar resutaltet av hans förändring. Det räcker inte att antyda och önska sig, man måste peka med hela handen både en och hundra gånger.

En tjatig bitch? Fetglöm det! Den korrekta beskrivningen är "en normal människa som inte tar mer skit än man ger". Och om karln inte kan leva med det är han inte värd att leva med. En stor förändring - men det är du som måste förändras.

Allt under förutsättning att du och ditt förhållande fungerar på liknande sätt som jag och mitt har gjort.

tokmulle
2011-05-19, 12:47
#51

misstänker dom är alltför lika? Dina tidigare relationer och mina..

Jag vet att jag inte kan förändra honom, att han måste vilja och göra det själv. Jag vet att jag bara kan ge hänvisningar till vad jag önskar och vil. Men det lanadar alltid, alltid! i hans önskningar och hans viljor. Och kameleonten Mulle leker vidare… Förändrar mig själv om och om igen. Återkommer till en ohållbar punkt, gör om samma procedur, och gör om mig igen.. Min ork att förklara, be, tigga, önska, ta skit, bli trampad på tar slut. Och jag sänker ner min själ ännu en nivå i mörkrets brunn, och anpassar mig till hans verklighet. För att få lugnt i huset och veta att han åtmnstone mår oki, och att jag gjort så han mår oki igen, och inte försvinner i väg och lännar mig ensam med rädslan at möta mitt sanna jag, utan någon som styr. fy så tragiskt!

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

Gronstedt
2011-05-19, 16:33
#52

Vännen, det är skitjobbigt! Men försök hålla fast vid din inre kärna, ditt jag, det som är okrossbart i dig. För det finns där och det är vackert och det är viktigt! Skit i vad karlfan tycker! Du har det mycket bättre tillsammans med ditt sanna jag, det är i alla fall en smart kvinna som det är värt att umgås med!

Jag har så svårt att förstå detta med dåligt självkänsla så jag är säkert hård och oförstående. Tyvärr (fast det är ju bra för mig, förstås), har jag aldrig någonsin haft minsta problem med min självkänsla. Självförtroendet har varit långt ned under noll, men jag har aldrig tvekat om att jag är centrum och kärnan och det viktigaste i mitt eget liv. Jag önskar verkligen alla andra att hitta den känslan, för det är först då man kan vara en verklig moralisk agent och både kräva och ge respekt.

Jag behöver ingen. Jag är tillsammans med min partner för att vi trivs tillsammans, i och utanför sängen. Men jag har min bekräftelse i mig själv och inte partnern. Och det är såååå djävla skönt!

För länge sedan skaffade jag mig en korkad, alldeles för ung mespropp och försökte tvinga h*n att vara en riktig "karl" som jag kunde förlita mig på och låta ta hand om mig, i en tid när jag inte orkade ta hand om mig själv. H*n var förstås inte mäktig det, men var inte heller bättre än att h*n gärna utnyttjade min aktiva underkastelse, inte för att vara stark utan för att vara småskuren, spydig och elak, för större var h*n inte. Hade jag bemött h*n som jag nu anser totalt rimligt att bemöta en partner hade h*n satt sig på puben och lipat med sina kompisar över min ondska. Då trodde jag att det var fel på mig som ställde krav som gav den reaktionen, nu vet jag att det är fel på ynkedomen som springer till kompisarna och tycker synd om sig för så lite. H*n är förstås bortbytt för länge sedan.

All lycka och jag menar verkligen inte att vara okänslig och nonchalant - det bara verkar så för att jag är så "off" …

freudiana
2011-05-20, 01:19
#53

#51 och #52 jag känner mycket väl igen mig i det ni beskriver. Jag mötte en underbar man och var så förälskad att jag ignorerade de första varningstecknen på att han ville trycka ned och kontrollera mig. Självfallet blev det värre med tiden, men då hade han redan brutit ned mig så mycket att jag nästan slutat reagera på att bli hänsynslöst behandlad och nedvärderad. Jag är obotligt optimistisk vad det gäller människors kapacitet att förändras till det bättre och jag ger sällan upp hoppet om någon (men haken är att många, inklusive min man inte VILL jobba med sig själva och utvecklas). Nu befinner jag mig i processen att bryta upp med min man och återta min egen självkänsla. Hade  ADRIG trott att JAG skulle hamna i denna situation! Jag som har varit radikalfeministiskt aktivist, alltid en självständig och oerhört stark kvinna!

