Välkommen hit, kvinna 29!

En sak jag undrar över är att du skriver att du älskar det liv du lever - men det stämmer inte riktigt, eller hur? Du älskar inte att bli ekonomiskt utpressad, hotad, skild från din familj, ljugen för. Du älskar inte att gång på gång gå på hans lögner. Du älskar inte att stå där på hotellet och bli tvungen att lägga ut dina egna pengar, som du inte har råd att bli av med. Du älskar inte att vara tvungen att ta lån för att betala en livsstil han tvingar dig till fast du vet att du inte har råd. Eller gör du verkligen det?

Jag förstår att du funderar på att gå ifrån honom, för situationen verkar ohållbar och han verkar inte ha minsta vilja att ta itu med sitt drickande och sitt kontrollerande beteende mot dig. Rent krasst sett, så skriver du att han står som ensam ägare av huset - står då verkligen ditt namn med på lånehandlingarna? Det är väl huset som är säkerheten för lånet, och då kan det väl bara vara husägaren som står för lånen? Det var kanske dumt att ni inte skrev några papper när ni flyttade ihop, men kanske det nu är till fördel för dig. Moraliskt sett kanske du har ett visst ekonomiskt ansvar för lånesituationen, men han har förverkat rätten till moraliska hänsyn genom att bära sig åt som han har gjort mot dig. Kontakta en jurist som kan reda ut exakt vad som verkligen gäller. Om du har tur kan du lämna situationen utan att ha något ansvar för hans lån. Du verkar vara mer inställd på att heder, respekt och ömsesidighet är viktiga i ekonomiska sammanhang, men han verkar inte ha den inställningen. Kanske är det dags att han då får stå sitt kast och låta bli att leva sitt "fina" liv på pengar han tvingar dig att ge fast du varken vill eller har råd?

Det är hårda ord jag skriver, jag vet det. Tyvärr är det väldigt vanligt att ena parten i förhållandet tror på att det är "vi två mot världen" och "allt mitt är ditt, allt ditt är mitt", medan den andra parten, som har det här kontrollbeteendet mot sin partner, tror stenhårt på "allt ditt är mitt", men inte ett dugg på "allt mitt är ditt". Oftast är det enda man kan göra att sticka från ett sådant förhållande så fort man kan och försöka begränsa skadorna. Alkoholen orsakar antagligen inte kontrollbeteendet och hänsynslösheten, men den gör det säkerligen värre. Alkoholen får oss att släppa fram det värsta och fulaste vi har inom oss.

Du verkar ju ha en bra relation till din familj. Låt inte mannen komma mellan er. Det är ett led i hans kontrollbeteende, att skilja dig från alla som kan ge dig stöd och hjälpa dig att stå på dig mot honom. Låt honom inte göra det, utan ta hjälp av dina släktingar. Berätta för dem hur han beter sig. Så länge du döljer hans elakthet och grymhet mot dig för världen så kan han ju fortsätta. Hans beteende är inte ditt fel, du har inget att skämmas för. Ta fram det i ljuset, berätta om det för dem som älskar dig, så spricker trollet i solen!

Det finns flera trådar här om liknande situationer. Där kanske du kan hitta tips om hur andra har gjort. Jag önskar dig all lycka, jag hoppas det reder upp sig för dig på bästa sätt.

Visst är det så att jag inte alls gillar mitt liv så som det är nu. Men det finns vissa delar som tilltalar mig, hoppas ni förstår hur jag menar. Där med inte sagt att det är värt det. Jag funderar mer och mer på om det överhuvudtaget är värt att kämpa längre.

Nu har ännu en helg blivit förstörd. Vi skulle åkt bort över helgen, bo på hotell, och på lördag är vi bjudna på bröllop. Vänner till mig. Men nu när min man dricker vägrar jag åka nånstans med honom. Så vi stannar hemma och jag får gå själv på bröllopet. Så här är det hela tiden och jag vill inte mer nu.

