Jag är tillbaka!
Inte till missbruket, men till en vardag som börjar fungera sakteliga.
Det har varit ett jävligt (sorry) år. Min cancer och fram för allt min högdosering av cytostatika slog ut mig totalt. Två biverkningar fick jag. Trött, trött! Antingen sov jag eller satt i fotöljen i sex månader. Samtidigt fick jag en biverkning som jag inte hade en aning om. "Demens", visserligen i bara sex månader.
Men jag glömde allt och lite därtill. Kunde inte läsa en bok, inte se på TV eller föra ett längre samtal - för jag glömde allt. Vi kunde visserligen skratta åt det ibland, när det blev allt för tokigt.
Sedan har det varit jobbigt med att inte kunna träffa barnbarnen så mycket, jag har varit otroligt infektionskänslig och med fyra barnbarn där alltid någon var/är snorig, hade ett besök av dem betytt en snabb resa till sjukhuset.
Slog i fingret i våras och fick direkt en infektion i kroppen och hög feber. En liten förklaring till att min imunförsvar var nere på noll.
Sedan kom Staffans mycket hastiga död. Jag tog inte in det då, men det kom senare. Tomt, så tomt.
Ni som har följt mig lite, vet att jag mitt i denna sorg och röra bytte till en mindre lägenhet. Nä, jag bytte men mina töser skötte jobbet.
Det sista beslutet jag har tagit, fastän det har gjort ont i mig, är att omplacera min goding Amos. Han hade inget värdigt liv hos mig det sista, för jag orkade inte något.
Men han har fått ett toppenhem hos syrran Bellas mattes son och sambo. Det älskar Amos och har varit rädda för att jag ville ha tillbaka honom, för de har haft honom på fodervärdsavtal och var jätteoroliga för att jag ville ha tillbaka honom när jag blev lite piggare.
Men han har blivit en mycket älskad hund och de kan ge honom den stimulans och aktivitet, som jag fortfarande inte orkar. Så idag har jag skickat över ägarbytespapper till dem och ett gosedjur till Amos.
Ja, det har varit ett tufft år, men jag fixar det!
Måste bara få visa ett kort på Marodören Amos, min gosekille.
Yes!
Skönt att du är tillbaka!
pEr
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Instämmer, nu sparkar du stjärt med cancern och blir frisk. Väkommen tillbaka.
Du får se hur du gör men när du blir bättre vill du nog ha Amos tillbaka.
#1 Tack, jag har saknat er också!
#2 Nej, Amos kommer inte att komma "hem" igen. Jag skickade över ägarbytespappren idag och den 1/11 är jag inte ägare till min "lillskit" längre.
Jag är sjukskriven året ut och därefter kommer det att bli arbetsträning på halvtid och sedan några veckors jobb på halvtid.
Amos har fått ett toppenhem med mycket kärlek och när jag kommer igång att jobba igen, så har jag inte tid att ge honom den stimulans och aktivitet, som han behöver.
Känns ändå skönt att just JAG får ge honom ett fint liv. Men kontakt kommer vi att ha och Amos kommer på besök i början av november.
Ja, efter detta jävliga år, så måste jag tänka på mig själv och bli en hel människa igen.
Tur ni finns kvar fastän jag varit borta så länge.
Gott å höra kerstinjo
Välkommen tillbaka..
Hälsn. Freke
Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus
Ja vart ska jag gå? man har fastnat här. Hoppas du kommer trivas igen
#5 Jag vet inte åt vilket håll du ska gå. Men jag börjar känna mig som en någorlunda hel människa igen.
Det är helt otroligt Beavis, men någonstans så har jag en enorm inre styrka och ett NA/AA- seende. Acceptera det du inte kan förändra. Mod att förändra det du kan.
PM:a mig så får du min mailadress.
Kram!!!
Det har du verkligen Kerstin du har överlevt så mycket som skulle knäckt de flesta. Fst man har ju ofta en överlevnadsreflex inom sig man inte alltid är medveten om förrän man ligger där och känner dödligheten.
#7 Egentligen så vet jag inte vad som skulle kunna knäcka mig helt. Men av någon underlig anledning, så har jag en inre styrka, som jag inte har en aning om vart den kommer ifrån.
Men nu är min situation som den är och inte skulle livet bli bättre om jag bara la mig ner och drog täcket över huvudet.
För MIN EGEN skull, så måste livet gå vidare och det finns trots allt ljusglimtar som jag måste ta hand om.
<3 helt rätt Kerstin… <3
never give up, never say die! 
Hälsn. Freke
Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus
KRam på dig Kerstin…. jag anade, att du skulle komma igen. du är en fighter!
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
Härligt du är tillbaka! en riktig kämpe är du!!! kram
mmm Semesrter…
Starta ny diskussion