Mitt självförtroende har blivit långsamt nedmalet samtidigt som jag steg för steg fråntagits all min ekonomiska och själsliga frihet. Jag frågar mig själv hur detta kunde hända? Svaret är att jag var osäker från början och sedan har han bokstavligen hjärntvättat mig till en slav vars huvudsyfte är att undvika hans känslomässiga bestraffning genom att helt anpassa mig till hans behov och önskemål. Så tragiskt, men nu kan jag i alla fall se klarsynt på situationen. INGEN ska behöva leva såhär i ett civiliserat land

Gronstedt
2011-05-20, 08:10
#54

#53: I mitt fall var det inte partnern som hjärntvättade mig till slav. I alla fall inte enbart. JAG föste h*n in på den vägen när jag försökte tvinga fram riktig styrka i h*n, så att jag skulle kunna få vara svag. Partnern drog naturligtvis fördel av det, h*n var inte stark nog att bromsa och själv välja en bättre väg. Partnern har absolut en stor del i skulden för det som hände.

Om jag redan då hade nått min nuvarande ålder och elakhet hade h*n aldrig kommit ens i närheten av att bli den nedtryckande, spydiga hemmaHitler h*n utvecklades till. Jag initierade, eller bidrog till att initiera, den onda cirkeln genom att jaga efter sann styrka i en elak fjant. Om jag, som jag gör idag, hade flatgarvat åt h*n när h*n försökte leka högsta tupp på gödselstacken, hade h*n dragit ganska snart ur mitt liv.

Så jag kan inte säga att jag fråntogs min frihet, jag gav bort den till ett miffo som inte hade stake att hantera en sådan värdefull gåva. Tyvärr tror jag att det är just denna egenskap, att man gör det, som gör att en del hamnar i förtryckande förhållanden gång på gång.

Ingen ska behöva leva så här i ett civiliserat land? Jag skulle hellre säga "Ingen ska av fostran och tradition behöva bli så förvriden i sin självuppfattning att man inte förmår sätta och hävda sina gränser, och ingen ska av fostran och tradition bli så förvriden i sin rättskänsla att man kan ta emot en annan människas väl i sina händer utan respekt."

Det är detta som är den yttersta konsekvensen av det moderna västerländska samhällets stora lögn att män är starka och kvinnor svaga, att män är ledande och kvinnor följande, att män är tagande och kvinnor givande. Både män och kvinnor förlorar så groteskt mycket på det! När vi alla kunde ta en bärs och lägga upp fötterna och hoppa över hela detta emotionella spel vi driver för att försöka vara som samhället förväntar av oss.

tokmulle
2011-05-21, 22:20
#55

Ett troligen knasigt inlägg ikväll, då jag (tyvärr, men ändå inte tyvärr, då det är ända gången jag kan slappna av och öppna mina själsliga spjäll, tyvärr) är alkoholpåverkad..

Men fan ta denna ÅNGES!! En ångest jag inte förstår m ig på. Jag vet inte varifrån den kommer, men den finns där, och jag mår så dåligt när den attackerar mig, att jag vill skada mig själv. Ett beteende jag anser mig själv ha "vuxit ifrån".. Jag skadade mig själv fysiskt för många herrans år sen, men nu på senare tid har det återkommit. Liksom önskan att dö. Jag kan köra min bil med barnen i till deras skolor och dagis (tack gode gud för att dom är me!!) och önska att jag krockade med en av lastbilarna jag möter.. Se mig själv och min bil och mötande bilar. Hemslt, jättehemskt.