Vi skulle även ha åkt och fikat hos min mamma på vägen ner, vet inte hur jag ska tala om för henne att vi inte kommer, denna gången heller.

Jag vet att jag borde berätta hur det egentligen är men jag har inte hittat modet och styrkan att göra det än.

Jag känner starkare och starkare att jag inte vill fortsätta leva med honom. Men det är svårt att hitta styrkan och ta steget. Som det är nu hamnar jag längre och längre ner i min depression och livet känns mer och mer meningslöst…

Uppbrott är svåra och man vill ju så gärna att kärleken ska räcka till för att hitta tillbaka till det fina som fanns i början. Man letar utvägar att bevara och återfinna kärleken, och det är helt naturligt. Det är bara starka och kärleksfulla personer som orkar med den kampen någon längre tid. Men någonstans måste det ta slut, någonstans har man inte mer att ge om man ska ha någonting kvar av sig själv. Ingen annan kan säga var gränsen går för just dig och ingen annan har rätt att lägga sig i det, egentligen. Jag hoppas du i alla fall kan hitta styrka och tröst i att det finns folk som vet hur det kan vara och som har upplevt liknande saker. Här på BiF får man lov att uttrycka det som man inte får säga. Här kan man prata av sig utan att behöva känna att man "skvallrar" eller förråder sin partner för att man vill lufta sina problem.

Vad skulle hända om du sade till din mamma "Sorry, vi kommer inte komma för *Namn* vägrar gå med på det?". Jag säger inte att du ska göra det, men fundera över vad som skulle hända.

Jag tror personligen att du måste bryta din isolering och tystnaden runt din mans missbruk. Grönstedt påpekar i en annan tråd att kvinnor ofta tar på sig skulden för sin mans missbruk mm och skäms och vill dölja så även du om jag  inte missförstått allt?

Men för att du ska få styrkan att bryta dig ur och förändra din livssituation måste du bryta tystnaden, prata med dina nära och få stöd i din kamp. ACOA är en organistation för anöriga om jag inte minns helt fel?

än en gång har min mans drickande förstört våra planer. Vi skulle fått besök idag men han ligger ju full så det går ju inte. fick skicka ett sms att vi får ställa in planerna. Men denna gången skrev jag iaf att det beror på att vi är osams och det är iaf sanningen. Ett litet steg mot att jag ska våga säga som det är iaf.

Jag känner starkare och starkare att detta inte funkar, nu ska jag bara hitta styrkan att faktiskt göra något åt det. Men det är svårt att inte ta åt sig av allt nedsättande han säger till mig, svårt att inte hamna djupare i depressionen och hopplösheten…

Det är det som är det jobbiga, att t all skit han kastar på dig, hur han skyller sitt missbruk på att du inte är den perfekta flickvännen eller att jobbet suger etc.

Du måste se att det är hans sjukdom/beroende som talar och genom att knäcka dig så får han dig att stanna kvar och sponsra hans missbruk. Det gör ju ingen av er förtjänt av. Om du slutar att dölja det så får han ta konsekvenserna av vad han håller på med och kan i böästa fall motivera honom att vilja sluta. i värsta fall leder det till att du vaknar och blir stark och går vidare med ditt eget liv som en starkare kvinna.

Det ör min tro och det jag lärt mig genom åren.

#5: Där har du tagit ett väldigt viktigt första steg mot att gör dig fri från medberoendet!

Det är klart att det inte funkar och det kommer aldrig att funka om du "slätar över".

För du "slätar fortfarande över" om du skriver i sms:et att det berodde på att ni var osams.

Varför var ni osams? Just det berättade du inte. Par blir alltid osams om någoting och det är helt naturligt. MEN du mörkade att det berodde på hans drickande. Det är inte ok!!

Läs gärna;

Leva med missbrukare.

Jag berättade faktiskt sen att det berodde på att han drack.

