Hej muljo och välkommen hit.

Medberoende är ett komplext beteende/beroende såpass att det t om fått en gen grupp här på beroenden.

Som amatörhobbypsykolog skulle jag säga att du som medberoende får en kick av att "veta" att din sambo är beroende av dig föratt inte gå under… Precis som de flesta andra medberoenden så får man samtidigt ett välbefinnande i just det samtidigt som man ser sin värld rasa runt en. Men man är "livsviktig" för just den här människan. "utan mig dör h*n".

Den gamla kärleken är ju uppenbarligen borta, då du sedan ett år tillbaka har en annan "kärlek". Det som håller dig kvar är ursäkten med hundarna och din mågott känsla av att vara behövd av din sambo.

Men vill du verkligen leva så? Och tror du på fullaste allvar att ett par hundar inte klarar av att bo i lägenhet? Får de bara sina promenader 2-3ggr dag skiter hundarna hu stort de bor bara du är där.

Jag rekomenderar ingen att bo med en missbrukare, inte heller till otrohet. Så därför är det nog bättre att du går vidare och tar hand om dig själv. Gör du det med din nya kärlek eller själv är upp till dig.

Ett första steg ur ett medberoende är att sluta göra ursäkter för sig själv. Du vet ju vad som är riktigt egentligen.

Lycka till

Först så undrar jag lite… Du har två män? Den ena väntar på dig till du ska ha gjort slut med den alkoholiserade?

Förstår jag rätt då?

Medberoende är inget ovanligt och egentligen borde det vara mer vanligt eftersom man egentligen gör saker som borde hjälpa men eftersom en beroendeslogik är så sjuk så blir det fel ändå.

Vad det beror på finns det många teorier om men det viktiga nu är att du bryter ditt betéende oavsett om du väljer att fortsätta att leva med en alkoholist eller inte.

Det finns självhjälpsgrupper som Al-Anon där anhöriga och vänner till i första hand alkoholister träffas och utbyter tankar och efarenheter.

Där kan man få hjälp med att "se sig själv" så man får större förståelse till sitt agerande.

Även KBT har i många fall visat sig bra för medberoende.

Ta det lugnt. Ta hand om dig. Gör inget i panik utan tänk lugnt igenom vad du egentligen vill och jobba mot det målet. Det är du värd!

pEr

tack för era svar!

jo jag har fått höra tidigare att jag är medberoende. men varför kan jag inte ta mig ur det då? ja kärleken är borta sedan länge.. jag har bara ett starkt behov av att veta att allt i det huset är ok! att han är nykter, att han är oskadd och levandes. då är jag lugn.

beträffande hundarna så är det han som har köpt dom (till mig) men han skulle aldrig låta mig ta med dom i en flytt därifrån.

alla andra har vänt honom ryggen, tillochmed hans barn. det gör det ännu svårare för mig! jag kan bara inte med tanken på att han ska sitta där aldeles ensam och tragisk.. och supa sig redlös.. ramla hit o dit och kanske bli liggandes nånstans.

Porklash: ja du har fattat rätt.. fast jag vill inte riktigt påstå att jag har två män. det är inte så att jag har förhållande med båda. tack vare mitt medberoende har jag väl inte förhållande med någon igentligen… men den senast inkomna i mitt liv vill ha mig men självklart så vill han ju att jag ska släppa det gamla först.

alkisen och jag lever inte ihop som ett par… mer som bara sambos.. vi tar aldrig i varrandra, vi sover inte ens i samma sovrum. vi gör aldrig nånting som ett par brukar göra, så därför ser jag det inte som att vi är tillsammans på det sättet längre.

finns det nåt bra sätt att förklara detta på för någon som inte har en aning om vad det handlar om? hur ska jag säga till den andra killen så att han kan förstå vad det är jag håller på med när jag knappt själv fattar det? jag har försökt förklara det där med medberoende men han säger bara att "det där är bara en usel ursäkt från din sida"

…

Beavis: hur kan jag få ett välbefinnande i att känna hur hela min värld rasar omkring mig? hur kan jag haka upp mitt liv på en alkoholist som uppenbarligen inte vill ändra sig eller bry sig ett dugg om andra…

jag vet ju vad som är det "rätta" jag vet ju exakt vad jag skulle råda en annan person som satt i denna sits… för detta liv är ju inte riktigt normalt! men varför lever jag inte som jag lär? varför är det så svårt att bryta detta?

Muljo: Jag menade inte på något sätt något illa med det jag sa utan det är en observation som jag sett hos så många  i  din situation.

Du är den rädande ängeln som desperat försöker få din "sambo" att överleva och inte gå ner sig. Du är långt ifrån ensam i det man stannar även fast kärleken är borta för en känsla av ansvar Jag kan ha fel men jag tror mångasom lever så överlever på just känslan "jag räddar honom ifrån han själv".

Välbefinnande är nog ett fel ord men det är någon form av kick/drivkraft.

Vem lever egentligen som man lär? Väldigt få om man skrapar på ytan. Att bryta med någon är svårt om man har en historia att bryta med någon som har problem är ännu svårare. Som du skriver är han ensam för alla har vänt honom ryggen t o m familjen…. Hur ska du då kunna lämna också? Han kommer supa ihjäl sig….