Denan ångest jag talade om, jag vet inte alls var den kommer ifrån, eller hur hantera den. Fick en i dag, då jag var i en stor folksamling och såg jejer jag vet min samb gärna tittar på, och mitt självförtroende bara dök i botten.. Jag började riva mig själv med min arelativt långa naglar i händerna, fick en blåsa av det. Ångest, ångest, oh det har inte med svartsjuka att göra, märkligt nog (vilket kan tolkas som)

varifrån, varför?!?

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

[Beavis]
2011-05-22, 10:31
#56

#55 Tråkigt att läsa om hur dåligt du mår men jag kan känna igen mig i dessa tankegångar när jag själv mår dåligt.

Jag läser era inlägg om hur ni haft det med era partners och det kvinnliga perspktivet, och som ni redan gissat är jag inte kvinna så jag tänkte direkt när ni skriver att ni "antytt och gett vinkar" om att ni vill ha förändring mm. Detta fungerar inte på män särskillt inte på män som är nöjda som det är.

Det enda som fungerar någotlunda är att säga precis vad ni tänker och tycker och vill ha förändring på. Män har biologiskt ett annat sätt att utrycka sig på och interagera än kvinnor och är notoriskt dåliga på att läsa era antydningar och vinkar. Jag skriver inte detta för att på något sätt provocera eller vara elak/sarkastisk utan det är en realitet.

Vill du ha något av din man? Säg det rakt ut. Sen kan man ju försöka säga det på ett snällt sätt om det går…..

Det är inte hälsosamt att underkasta sig någon helt bara för att försöka förebygga en konflikt som vuxen.

Porklash
2011-05-22, 15:55
#57

För konflikter behöver inte vara något negativt.

Det hur man hanterar dem som är grejen.

tyvärr är de flesta av oss rätt dåliga på det.

Men det går att träna på det med.

Kan man ha ett s.k. metasamtal (samtal om hur man samtalar!?) med den man har ett kärleksförhållande med så är det en otroligt styrka.

Sen är det inte säkert man kommer överens eller är berred att kompromissa men man är en bit på väg.

Min chef brukar säga att ett förhållande ska bygga på avtal och inte konvention och det ligger det nog nånting i. Man gissar så mycket annars.

pEr

tokmulle
2011-05-25, 18:07
#58

Sen, när kameleonten varit i farten, tar allt i från en timme, till ett par dagar, så har jag anpasssat mig efter det val jag gjort (att återigen tränga undan mig själv, bli något någon annan vill) och känner lugn och frid i sinnet. Märkligt..

Antagligen är jag rädd. Rädd för mig själv. Så pass att jag inte vill ta fram henne, utan flyr till en illusion, som från början föraktas.

Min psykolog sa till mig att förlika mig med oxo dom negativa känslorna, acceptera dom som en del av mig, att inte vara så hård mot mig själv. Talade med henne om det som skrevs i förra inlägget av mig, och det kändes skönt att få sätta ord muntligt på det hela..

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

Gronstedt
2011-06-20, 21:30
#59

#56: Bortsett från att jag är övertygad om att skillnaderna inte är biologiska utan sociala så har du så rätt du bara kan ha! Kvinnan måste tala om för mannen vad hon menar, enkelt, vänligt och tydligt, gång på gång, på alla sätt hon kan, konsekvent och envist, tills tioöringen ramlar ned! Det är precis det jag har försökt uttrycka. Tyvärr finns det en baksida av dessa inlärda skillnaden, nämligen att mannen gärna förutsätter att kvinnor är obegripliga och att vad det än är hon menar så kan det inte vara som det låter som …

#55: Den där ångesten … Jag vet ju inte hur det är för dig, men för mig visade det sig vara - JAG. Jag var för stor, för stolt och stark, klok och vacker, för att passa i den ram där jag själv försökte passa in mig. Ångesten kom när känslorna blev för stora, när jag höll på att ta för stor plats. Antingen det var negativa eller positiva känslor. Rädsla, skräck, svartsjuka, sorg, glädje, lusta - vad det än var som blev större än den extremt begränsade mall jag tillät mig ledde till ångest. Den enda känsla som kunde tillåtas var hatet, och hatet använde jag till att resa upp och hålla kvar väggarna kring mig själv. Det dröjde länge innan jag fattade att jag inte bara stängde alla andra ute, utan också begränsade mig själv. Till sist blev det ett djur, en hittekatt, som hjälpte mig att hitta en säker väg att lätta på mina murar utan att förgöras av explosionen. Numera begränsar jag inte mig själv alls i samma grad. Jag är fortfarande tillbakadragen men blir inte paralyserad av sociala kontakter. Och allt oftare upplever jag både små och stora känslor utan att få ångest. Det enda jag fortfarande nästan aldrig fixar är att minnas.