Idag har det hänt en grej som känns så bra. Jag och min mans familj har gemensamt pratat med min man och försökt få honom att förstå att det är ohållbart det han håller på med. Min man har nu gått med på att vi hjälper honom att få plats på ett behandlingshem. han fick välja på det eller förlora oss alla. så imorgon ska jag ringa och se vad jag kan ordna.

Det känns så oerhört skönt att jag inte är ensam om detta längre, att vi är flera som stöttar varandra och hjälps åt.

Då min man tidigare behandlats på öppenvård och då drack under hela tiden så måste han få komma till ett behandlingshem nu där han inte får någon chans att dricka.

jag hoppas så att den möjligheten ska finnas. Om detta nu går i lås och han verkligen kommer iväg så kommer jag vänta med att fatta beslut tills jag vet om han kommer lyckas med att sluta eller inte.

Idag känns allt mycket lättare än det har gjort på mycket länge. Jag är fullt medveten om att det är en lång väg kvar och att det inte går att veta hur det slutar men detta ger iaf hopp. Det ger mig kraften att orka ett tag till. Att våga se en ljusare framtid hur framtiden än kommer se ut.

Vad fint att hans familj är på din sida i de här, ofta kan de ta den andra partens parti och göra det ännu svårare. Bra att de också ser att han har problem som HAN måste ta itu med!

Idag kommer det två stycken från socialtjänsten hem till oss så vi får prata igenom vad som kan göras och förhoppningsvis går min man med på att ta emot hjälp…

Det hoppas vi verkligen att han gör för det är grundpelaren i att han blir drogffri, att han vill det själv. Var beredd på att han kommer att vela och slingra sig men pusha på  så att han kommer till insikt.

Lycka till

Sök efter en Al-Anon grupp i din närhet. Till för anhöriga till alkoholister… Utan dem hade jag inte varit där jag är idag…

Får rysningar i kroppen när jag läser om dig och ditt liv…

Du är Medberoende ut i fingerspetsarna…

Låt honom sköta sitt eventuella tillfrisknande själv. DU ska jobba med ditt… för du är också sjuk…

Lycka till… jag vet inte vem du är ,,, men jag tänker på dig…

Jag har också hört bra saker om al-anon, det finns länkar till dem i länklistan. Det är ytterligare ett steg ur isoleringen.

Välkommen hit till oss!

Jag tror inte att du blundade för problemen i början, träffar man en ny kärlek så ser man bara det goda. Vid det tillfället så tror jag att allt annan känns oväsentligt.

Som du skriver; "Att vara gift, bo i villa med en underbar trädgård och ha det gott ställt ekonomiskt. Det liv jag drömt om." Plus att du hade en man som du älskade/älskar.

Det är så lätt att vara efterklok och fråga sig själv "varför".

Men det låter ändå som ett förhållande som du/ni kanske kan kämpa för.

Läs gärna min tråd om (som jag skrev tidigare) Att leva ihop med en missbrukare.

Givetvis behöver din make hjälp för att inse sitt missbruk och vilka konsekvenser det ger honom, dig och alla andra runt omkring honom. Känns jätteskönt att läsa att han är beredd att ta tag i sina problem.

Men jag rekommenderar dig varmt att ta kontakt med likasinnade, anhöriga till missbrukare".  Al-Anon är något som jag varmt rekommenderar dig.

"Al-Anon familjegrupper är en gemenskap av anhöriga och vänner till alkoholister, som delar sina erfarenhter sin styrka och sitt hopp med varandra för att lösa sina gemensamma problem. Vi anser att alkoholism är en familjesjukdom och att en förändrad inställning kan underlätta tillfrisknandet." Al-Anon

Det kan vara guld värt för dig att få kontakt med andra människor i samma situation. Att kunna skratta ihop åt eländet och att kunna gråta och förbanna ihop med människor i samma situation som dig.

Tro mig, du är inte ensam. Så ta till vara på Al-Anons erfarenheter och kunskap.

Lycka till!

