ja

Ett barn. speciellt ett spädbarn är ju beroende av sin mor, ett litet barn är beroende av sina föräldrar för att överleva osv.

Om man som "vuxen" känner sig beroende eller besatt av en annan person tror jag mer det handlar om pykiska besvär.

ja. har själv varit det.

jag är det.

Jag kan ju utveckla med att Gärningsmän och kvvinnor inom sk familjebrott brukar göra sina offer "beroende" av dem ganom att isolera och bryta ner dem psykiskt och fysiskt. Men det är fortfarande bara en mental beroendeställning eller underkastelse.

Man kan ta sig loss men inbillar sig motsatsen för att man blir tillsagd det är så.

Jag tror det beror på vad man menar. Kul svar va?

pEr

Jag är det. Så ja!

Sen att det är psykiska problem bakom, det håller jag med om.

Absolut… Ja för att alla är det vi skulle inte kunna klara oss utan människor men så kan man bli för beroende som gör att man kanske blir besatt av eller att man ska finnas där hela tiden för att kanske hjälpa men detta är på det sjukare planet.

kram

Jag känner mig beroende av vänner. Vill ofta umgås med vänner, lite för ofta kanske efter att jag separerat från exet

JA Definitivt! Tyvärr har jag varit mer beroende av människor ju destruktivare och/eller manipulativare relationen har varit… Men - Det går bättre och bättre! O jag är riktigt stolt över att jag oftare lyckas än misslyckas nuförtiden! :)

#10.

Instämmer helt med starkare beroende av personen ju destruktivare eller manipulativare relationen har varit.

De som misshandlat mig eller där jag betett mig som ett komplett psykfall och sen relationen tagit slut har jag varit helt besatt av och hela min värld har bokstavligt talat rasat!

Den killen jag haft som var riktigt bra för mig och som jag fick fyra år med kunde jag gå ifrån (dumma dumma mig) utan problem!

Mkt märkligt.

Lever i ett förhållande just nu som jag försökt lämna flera ggr då jag inte mår så bra av olika anledningar, han är inte den där varma famnen jag önskar och behöver (lärdom av den som var bra för mig, men på ett bra och sunt sätt!) utan dominant och otillgänglig. Men jag är beroende av honom, jag klarar mig fan inte utan honom och är så kär så det finns inte ord och ju sämre han behandlar mig (när han var som värst) desto mer älskade jag honom och desto mer beroende blev jag… Men även de ljusa stunderna stärker beroendet. Ett leende räcker och det är som om jag fått en drog av honom, ett hopp, om nåt annat… Sjukt, mkt sjukt men mkt beroendeframkallande relation. Iaf för mig. Han är inte beroende av mig!

Jag tror också att svaret är ja här. Man kan ju definitivt bli medberoende med någon annan och jag tror att det kanske är det man blir också många gånger. Beroende av en annan människa är ju ändå att man blir besatt på något sätt. Man kan inte vara utan den personen man försöker men det går inte. Det kliar i fingrarna att få skicka ett sms eller mail och man vet man inte borde men det går inte att låta bli. Vad är det man vill då? Man vill ha bekräftelse av den andra personen. Bekräftelse att man duger att man duger för den personen som man är beroende av. Bekräftelse är det man vill ha.

Jag tror det är ganska destruktivt att vara beroende av en annan. Just av anledningen att man nog bara vill ha bekräftelse. För man gör ju gärna allt för den personen för att han/hon ska säga att du duger och detta gjorde du bra. Därför tror jag man många gånger är beroende av sina föräldrar för man vill ha att man är en duktig flicka och att man duger för sina föräldrar. Jag fick lära mig att jag behehöver inte fråga min mamma om det är ok att jag bytar gardiner i köket och vad hon tycker om det. Jag är tillräckligt gammal att besluta det själv, Men jag vill ha hennes bekräftelse att det är ett bra val av gardiner så då frågar jag istället bara för att göra och ta beslut själv, Livrädd att i slutändan blir det inte bra. (gardiner bara ett exempel)

/Kia

Hejsan….

_Man kan bli beroende , helt klart…. jag är en som är det!
_

ja absolut och det är väldigt vanligt att bli beroende av någon i ett förhållande så mycket så att man blir besatt