Läkare och vanebildande medicin är en sjuk kombination. Ni följer väl de granskande reportagen av psykmedicinbranschen i Aftonblaskan?.

Gällande din frågeställning i slutet av inlägget så tror jag att läkarna gjort bedömningen att xanor i kombination med din Sobril inte är bra då båda är beroendeframkallande.

Risken är väll att om en läkare bärjar göra en förskrivning på som du säger ca 12-12 eller något att du sedan går vidare till nästa läkare med detta recept och pratar till dig en större förskrivning. Jag säger inte att du kommer göra det. Men risken finns.

Valet står mellan en drogdimma eller att kanske jobba med dina problem. Ingen av dem är roliga direkt egentligen men vad göra?

Verkligheten är ett hemskt ställe vi alla lever i .

Det handlar inte om att kombinera xanor och sobril, jag fick  sobrilen istället för xanoren när jag ville förnya receptet efter ca ett år… lämnar gärna tillbaka de sobril jag tagit ut mot ett litet recept på xanor. Förstår inte riktigt logiken med att neka 10 xanor och istället ge 100 sobril, om jag ska vara ärlig.

Drogdimma låter ganska hemskt. Som om det var vardagen. Nu ser jag mina "vänner" med sin röka sitta i en dimma i ett rum och känna sig djupa, men inte ha sinnesnärvaro nog att handla. Jag kan inte se mig själv i den bilden. Jag försöker ta tag i mina problem. Som jag skrev har jag till exempel lärt mig hantera de problem som gjorde att min terapeut bad läkaren skriva ut de dagliga anti-depressiva och den allra mesta tiden klarar jag mig och mår bra. Problemen är de här ångestattackerna. De hanterar jag så gott jag kan genom att inte ta medeciner eller droger när det inte behövs. Om jag får ett anfall varannan månad - generellt - som jag känner att jag behöver hjälp för att klara av, så får jag kanske 2-3 lindrigare anfall under samma tid där jag ''biter ihop'' och låter det ha sin gång. Personligen tror jag att det bästa är att göra så, för varje gång jag klarar av dem själv så växer ju även statistiken över antal gånger jag klarat av det vilket stärker självförtroendet. Dessutom gissar jag att de är hjärnans sätt att hantera de problem jag har och känner, så med någon sorts logik borde jag lära mig av dem.. eller nåt. Det låter flummigt men kontentan är att jag tror att jag vinner på att ine behöva tillföra kemiska preparat så fot det blir ett problem, utan hellre härdar mig och låter tankarna surra. Men ibland blir det för mycket, och då vill jag kunna ta den hjälp som finns.

Jag hade ganska enkelt kunnat bli sjukskriven för depressionen (damen på FK rekommenderade faktiskt det när jag blev utförsäkrad pga min ryggskada) och då hade jag fått full fritid och ca 12000kr ut i månaden istället för att jobba det lilla ryggen klarar och bara få 3000kr ut. Men jag vet att om jag inte hade något att gå till, så är risken stor att jag bara suttit hemma och deppat ner mig ännu mer. Det är redan lite risk för det med tanke på hur mycket jag är ledig, men att jag har något som jag måste passa tider till osv, det hjälper. Om jag velat ta den enkla vägen och undvikit problemen hellre än fösöka ta tag i dem, så hade jag inte gjort det valet. Jag söker också aktivt efter ett jobb där jag kan arbeta utan att få ont. Och jag försöker hålla igång och vara aktiv, engagera mig m.m. för att inte falla tillbaka i depressionen igen.

Jag vet - så gott man kan - var roten till mina känslomässiga problem ligger. Det handlar om att de svek, otrygghet, manipulation och mentala utnyttjandet jag utsatts för då min mor är tung drogmissbrukare å ena sidan är sjukt och kränkande, men å andra sidan känns normalt eftersom jag växt upp med det. Intellektuellt vet jag att jag inte kan ta på mig skuldkänslor över hennes problem, att jag har rätt att säga ifrån när hon utnyttjar min välvilja på bekostnad av mitt välmående och jag vet att hennes svek inte beror på hennes relation med mig utan  hennes missbrukande av tunga droger och alkohol (samt möjligtvis någon ''okänd diagnos'', min terapeut har träffat henne och tror att det ligger mer bakom än bara droger). Min hjärna vet detta.. men mina känslor krockar ändå, känslomässigt är jag blind för hennes fel,  fortfarande. Och känslomässigt tar jag på mig skulden.. plus att det gör så ont att se hur hon blir sjukare varje gång vi ses, tänder som ramlar ut etc.. och jag kan inte göra något alls. Hon erkänner inte ens att hon brukar droger och hon vill inte ta hjälp.. Och under tiden som jag försöker bearbeta detta, hitta hur och varifrån mina känslor egentligen kommer ifrån, vad jag ska göra av dem och hantera dem när jag plötsligt känner mig fullständigt värdelös  etc så behöver jag fortfarande hjälp vid de svåraste stunderna.