Förra veckan var vi tillsammans och träffade en socialsekreterare. Första mötet blev inställt för min man var full… Imorgon ska han träffa henne igen och de ska då prata mer så hon får en bild av hans drickande. Men vi får se hur det går för idag har han druckit igen. Då han helst inte vill åka till behandlingshem så ska han försöka med öppenvården. Men nu har det gått en vecka och han har inte ringt än som han lovat att göra. Socialen kommer att skriva remiss med men det är oftast kö för att få en plats där så vem vet när det blir. Han har gått på samma ställe tidigare och då drack han under hela behandlingen och var bara nykter de dagar han skulle dit på möte så jag tror inte alls på det. Men han skrevs ut då han var färdigbehandlad….

Jag mår lite bättre nu då jag har fått mycket bättre kontakt med hans föräldrar och hans bror och vi stöttar varandra runt detta.

Jag kommer närmre och närmre beslutet att skilja mig från honom om han inte tar hjälp nu. Om han går med på behandlingshem så ger jag definitivt vårt äktenskap en chans efter det. Men som det är nu så finns det ju inte mycket att kämpa för.

Jag har även pratat med en av mina vänner nu och hon vet precis hur det är och hon finns också där för mig och stöttar. När jag väl gjort det så kändes det så bra.

Bra att du utnyttjar ditt kontaktnät, det är viktigt tråkigt att han inte vill åka på behandlingshem, jagvror att han försöker slinka undan som tidigare, ni måste ställa jkkrav på honom att åka men han måste å andra sidan vilja bli nykter själv för att lyckas. Tvångsvård lyckas rätt sällan men kan kanske väcka något i huvuder på honom?

Ja visst slingrar han sig, han har tusen ursäkter. Och denna gången är det ju skillnad, nu är han ju motiverad… Jo hejsan det har jag hört förut. Det säger jag till honom med och då säger han bara att han ska visa att det är skillnad denna gången. Inget skulle göra mig gladare än om han gjorde det men jag tror inte ett dugg på det.

Vi kom iväg på mötet igår iaf och den socialsekreterare vi pratar med ser igenom hans ursäkter och det är bra.

Jag misstänker att hann drack igår kväll men hittade inget så är inte säker.

Iom att jag sett honom gå på behandling i öppenvården så känns det helt meningslöst med det. Han drack ju under hela behandlingen förra gången. Nyktrade bara till för mötena.

Blir jag säker på att han dricker igen så kommer jag prata med hans familj och socialsekreteraren så får de försöka prata med honom. För mig lyssnar han verkligen inte på…

Skönt att du har flera omkring dig som ser problemet! Du är inte ensam längre, då blir det lättare att se olika vägar - och också att se vad hans ord egentligen är värt, när han slingrar sig och när han menar allvar.

Öppenvård i alla ära, men jag tror att den fungerar bäst efter att man varit på sluten vård.

Jag hade en vän som är gravt alkoholiserad som gick på öppenvård och vad han berättade där var ju i princip att de gick dit för att fortsätta få pengar ifrån soc, samt att de satt och tipsade varandra om hur de kunde lura testerna mm. Detta var då de som ej varit på behandling om jag minns rätt.

Ja när min man gick där förra gången så träffade han massa nya "vänner" som han gick på krogen med efter mötena…

Det är skrämmande så fort tiden går. Jag kan inte fatta att jag skrev det första inlägget i Juli och här sitter jag, fortfarande i samma situation. Styrkan att bryta upp har jag inte hittat och hoppet har konstigt nog fortfarande inte övergett mig.

Igår var vi faktiskt på besök på ett behandlingshem och min man är just nu positiv till att åka dit.

Han har inte så mycket val längre då han åkt dit för 2 rattfyllor. Frivårdsinspektören som har hand om hans utredning kommer föreslå kontraktsvård och jag hoppas att domstolen kommer gå på hennes bedömning.

Så än en gång sitter jag här och väntar och hoppas på att allt ska bli bra. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna lita på honom men blir detta av så vill jag iaf ge det en chans. Tror jag…. Känner mig så osäker på allt. Det kulle faktiskt vara så skönt om han åker iväg några månader så jag får lite lugn och ro hemma. Nu är jag hela tiden på helspänn och undrar när han ska börja dricka igen.

