Jadå, den båten har jag suttit i de senatse åren

Jag känner igen det du skriver, fast ur ett barns synvinkel.

# 1 vad har du gjort för att inte gå in i ett medberoende?

# 1. Jag har flyttat ut i vår husvagn.  Då jag inte har möjlighet att för tillfället skaffa eget boende, då vi har ett antal stora hundar som jag vägrar avliva för att jag ska kunna göra mig fri.

2. Jag har försökt alla de klassiska stegen, diskutera, hota, kontrollera etc…   Inget hjäper, det gjorde mig bara tokig, så jag har tagit beslut att inte låta hennes beteende påverka mitt liv, dvs förr kände jag mig skyldig så fort jag tog ett glas vin, det gör jag inte längre.   Då hon inte kommer eller har kommit till någon insikt att hon har problem så finns det absolut inget jag kan göra, mer än att rädda mitt eget liv.

 På ett sätt hjälper jag ju i och för sig henne att fortsätta eftersom jag fortfarande finns i närheten, men å andra sidan så hjälper jag ju henne genom att hon inte bara kan ramla in i nästa famn och hitta någon som accepterar hennes drickande åtminstone ett tag(Vilket hon vad jag har hört gjort många gånger innan hon raglade över mig)…  så jag är lite kluven där.

Detta kan ju dock inte pågå i all evighet, men som sagt var, så länge jag inte kan finna någon lösning för hundarna så fortsätter jag som nu och det är inget jag direkt klagar över, jag har möblerat jättemysigt i husvagnen och trivs fantastiskt bra där :-) och hon förstår fortfarande inte att det är något fel….   men som de säger "The show must go on" och då har jag gjort det som känns bäst för mig just nu……    Jag har passerat det stadiet där jag tyckte synd om och försökte stötta, för en som inte vill bli hjälpt finns inget att göra, tyvärr….

Jag tycker att du tar stora steg folke, men man måste ta dem ett i taget. Se det så istället, du har tagit steg och kommer att ta fler men det får gå i den takt man orkar och kan!

Man kan inte hjälpa särskilt mycket när det är en person som inte vill ha hjälp, som tydligen inte ens inser problemet. Så att jobba med att släppa ansvaret och skulden tror jag är superviktigt för din egen skull.

Detta är inget som hände igår… Det har pågått sen 2001 och jag har inte bara flyttat ut direkt….   Ska jag ta den långa versionen så blir det en hel bok :-)

Skulden är precis det som jag har släppt , förr var jag väldigt hjälpande och stöttade hennes drickande (Omedvetet),  idag är jag bara i ett mellanläge eftersom jag inte har någon praktisk möjlighet att skaffa ett eget hem.

Jag har försökt så många gånger att diskutera med henne utan resultat… Senaste gången vid jul så gick diskussionen att hon var villig att ändra sig, och det skulle börja med att JAG skulle ändra mitt sätt att vara mot henne, dvs jag skulle ge henne ömhet och förtståelse (Det kan jag inte ge till någon som är berusad)…..

Som sagt var stadiet med att gömma flaskan och så vidare är passerat för några år sedan…  så detta är inga stora steg jag tagit, utan det har växt fram, och detta är så långt jag kommit idag….

Jag tycker ändå att det är stora steg! Att bryta ett beteende som är betingat av skuld kräver massor av ork, kraft och styrka… Du är stark folke!

Det finns två vägar….

Antingen så hade vi båda gått under, eller så räddar jag mig själv och kan fortfarande finnas… och ha ett liv.

Även om vi inte har en framtid som par, så kan jag fortfarande finnas den dagen hon vill ha hjälp… och det hade jag inte kunnat om jag också gått under. Så det är lite egoistiskt, men samtidigt inte

Det som kräver den största styrkan tycker jag är att låta en annan människa förfalla, men jag vet att jag försökt och gjort vad jag kunnat.  Och jag vet av egen erfarenhet att man måste nå botten innan man kan börja ta sig upp…. eller rättare sagt inse att nåt måste göras…

Ja, att släppa hoppet och förändring är balnd det svåraste som finns tycker jag! Men det är nästan ännu värre att hoppas och slita hårt för att bli sviken och besviken gång på gång på gång….