[Beavis]
2011-06-20, 23:56
#60

#59 man får inte glömma att människan är ett djur precis som din hittekatt med instinkter och drifter som är medfödda.

Vissa beteenden kan visst vara inlärda andra kommer sig naturligt och beror på att vi är just av olika kön med olika uppgifter i livet.

Bra att du vågar gå utanför dina ramar och bryta mönster, Hatet är tärande och på sikt nedbrytande även om det känns som et enda som driver en framåt.

Gronstedt
2011-06-21, 08:31
#61

#59: Jag tror bara inte att man ska sätta sig fast i att kvinnor är på ett sätt, män på ett annat. Det handlar alltid om individer och kön predisponerar inte. Det har ju dessutom visat sig att hela grejen med kön är extremt luddigt definierad. Antalet X respektive Y, läggning, intellekt, emotioner, muskelmassa, till och med konkav eller konvex kroppsform under underbyxorna har visat sig INTE vara någon entydig markör för könstillhörighet.

Det är inte naturligt för mig att antyda och ge vinkar - det är något jag lärt mig och lärt mig dåligt och med glädje kastat överbord för att i stället säga vad jag menar.

Det är också i stooor utsträckning så att man har betydligt mer överseende med mäns menande och antydande.

Exempel ur verkligheten: Mannen säger på morgonen "Jaha, då är det snart december". Han anser att han på ett fullkomligt tydligt vis klargjort för frugan att han inte kan hämta på dagis för han ska åka och få på vinterdäcken på bilen. När frugan kommer hem med ungarna, inringd från sitt jobb av ursinnig dagispersonal, så säger mannen sårat "Jamen det sa jag ju i morse!" Det är helt och hållet frugans fel som inte fattar vanligt enkelt klarspråk och mannen är fri från skuld, bara missförstådd. Det är synd om honom som har en sådan jobbig tant.

Om samma fruga säger till samma man "Idag måste ungen lämna dagis senast 16.00 och jag kan inte hämta!" så tror hon att hon har sagt till karln att han måste ta hämtningen. Han, å sin sida, har bara hört ett stycke information och inser inte att han måste agera för att ta sin del av familjeansvaret. Än en gång blir frugan inringd från sitt jobb av ursinnig dagispersonal och mannen är en missförstådd oskuld som har en apjobbig tant som inte kan tala klarspråk och bara menar och antyder. Det är synd om honom!

Och allvarligt talat så är det knappast frugan i de här exemplen som är luddigast! Men det är henne det är fel på i båda fallen, för karlar är ju, som alla vet, alltid manligt fasta och tydliga i sitt tal och kan aldrig missförstås. Jo, hejsan!

Gronstedt
2011-06-21, 08:34
#62

Förresten finns det väl från vänster till höger totalt sett 2 uppgifter som kvinnor kan utföra och inte män (varav en inte är helt förbehållen kvinnor, eftersom det faktiskt förekommer att män lakterar), och 1 uppgift som män kan utföra och inte kvinnor. Inget speciellt bra statisktiskt underlag för att säga att alla av den ena sorten är på ett vis och alla av den andra sorten är på ett annat.

Porklash
2011-06-21, 12:14
#63

Kommunikation är svårt och därför är det viktigt att ha samtal om hur man gör det.

Eller behöver från den andra/e.

Tyvärr tankeläsning och gissningstävlingar funkar sällan oavsett kön.

Inte heller: "Men det är ju självklart!"

För dig ja men kanske inte för mig eller någon annan.