Jag är så trött, helt slut både fysiskt och psykiskt…

Lite tjat förlåt:

"Al-Anon familjegrupper är en gemenskap av anhöriga och vänner till alkoholister, som delar sina erfarenhter sin styrka och sitt hopp med varandra för att lösa sina gemensamma problem. Vi anser att alkoholism är en familjesjukdom och att en förändrad inställning kan underlätta tillfrisknandet." Al-Anon

Du säger att du är slut så hjälp dig själv. Al-Anon har hjälpt många så det kan vara en bra idé att prova?

I vilket fall sköt om dig!

pEr

Lyssna på per, du behöver stödet för att inte gå in i väggen själv eller värre dras in i hans drickande.

Just nu är allt åt helvete. Min man är förbannad på mig för att jag sagt sanningen till soc och frivården när han legat full och därför inte kommit på möten. Hans jävla morsa gör allt för att vända honom mot mig och tyvärr lyckas hon. Min man och hans familj hävdar att man ska skydda familjen oavsett allt. Jag orkar inte mer nu…. Jag vill inte skydda honom i hans drickande längre!

Nu sitter han här jämte mig och dricker och sitter och predikar för mig hur hemsk jag är och hur fel jag betett mig.

Gå! Du behöver inte det där! Sök dig till dina egna eller till Alanon för att få hjälp. Stor styrkekram till dig.

Lämna honom, för din egen hälsas skull!

Och lämna honom för att hjälpa honom. Ja det senare låter kanske knasigt, men så länge du finns kvar är hans situation lite bättre och det finns många många exempel på att en missbrukare behöver få det maximalt eländigt innan han/hon själv på allvar blir redo att ta den hjälp som behövs.  Han kan alltå inte övertalas till att ta hjälp på ett behandlinghem, då hjälper det inte en skit. HAN måste själv vilja ta hjälp och för att han ska vilja det på riktigt kan det tragiskt nog vara så att han behöver ha det lite mer eländigt först.  Lämna han och hans problem med honom.

Jag ringde min man nyss och frågade om han inte alls kan se att jag kämpar för hans skull, för att vi ska kunna fortsätta leva ihop och då leva ett normalt lyckligt liv. Men hans svar var att han aldrig kommer förstå hur man kan lämna ut nån i sin egen familj, att jag skulle gjort allt för att skydda honom. Det känns helt hopplöst nu.

En missbrukare är ofta extremt egocentrisk och ser till sig själv först och det du gjorde gör det svåtare för honom att få pengar till sprit och att soc dessutom har koll på honom.

Jag tycker det var skitbra och all respekt och styrka till dig, Men som de ovan säger så måste du ta dig en funderare på om det är så här DU vill ha det? Visst du älskar honom säger du och det är inte lätt att lämna någon ens när känslorna är borta. Men om han inte har någon sjukdomsinsikt och du inte får stöd av hans familj kommer du gå under i den miljön till slut. men jag rekomenderar alanon

Lycka till

Du verkar vara i en väldigt svår situation nu.

Och vi är alla snabba på att ge råd på gott och ont.

Även jag ska ge ett eller två:

Vad du än beslutar, vad du än tycker så prata med din man om det när han är nykter (om han nu nånsin är det?)

Berätta vad du känner och vad du måste göra för din skull.

Berätta att du älskar honom men orkar inte med hans drickande för det är väl så det är om jag tolkat dig rätt?

Att diskutera med en beroende är svårt och när den är påverkad är det enligt mitt sett att se det fullkomligt meningslöst.

Se till att han har förstått vad du säger.

Detta gör du för din egen skull för att du ska gjort klart mellan er vad som gäller för dig.

Sen stå för det.

Säger du att du ska lämna honom om han dricker så gör det annars så fortsätter det bara.

Alla har vi rätt att ställa krav på den vi lever ihop med.