Kanske? men är det värt att offra ditt liv också i väntan?  Erbjud honom att ni tar kontakt med AA eller Länkarna etc beroende på vad som passar bäst, ställ krav och ta dig därifrån. ACOA är en bra organisation som jag tycker du kan kontakta som Porklash rekomenderade.

det är ingen fara, jag tog inte alls illa upp :)

det är bara det att jag är så van att ha kontroll över mitt egna liv på alla andra plan.. jag vet vad jag vill osv… men i detta ämne tappar jag helt bort mig själv.. o jag fattar inte varför. men tusen tack för svaren! förstår nu att det finns fler som jag i samma situation… gäller bara o komma på hur man ska ta sig ur den, man vet ju lixom vad man ska göra, det är ju att göra det som är svårt…

hej! bra att du tar upp det här som säkert många känner ingen sig i!!! det är ABSOLUT INGET FEL på dig utan du har kommit in i ett s k medberoende + det är inte lätt att separera överhuvudtaget!!?? jag känner igen mig i vad du hamnat i än om det inte är alkohol……..det finns så mycket rädsla och skuld och bindningar och då är det jätte-svårt att ta tag i sig själv och dra sig ur!!! det du behöver är att stärka upp din självkänsla och söka upp närverk som kan stödja dig och kan känna till vad du går igenom!!!

Du är så ung ännu att du har stora möjligheter till ett för dig bättre liv!

Om du inte redan har någon seriös att prata med så sök upp någon!

Hör gärna av dig// kandy

Tog bort en dubbelpost.

Om jag säger såhär:

Det svåra med att behandla medberoende är ofta att få den medberoende att förstå att deras agerande är också av egoistiska anledningar. Olika ibland men ofta ganska likartade. Medberoende är ett "bara" annat slags beroende.

Att man har en "beundrare" på  "sidan om" men inte lämnar alkoholisten är inte heller helt ovanligt. Man skaffar en egen medberoende liksom. Den väntar och väntar men den medberoende gör egentligen inget för att det ska bli dem.

Hoppas jag inte låter dömande nu för det är jag inte. jag har gjort värre grejer själv i mitt liv så jag pekar inget finger men återberättar vad jag hör. Givetvis färgat av mina erfarenheter.

Det finns en intensivitet i livet som medberoende. Oron och ilskan över sveken är intensiva känslor som man kan "triggas" "kickas" av. Många medberoende mår sämre när allt är bra och för oss utomstående ser vi hur de "lever upp" när den beroende "agerar ut" sitt beroende.

Ett annat exempel:

Hela familjer jobbar ofta omkring kring den beroende och skapar ofta ett helt sjukt system där inget egentligen fungerar. S.k. dysfunktionalism. Kommunikationen är sällan med den beroende utan runt den. Alla pratar om den beroende men inte med.

Som sagt det svåra med medberoende är att se att man är det för sin egen skull och inte för någon annans.

Ta till dig det du tyckte om och låt resten vara. Det blev ju lite pladdrigt…

pEr

Jag skulle vilja säga att vad du än gör, gå inte direkt från den ene till den andre! Jag är visserligen en avancerad cyniker, men fråga dig själv uppriktigt, vad är det för karl som är villig att göra vad som helst för dig och som väntar månad efter månad medan du velar? Den skulle jag allt vilja se komma upp till bevis innan jag satsade något mycket på! Nej, när du gör dig fri så måste du göra det för att stå på egna ben, hitta dig själv och din styrka och kanske sedan, när du tillfrisknat, om du fortfarande vill, gå in i ett nytt förhållande.

Och du, hundarna är dina och karln du bor med har inte skit att säga till om eller "låta" dig göra varken det ena eller det andra. De flesta hundar klarar sig dessutom utmärkt i lägenhet, bara de får komma ut på promenad. Så tänk dig noga för så att du inte använder djuren som ett alibi för att inte se att du själv faktiskt väljer att stanna.

Jag låter elak, men det är faktiskt så att det inte finns någon livsglädje utom i dig själv, ingen att lita till utom dig själv, ingen att hänga upp ditt liv på utom dig själv. Inget förhållande kan bli vettigt innan man fattat det …

U on fire tonite

Who, me? Inte mer än vanligt, tror jag. Bara lite mindre diplomatisk …

Jag tycker du är riktigt vältalig och snäll. Eller så är det jag som rört mig närmare mörkret? 

tack för alla svar… har ju igentligen redan hört från kurator att jag är medberoende… men har inte riktigt fattat att det ska vara lika svårt som vilket annat beroende som helst. jag fattar inte varför jag inte klarar att ta mig ur det… jag vet ju vad jag vill! varför gör jag det bara inte?…

#15 Du klarar det när du blivit medveten om problemet och att du nog faktidkt gör det svårare för dig själv än det är. Människan är vanedjur. Och det är lättare att fortsätta "lida" än att göra en förändring.

Du klarar det bara att börja tänka rätt och prioritera ditt välmående

#15

Det kan ta tid.

Först måste man bli medveten om sitt beteende sen försöka ändra på det.

Det är inte alltid lätt.

Så som sagt ta det lugnt. Det viktigaste först.

pEr