Svåra grejer men kul tycker jag numera!

pEr

tokmulle
2011-06-24, 18:34
#64

åh, jag bara måste berätta! Jag känner

LYCKA!! efter att jag brutit totalt med min vän, är jag fri. Dvs, mina andra vänner (2st)  är välkomna (och omtyckta) av min sambo, jag får full stöttning i min träning, i min mentala utveckling osv. Han är svartsjuk, ja, han sakar kunskap om  hur hantera sitt bekräftelsebehov (som e minst lika stort som mitt eget) osv.

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

amorvincitomnia
2011-06-24, 21:29
#65

Har inte ro i kroppen till att läsa alla svar.
Men ja, jag anser att du har ett beroende.
Till andra människor.
Medberoende.
Vilket jag lusläste lite om och såg att andra redan skrivit.

Lycka till och hoppas det går vägen för dej, om du nu känner dej redo för att "ordna till" saker och ting :)

MissInAction
2011-06-25, 15:23
#66

Det var verkligen ett intressant ämne som ni har diskuterat här. Jag kunde inte sluta läsa och det tog väl en timme ungefär Flört

#64
Jag har ju läst allting här ovan men jag kunde inte få ihop det du skrev nu. Brutit med din vän och är fri? Det är inte din manlige bästa vän som du pratar om igen? Och inte din nära väninna? Hursomhelst så är det trevligt att läsa ordet LYCKA i den här tråden Skrattande

Det finns vissa som menar att de människor som man möter i livet är såna som man "behöver för stunden". Någon som hört talas om det? Det är tankegångar som jag stötte på för 15 år sen ungefär och fortfarande lite här och där och till viss del kan jag haka på det resonemanget. 
Det är ju ofta så att man har någon form av utbyte med människor man träffar. Antingen är det ett gemensamt intresse som exempelvis en förening, eller arbete/studier, eller så "klickar" det bara när man pratar och umgås. Sen finns det vissa möten eller längre relationer (menar då allmänt, inte enbart kärleks-) som för med sig eftertänksamhet, destruktivitet och olika slags lidande. Och i slutändan så lär vi oss något av alla våra erfarenheter  Vi formas av allt vi varit med om. Därmed inte sagt att vi alltid bär med oss allting som hänt. Men det formar oss. 

Kanske det ligger något i den gamla klyschan att det som inte dödar en, det härdar en? Att vi tar oss ur varje motgång, lite starkare.

Och hur har jag tänkt knyta ihop säcken nu då? Det undrar jag med Obestämd
Det är nog få av oss som aldrig har råkat illa ut i relationer, som barn eller som vuxna, eller känner andra som har. De flesta av oss kan relatera till det här ämnet. Jag menar inte att det är positivt att hamna i destruktiva förhållanden och att det hela tiden upprepar sig. Men kanske kan man hitta mening i det iochmed att man, förhoppningsvis, blir styrkt av det. Det svåra är som ni ju sagt, att hitta verktygen och vägarna att gå.

Jag tror att jag stannar där. Känns som att jag har flummat tillräckligt Flört Ni får fråga om ni tycker att jag rört till det för mycket.


Maria, sajtvärd på Ryssland , medarbetare på Law of Attraction och Film
Kluring om Ryssland

[Beavis]
2011-06-25, 16:51
#67

#66 Du har en bra tankegång där, jag tror också att man är dömd att göra om samma (misstag) om och om igen tills man lärt sig av dem eller lyckats identifiera problemet och blir medveten.

tokmulle
2011-06-27, 11:46
#68

#66:

Ja, jag känner lycka. Det känns som om ett dis varit sänkt över min syn, och att detta diset, mer och mer, pö om pö, så sakteliga har lyfts bort, så att sikten till slut blivit klar.

Du skrev något som jag verkligen tror på, nämligen att alla dessa möten man har, inträffar på grund utav olika anledningar.

