Det ligger, tror jag, i att man söker det perfekta ögonblicket. Det där ögonblicket som man hade en enda gång, när man hungrig och nyduschad åt en kraftig måltid i goda vänners lag, eller avslappnad i kvällssolen tog en sval pilsner, eller äntligen för egna pengar köpte de snyggaste skorna, eller på festen rökte/injicerade/svalde någonting som gav världen ett helt nytt ljus,

Andra, tredje, tusende gången får man inte samma effekt, men ändå hoppas man, ändå fortsätter man, och tar mer och mer och oftare och oftare och tror att nästa gång ska man hitta det perfekta ögonblicket, trots att man mycket väl vet att det inte kommer att hända. Att bruket blivit en börda, man mår illa, det kostar, det är inte snyggt, trevligt, gott … Men ändå fortsätter man, därför att det perfekta ögonblicket var den perfekta närvaro och den perfekta friheten och ibland, en liten glimt, anar man känslan - tillräckligt ofta för att fortsätta jaga trots att det egentligen bara är äckligt.

Jag tror att man ska akta sig för att säga att eftersom de som missbrukar gör det för att smita från verkligheten, så måste vi ändra på verkligheten. Var och en gör det för att smita från sin inre verklighet, och det är helt enkelt så att en del smiter och en del inte, oavsett hur den yttre verkligheten ser ut. Den som är benägen till beroende/missbruk skulle bli beroende och/eller missbruka även om den personen hade absolut allt och det mest perfekta liv.

Vi som är beroende/missbrukare måste lära oss att hantera våra inre verkligheter och inte vänta oss att någon utanför oss ska ta ansvar för det.

#1 kan vara så, men ändå?

Om det perfekta ögonblicket fås genom missbruk, så måste ju fundamentala felet ändå ligga i ett underbyggande fel i att vi inte är nöjda med tillvaron och inte heller nöjda med oss själva och definitivt inte nöjda med vår plats i samhället.

Men det är en utiopi om den perfekta trippen, flykten ifrån alla problem alla måsten.

Och hur vi än vrider och vänder på det så står vi ändå kvar med våra måsten som blivit fler, kraven som blivit större och tripparna som blivit mindre..

#2: Beroende- och missbruksproblematik kan inte förklaras med det moderna samhällets stress, eftersom det är problematik som funnits minst så länge som det funnits skriftlig registrering av förbrukning och förmodligen så länge det har funnits människor. Möjligen har medlen blivit fler på senare år.

#2 Det är en del av människan som drivitoss till den utveckling vi har haft. Att vi aldrig är helt nöjda, att det kan bli bättre.. oom man bara försöker lite mer, testar lite mer kommer allt bli super. men väl där blir det inte perfekt ändå så man jagar vidare.

- En del verkar ju börja bruka/missbruka för att fly något i livet, minnen mm

- En del gör det för att vara balla med kompisarna.

- Andra av nyfikenhet etc… etc

- Det gemensamma för de som fastnat är att de söker den perfekta rusningen där de glömde allt och var lyckliga. Den kommer aldrig tillbaka.

Jag tror inte heller precis som Grönstedt att det är det moderna samhället som får folk att droga/bruka då det har skett sen vi klätrade ner irån träden om inte tidigare? det är bara så vi Homo sapiens Sapiens är. Vi söker kickar och njutning utan att bry oss om konsekvenser eller iaf överser dem.

#4 Kan så vara, men jag tror det är mer komplext än så, även om vi söker kickar och njutning..

Vilket människan troligen alltid gjort, men varför??

Varför är vi inte nöjda? varför finner vi oss inte i det vi har utan vill ha mer skadligt eller inte?

Som sagt jag tror det är genetiskt. men sån e jag. Kanske finns det en mer andlig eller sociallösning. jag har den inte iaf

#5: En del kan hantera världen, en del inte. De som inte klarar det fegar ur och smiter. I takt med att världen blir enklare att hantera (vilket den blir i och med att vi inte längre behöver ägna speciellt stor del av vår tid åt att hålla oss vid liv), så får vi mer tid att ägna åt lyxen att känna efter hur synd det är om oss. Det finns fler och fler droger, allt lättare tillgängliga, och därmed blir det lättare att smita. Men defekten som får en del av oss att smita ligger inom oss själva, inte utanför.

#7 Jaa..
Det ar någonstan dit jag ville komma med inlägget..

Ska skriva en mer och större värdering i vad jag menar, ska bara få det att låna rätt