Men hjälp som innebär hemska mardrömmar och orkeslöshet i flera dagar är en dålig hjälp som gör det lätt att hamna i en ond cirkel av inaktivitet. Jag måste inte ha xanor.. men jag vill ha något som fungerar. Och tyvärr är nog allt som faktiskt fungerar ganska beroendeframkallande eftersom att om det funkar så mår man bra, och man vill ju alltid må bra. Men jag får ingen ''kick'' av xanoren när jag tagit dem. Ångesten lättar och jag mår bra, jag känner mig normal och kan tänka klart. Visst känns allt lite onormalt hoppfullt timmarna efter att den börjat verka, även om jag i stort sett är en relativt positiv person. Men det är knappast som ett rus eller en upprymdhet som tex alkohol kan ge, och inte heller helt känslolös som jag blev av de vanliga anti-depp eller bara orkeslös och ledsen som efter sobrilen.

Jag räknar med att jag någon dag ska ha tagit mig ur detta och kommit ut starkare på andra sidan. Det har redan börjat gå åt rätt håll sedan jag sökte hjälp och fick bekräftat att det är ett riktigt problem och inte bara något jag hittat på (det är otroligt hur man kan tänka ''alla har säkert självmordstenenser lite då och då'' eller hur mycket man kan tvivla på det man sett med egna ögon och vet bestämt, bara för att någon man älskar envist hävdar att det inte är så. Hur många gånger har jag inte tänkt ''tänk om hon faktiskt är ''ren'' och jag har fel?" trots att jag sett nålsticken, beteendet, vet vem och var hon handlat etc etc). Som jag läste någonstans; "Människor tar som bekant livet av sig av depression, så det är inte en lätt liten sjuka''.

Jag vet att du inte känner mig, och omöjligt kan veta hur jag hanterar min situation eller hur mycket jag faktiskt försöker. Det är väldigt lätt att tro att om man vill ha en tablett så försöker man bara undgå sina problem. Men jag är inte sån. Jag vill ha tabletten för att hjälpa mig där jag ännu inte klarar det, inte för att slippa ta tag i det. Jag siktar fortfarande mot att klara det utan tabletten.

Visst förstår jag läkarnas oro. Men varför tillverkas läkemedel om de inte vågar skriva ut dem när de behövs?

Nu var väl Aftonbladets sensationshysterisartiklar inte de lämpligaste att referera till men:

Läkarna gör uppenbarligen en bedömning att du riskerar att bli beroende oavsett vilken mängd vi nu pratar om.

Det är ju deras proffessionella bedömning. Den har jag som en ganska ovetandes människa inte mycket att säga om.

Varför tycker läkarna att de är bättre med Oxascand och Sobril? Är det bara pga beroenderisken med Xanor eller finns det fler anledningar?

Vad får du för övrig hjälp förutom medicin?

Sådär är jag.

Ställer fler frågor tillbaka.

pEr

#3 Vad de sagt är det bara beroenderisken, och någon policy att inte skriva ut till någon under 25.

Den läkaren som ville att jag skulle ta oxascand ville ge mig det dagligen i låg dos ''för att stabilisera''. Han var mycket för att stabilisera.. vilket jag på ett plan förstår men på ett annat gör det mig ju än mer beroende och jag känner att dagliga medeviner hindrar mig att lära mig hantera mina dagliga problem.

Sobrilen lär vara något mindre beroendeframkallande (defenitivt för mig, jag vill ju inte ta dem ens när jag behöver pga bi-effekterna de har på mig). Oxascand läkaren tyckte att det var märkliga bi-effekter av sobril, men jag kan ju bara säga vad jag upplevt.