Min vän, som jag i dag inte har kontakt med, och ju längre tiden går, inte heller saknar, utan så sakteliga känner ömkan för, räddade mig en gång. Han skrapade ihop spillrorna utav mig, och fick mig att återformas. Men samtidigt lindade han mig tätt tätt runt sitt lillfinger, för att, då det behagade honom, kunna rycka i detta finger, och få mig komma springande. Men, jag sprang alltid alltid frivilligt. SÅ arbetar han. Han är, har jag insett ju mer objektiv syn jag fått (men, ja, naturligtvis också färgad utav min sambo, men jag tror att synen är min egen och inte hans) han är alltså ännu mer kontrollerande och styrande, och faktiskt lång mycket farligare, än min harmlöse sambo, som ju mera vi pratar om allt detta, har viat sig agerar i oförstånd grundat i rädsla och oerfarenhet.

Jag vet att jag under dessa år av tät vänskap och stark kärlek till min vän (också åtrå) många gånger helt plötsligt tvärvänt i vilja och önskan. Mentalt satt ner foten, tänkt tankar som att "jag inte vill vara medlem i "hans harem", funderat över om dessa åsikter och annat som vi diskuterat är mina, eller min patetiska önskan att ha någon att höra samman med, vänt mig bort från honom, för att det han önskat stridit mot mina egna "lagar och regler". Mannen har talets gåva, och förmågan att med endast en enda blick bekräfta ens hela existens och höja den till skyarna. Han fångade upp mig i mitt livs svagaste ögonblick. Men jag var inte den enda. Under årens lopp har det tillkommit minst två flickor till, i samma utsatta position som jag. Den ena bröt helt tvärt med honom, den tredje dyrkar honom ännu.

När jag samtalat med min sambo, och försiktigt analyserat hans beteende som jag tidigare helt kallt tänkt på som styrande och kontrollerande, har jag insett att allt grundat sig i ett stort bekräftelsebehov, och en rädsla. Bekräftelsebehovet vet han itne hur hantera, vilket gör at det ter sig i gansak märkliga uttryck som han att kan säga saker med menade blickar och utan ord, men då blir han bekräftad utav den blick jag i min tur ger honom, då den talar om för honom att jag blir sårad och att jag inte vill mista honom till någon annan) Vi har båda två ett uppdämt behov av just bekräftelse, och jag gissar att just detta ställer till ganksa mycket förtret, då ingen av oss egentligen har några verktyg eller klara vägar att gå för att lindra detta behov.

Och jag behöver honom.. Han har i vissa avseende större behov än jag, där jag på ren rutin och långlivad vana, stänger en del delar utav mig själv. Med hjälp av honom kan jag däremot tvinga mig själv att öppna dessa portar, om än med kamp, och med tiden som hjälp och ett, faktiskt, väldigt stort stöd från honom. Tidigare var sex, i synnerhet då jag ännu umgicks tätt med min f.d vän, något som han behövde för att markera för sig själv (och mig) att jag var hans, då hans största rädsla var att jag och min f.d vän fortfarande hade sex tillsammans, då vi utstrålade stark erotik då vi var i samma rum. Åtrn mellan mig och mn f.d vän dog ju inte iom att jag fann min sambo..

Jag och min väninna (som till för en alldeles kort tid sedan var gift med min f.d vän) diskuterade det här i helgen, och det kändes så skönt att få ventilera dessa tankr, och få bekräftat att dessa tankar inte nedast fanns hos mig.

Vi har ju på nära håll sett en förvandlin hos min f.d vän, och hennes f.d man, som min sambo däremot såg ögonblickligen. Vi, min väninna och jag, var ju förblindade, och hårt lindade kring f.d vännens starka lillfinger..

Det är inte mer än en vecka sedan den här känslan av pur o äkta lycka smög sig på mig, då jag tyckte mig se att jag faktiskt egentligen är fullkomligt fri, så som jag önskat. Han stöttar helhjärtat mitt mentala arbete, han oroar sig över min mentala hälsa, han får skuldkänslor över att min fysiksa rörelsefrihet just nu ligger nere på grund av havererad bil, och gör allt han kan för att få min bil iordning. De är är egentligen bara några få exempel.. Det som fick mig att egentligen förstå, var när mina tre barn (som inte är hans) var hemma, och alla mer eller mindre bråkiga, och jag står och vacklar om huruvida jag ska ge mig ut och springa som jag planerat och önskar, eller vara hemma och "rädda honom" från mina barn. Han formligen sparkar ut mig. "ut och spring, du behöver det, jag håller ställningarna här!" Vänligt, bestämt och sagt i kärlek! DET, mina vänner, hade mitt senaste ex inte gjort eller sagt, han skulle ha anklagat mig för att bara bry min om mig själv, och stängt in sig med sin dator i källaren. Men inte min sambo.