Här finns även en sammanblandning mellan kärlek och vana/trygghet/behov, för ritkig kärlek utsätter inte andra för det man utsätts för i en sådan situation och den egna delen är inte heller riktigt kärlek så länge man hjälper personen att bete sig. Jag har liknande sitautioner bakom mig, dock inte präglade av missbruk av droger utan missbruk av känslor. Beteendena är dock mycket lika varandra.

Hej.

Jag är mamma till en alkoholberoende/missbrukare.

Jag kan känna igen vissa saker i det du skriver och vanmakten är så stor!!

Som mamma vill jag ju göra ALLT för att mitt barn ska bli frisk och kunna låta bli alkoholen!

Finns här någon som kan ge mej goda råd???

#10

Hej En mamma och välkommen.

Det bästa råd jag kan ge dig är att ta hand om dig själv.

Det finns Al-Anon för anhöriga till alkoholberoende och jag rekommendrerar dig att prova några sådana möten.

Al-Anon jobbar med en variant på AAs tolvsteg.

Jag rekommenderar också, som vanligt, boken Jaget och missbrukaren av Craig Nakken som jag tycker är en bra hjälp till förståele för beroendetslogik.

Vad skönt att höra att du vill göra allt för att ditt barn ska bli tillfrisknande för att om du verkligen ska kunna hjälpa kommer det behövas mycket tuff kärlek. Det är sällan en lätt eller rolig väg och dessutom är den ofta svår. Men det går om man tar hand om sig själv.

Det finns inga knep som kommer att göra ditt barn nyktert. Det kommer det bara att bli om det själv vill.

Det bästa du kan göra för ditt barn är att agera så friskt som möjligt. T.ex. lär dig att se när du är möjlig-görare. Då blir du en hjälp även om det knappast lär bli uppskattat på en gång.

Sen kan du självklart skriva här och fråga!

Ingen fråga är för dum eller fel.

Lycka till!

pEr

Det är ett helvete att vara anhörig. vill inte hamna där. Men man får hantera situationen då är al-anon ett bra stöd även AA NA osv

Ja jag känner igen mig!

Har precis sökt hjälp på ett rådgivnings centrum i min kommun!

Har haft det såhär i femton år!

Har haft problem med nerverna och panikångest, hjärtklappningar, oro ångest allt som en med beroende kan få när man inte vågar skaffa hjälp!/Kristina

Vad gör man som anhörigt "barn" i denna situation? :/ Föräldern har ju inga problem påstår den…

Samma tråkiga svar som vanligt tyvärr:

Du kan inte göra nåt åt den beroende du kan bara ta hand om dig själv och agera så friskt som möjligt i din kontakt med den beroende.

För anhöriga finns det t.ex. Al-Anon och ACoA möten som är tolvstegsbaserade.

pEr

#14 Du är ju vuxen numera så du har möjligheten att ställa krav i din relation till dina föräldrar. Detta dels för att rädda dig själv men också väcka dem med att du inte accepterar deras beteende när ni umgås osv Om ni överhuvudtaget skall umgås kräv att de är nyktra den stunden osv. De kan vara så tungt i sitt missbruk att de inte köper det till en början men förhoppningsvis så viker de sig och en tanke kan gro.

Jag känner igen vartenda ord.

Jag är förtvivlad över min bästa kompis som har bestämt sig
för att hon vill inte leva längre än tills hon är 23 och därför
tagit sig an den livsstil hon har, vilket innebär en fylla om dagen -
VARJE dag…
Hennes mamma verkar vara så djupt medberoende att hon inte ser detta på samma sätt som jag gör.
Försöker jag mig på att närma mig att jag är orolig så skämtas det bort.
Det senaste var att hon minsann var en professionell alkoholist och vid frågan vad det är så förklarade hon att då går man på måndagen och köper tillräckligt med alkohol för att klara sig till torsdagen. 
Hon verkar nästan stolt över att vara alkoholist.
Om man inte vill/eller kan dricka med henne då hör hon inte av sig på minst en vecka förutsatt om man är gravid då kunde man lika gärna inte finnas
Men det värsta är att hon har diabetes så om hon inte slutar så…
Jag kan inte ens tänka på det.

Varför vill hon inte leva?
Varför vill hon supa ihjäl sig?

Jag vet inte vad jag ska göra, jag har ringt alkohollinjen och pratat men det enda råd jag fick var att tala om att jag är orolig men det funkar ju inte…

Hjälp……….