Jag har fått samtalsterapi men just nu är det inget. Dels känner jag att det inte gav mig mer, jag fick mycket hjälp i början men nu har jag kommit till en pukt där jag mest behöver tid för att testa mig fram på egen hand (hur kan jag tänka när känslorna kommer, vad kan jag fokusera på etc. Jag har fördelen att kunna känna när det är på väg och förbereda mig,  samt att för det mesta kunna tänka logiskt under tiden. Problemet är att känslorna inte hämmas av att jag logiskt sett vet att de inte har rätt, utan jag känner ändå. Men jag kan till exempel ställa frågor till mig själv som ändrar fokuset från känslorna. Det fungerar ibland, men sådant kan jag testa och analysera själv.). Det kan hända att jag kommer till en punkt där jag behöver hjälp igen, och då söker jag den. Tyvärr har min terapeut flyttat nu, det gjorde hon nästan direkt efter att vi kommit överens om en paus i samtalen.

Samtidigt försöker jag styra upp mitt liv, där ryggproblem och arbete är de största banditerna. Men även där känner jag mig generellt sett ganska trygg i att det löser sig.

PS: Jag vet ju att ni här inne inte kan göra något, även om någon här är läkare så  kan han ju inte bara börja skriva ut tabletter till folk på nätet ;)

Behövde mest skriva av mig och lätta lite på frustrationen.

Absolut det är ju det såna här forum är till för. Sen förhoppningsvis att få lite hjälp med andra infallsvinklar och synsätt.

Du skriver bra och begripligt och verkar ha tänkt mycket kring ditt mående. Jag tror också att det löser sig.

Det enda jag kan säga är att kämpa på!

pEr

Tack :)

pEr är en vis man han

Har du försökt styrketräning för att stärka upp musklerna där om du har problem. Då snackar jag inte bodybuilding utan bara träning som komplement till ridningen och annat. Många som växer fort får ju ont i ryggen och kvinnor behöver ofta träa upp musklerna lite för att kompensera längd/växt. även gymnastik strech kan vara bra.

#8 Jag har gått på sjukgymnastik (vilket inte hjälpte ett dugg tyvärr) och fick sen en plats på Spines&Joints rehab dit jag gick 2 halvdagar i veckan i någa månader, för info, träning och ''hjälp till självhjälp'' eller vad man ska säga. Det var i våras och jag håller mig i stort sett smärtfri genom att promenera med vikten lagd åt att röra mig korrekt och jämnt. jag har fått hjälp med att hitta de rörelsestörningar som orsakar att musklerna låser sig och retar nerverna, och att komma åt dem. Min förhoppning är att rörelsemönstret så småningom blir normalt igen automatiskt (jag har ju rört mig fel i ganska många år och har drför fortfarande lätt att ramla in i låsningarna igen) och att nerverna till slut kopplar om sig och slutar vara så retade. De beter sig som att jag har en  färsk skada i ryggen och signalerar smärta på tryck som egentligen inte orsakar fysisk skada (men det gör ju fortfarande ont..) och där normalt kopplade nerver inte skickat smärtsignaler.

I grunden ligger det i en sprucken disk och skadade kotor, om det kommit av ren överansträgning,  vilket jag misstänker, eller om det påverkats av någon skada/avramling när jag var liten det vet jag inte. Det spelar nog ingen större roll heller, huvudsaken är att jag tränar upp rätt rörelsemönster nu. :) I grunden är jag väldigt stark i de stora ryggmusklerna, trots smärtan var jag lika stark i ryggen som en likvärdig genomsnittsexempel utan ryggproblem.. men de små stabiliserande musklerna är försummade och används inte korrekt.

Normalt sett klarar jag vardagen utan större problem numera (så länge jag inte slarvar med motionen), men mitt jobb är upplagt med 15 timmars nattpass där det är mycket stillasittande varvat med plötsliga tyngre lyft osv. Det är lite väl hårt även för en frisk rygg, varför jag inte riktigt klarar mer än ett pass varannan vecka. :3

Hej Zabbio!

Förlåt mig om jag först bara säger: Beavis- SNÄLLA säg att du inte baserar din världsbild på det som Aftonbladet skriver i sina s.k. granskningar!!

Om din fråga verkligen var: "Kan du bli beroende?" så säger jag: Absolut! Bensodiazepiner är potenta och väldigt beroendeframkallande. Däremot vet jag, varken som van benzo-knaprare eller som sjuksköterska, inte om Oxazepam skulle vara mer vanedlidande än Alprazolam… I vilket fall som helst är det självklart att det är bättre att ta en tablett 10 gånger/år än 365 gånger/år så det kan väl inte vara samma läkare som föreslog detta? Du är klok som inte bara gick med på det eftersom dagligt bruk av vilken av dem som helst leder till toleransutveckling.