Så, tror ni jag har fått blå dunster i ögonen, återigen negativt påverkad, eller är det så här som jag tror att det är? Har jag hela tiden haft fel om min samobs styrande och kontrollerande (som avtog när han väl insett att jag faktsikt brutit med vännen jag senare sett manipulerat och styrt väldeliga)

Har jag försökt hålla så fast vid denna min f.d vän, på grund utav att det var HAN som tillgodosåg mitt beov av att bli kontrollerad och styrd? Om än i omvänd psykologi, då han på någo vis fick mig att hela tiden vilja det han ville, svårförklarat…

Åsikter? Analys? Reflektioner?

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

Gronstedt
2011-06-27, 12:20
#69

Det du skriver om din sambo, att han vänligt men bestämt sparkar ut dig att springa och tar stöten att hålla koll på dina bråkiga barn - det skulle jag också kalla kärlek! Det är underbart att läsa att ni har hittat en väg fram till varandra, en väg att från varsitt håll börja riva ned muren som funnits mellan er. Att du kunnat se att han inte bara är "ond" utan att det finns mekanismer bakom både hans och dina beteenden som kan påverkas och ändras. Och naturligtvis att HAN är ser det, så att ni båda kan hjälpas åt och tillsammas bli ett "riktigt" par med ömsesidig respekt och tillit. Vägen är lång men ni har gjort en väldigt bra början. Försök fortsätta vara lika öppna båda två, så ser ni snabbt när det barkar åt fel håll och de gamla dåliga mönstren börjar komma tillbaka.

Hur det är med din f.d. vän är svårt att avgöra utan att känna till mer. Men se upp så du inte använder honom som förklaringsmodell. I sista änden är det ju du själv som har hela ansvaret för ditt liv och din sambo som har hela ansvaret för sitt. Genom att förstå varför någon annan gjort som de gjort eller inte kan du kanske förstå och förklara ditt eget agerande, men ansvaret för ditt agerande är fortfarande ditt. Satsa dina krafter på att städa bort behovet att bli styrd ur ditt förhållande med den karl du vill leva med. Och passa dig för allt i världen för att konstrurera något slags tacksamhet mot din sambo för att han genom sitt styrande och manipulerande har "förbjudit" dig att träffa den här vännen. Tacksamhet (av det ödmjuka oh-min-hjälte-du-har-räddat-mig-slaget) har ingen plats i en relation mellan vuxna människor.

tokmulle
2011-06-27, 14:47
#70

Ja, nog vet jag att jag behöver ha ur detta beroendet ur livet! I synnerhet som, när den inte excisterar utifrån, uppfinner egna situationer, där jag själv måste ha kontroll.. Eller, i perioder då jag blir less på allt detta ansvar, fullkomligt struntar i allting (dock falerar ju oxo allting runt ikring, det som jag inte längre kontrollerar). Men jag tror att detta kontrollbegär (antingen via annan eller via mig själv) enbart är en mask, en vana, vilket tröttar ut mig, trots att jag ropar efter det. Invecklat, men ändock inte. (ordstävet "man saknar inte kon…" kke är på sin plats :P)

Att det är jag själv i syvende och sist som bär det fulla ansvaret för mitt liv, är jag medveten om.. Men det är fasen så lätt att lämna över årorna till någon annan!

Just nu är jag vilsen, på grund av bristande kontroll (hos annan opch hos mig själv) och inne i period av sk lättja (som jag kallar det..)

Det var ju det här med den berömda balansen i allting..

// TokMuLLe

"Det finns alltid ett val till"

Upp till toppen