(Inom psykiatrin har man dessvärre sällan lyxen att få träffa samma läkare varje gång…)

Jag hänger inte riktigt med här och har därför svårt att få en större bild av problemet; du skriver att du har 2 av 10 tabletter kvar och som du beskriver det skulle väl det räcka iaf. ett tag till så varför fick du Sobril? Hur många olika läkare talar vi om, du verkar som du själv skriver rätt less på denna diskussion? Hur många gånger har du förrut fått Xanor?

Som sagt, om du undrade rakt av om du kan bli beroendesåa JA, men det är INTE orimligt att få lindring för den typ av ångest du beskriver så sällan som du ändå skriver att det är! Jag vet hur det är att leva med den ångesten och ibland är Bensodiazepiner ett nödvändigt ont. Däremot finns det ju fler än Xanor och Sobril så någon kompromiss kanske skulle fungera? Fast jag tycker det är tokigt att byta något som funkar till ett stort paket av något som kanske kan funka….

Anna

#10 Nej jag baserar inte min världsbild på vad aftonbladet säger, absolut inte och jag har kritiskt tänkande. AB ligger bara först i i min tidnings mapp därför läser jag denna blaska först och därför går länkarna ofta dit. Men jag läser även annat så du behöver inte oroa dig.

Jag är visserligen ingen SSk men tror inte jag sagt något som du inte sa i ditt inlägg? fast på annat vis?

#10 Jo,  det är faktiskt samma läkare.. eller flera stycken som säger samma sak. De vill ge mig ett dagligt läkemedel (som jag anser att jag inte behöver längre, även om jag hade nytta av det en kort period för att bryta gamla mönster och ''fixa'' tankarna) plus ett ''vid behov'' (xanor första läkaren, sobril alla andra). En eller två vill helst inte ge mig någon hjälp alls i den formen utan vill bara att jag ska ha samtalsterapi. Den ena av dem pratade jag med under tiden som jag fick terapi.

Klart att  jag KAN bli beroende.. men om jag får säga det så tror jag att risken är väldigt liten när det är så pass sällan och eftersom jag undviker att ta dem utom i absoluta nödfall.. sen förstår jag att läkarna inte kan veta säkert, men samtidigt finns ju läkemedlen för att användas vid behov..

Jag har fått xanor en gång, det var i samband med min första försök till medecinering mot depressionen. Eftersom flouxetinet kunde förvärra självmordstendenser och mot de ångest attacker jag hade sedan innan. Jag gick till läkaren när jag hade ett par tabletter kvar för att inte stå utan, men då ville han inte skriva ut dem längre utan tyckte att jag skulle ta sobril istället.

Strax efter det (eller kanske strax innan.. minns faktiskt inte) slutade jag med de dagliga antidepresiva pga apati. Provade en annan sort ett tag (3 månader) men började komma fram till att jag kunde hantera de vardagliga problemen bättre utan piller. Kvar finns då ångestattackerna.

Jag har pratat med en handfull olika läkare som säger samma sak - ingen xanor och att jag borde ta dagliga tabletter. Den senaste hävdade att det inte finns annat än xanor och sobril, och xanor skulle jag inte ha… För min del rovar jag gärna något annat som kanske är mindre beroendeframkallande, men sobrilen är ju inte bra för mig.

Jag har en xanor kvar nu  bara för att jag inte vågar ta den sista och stå utan om det verkligen behövs.. så de ångestattacker jag får som jag behöver medecinera blir uppföljda av mardrömmr, trötthet och nedstämdhet pga sobrilen.. vilket inte direkt hjälper i längden. Mina xanor blev utskrivna i början av 2010 har jag för mig.

Jag har börjat tappa räkningen på läkare nu, de är inte såååå många, men det är ganska stora tidsmellanrum mellan besöken som är rätt korta. Jag orkar inte riktigt försöka ta tag i det en gång till.

#12 Jag har samma relation till Ketgan men då pga fysisk smärta.Det hjälper att veta att jag har dom.Det gör att jag står ut! Men nu kommer jag att behöva diskutera smärtlindring i allmänhet med en ny läkare.Av någon anledning så känns det som ett misslyckande när behovet av vid behovs medicin kvarstår och kanske till och med ökar.Är ju inte mitt fel att den medicin som funkade har upphört.

*sorry* ska inte kapa din tråd!

Det är i alla fall konstigt att olika läkare tycker så olika.Eller kanske inte…Men frustrerande i alla fall!

#13 din infallsvinkel är intressant visserligen var  det inte mig du ursäktade men du är förlåten . det breddade synsättet

#13 Kapa allt du vill, jag behövde mest ventilera lite och det har jag gjort :)

Intressant att det kan fungera så vid fysisk smärta med..