En del måste vi kanske vara beredda att kompromissa med men en del är så viktiga för oss så det måste vara som vi behöver det annars går vi sönder.

Gå inte sönder.

Ingen är värd det.

Du är värd att få det du behöver.

Det är vi alla.

Sen att vissa av inte kan se vad de behöver pga beroendesjukdomen är sorgligt men inget andra kan göra så mycket åt.

Vi kan bara upplysa dem om hur vi ser på det och hoppas att de i bästa fall kommer till insikt.

Men vi har våra liv vi måste leva va?

Mitt liv är för kort för att slösas på någon som tar livet av sig långsamt.

Men jag delar det gärna med en som kämpar för att överleva/leva och tillfriskna.

Sköt om dig. Förändra ditt liv till något bra. Det är allt du egentligen kan göra. Hur det går till vet bara du. Det är du som vet vad du behöver. Nöjd dig inte med mindre.

Hoppas jag i mitt trötta blajande får fram nåt vettigt.

God natt

pEr

Otroligt kloka ord av pEr …

Det är så typiskt, min mans rättegång skulle varit under veckan som kommer, men den har blivit uppskjuten en hel månad för soc kunde inte få klart med ansvarsförbindelsen från de i tid. Så nu blir det till att vänta igen.

Jag fick ett utbrott igår på min mans mamma och talade om för henne vad jag tycker om att hon hela tiden försöker påverka honom att lämna mig, det har hon gjort ända sen vi träffades. Hon har varit van att få styra och ställa med min mans liv men det går jag inte med på och jag är inte det minsta rädd för att säga emot henne och det har hon väldigt svårt för. Så nu får jag väl vänta och se vad det blir av detta.

Min man håller fortfarande på och säger massa elaka saker om min familj och han har fått för sig saker som det inte ligger någon sanning i, men det är omöjligt att få honom att fatta att det inte är så. Jag har sedan ett bra tag märkt att han gärna vill ha något att vara arg över när han dricker, det är precis som att han tror att det ska ta fokuset bort från honom och att det därför inte ska märkas att han dricker.

Jag ville egentligen bara skriva av mig lite, mår lite bättre nu än innan idag då jag faktiskt lyckades prata med min man ikväll. Men jag önskar så att rättegången hade varit tidiare än om en dryg månad.

Jag har precis kollat upp när Al-Anon har möten i närheten och jag planerar att gå på ett möte nästa vecka. Jag känner att jag måste göra något innan ja går sönder av smärtan och sorgen. Jag vet varken ut eller in, ena stunden känns det helt ok och nästa så sitter jag med tårarna rinnande och vet inte hur jag ska orka fortsätta.

#33

Bra! Funkar det inte på en gång så ge det några chanser till!

Hoppas det går bra!

pEr

Det är ganska vanligt att en missbrukare letar saker att vara arg över. Precis som du säger tar det ju bort fokus från den egna svagheten och skammen. Det är så mycket enklare att skrika och gapa och reta sig på andra än att ta en rejäl titt på sig själv. Och om man kan finna fel på andra - gärna projicera sina egna fel på andra - så blir det ännu lättare att slippa ta itu med sig själv.

Har du kontakt med din egen familj? Har du någon där som du kan vara dig själv med, som du kan vara här? Det blir lättare om man kan vara ärlig, utan att behöva dölja sina problem, inför någon. Det ger ett andningshål som det utrymme att hinna tänka och känna efter.

Det är en av grejorna som är bra med Al-anon - att man inte behöver låtsas. Hoppas det fungerar för dig att gå dit!

Jag kan knappt tro att det är sant men för snart 2 veckor sedan åkte min man till behandlingshemmet. Han ska vara där i 5 månader på kontraktsvård. Än så länge går det bra och han har börjat inse hur allvarligt hans beroende har varit och börjar förstå hur det påverkat mig även om han har långt kvar innan han verkligen fattar. Men det känns så bra nu, jag kan äntligen koppla av! Jag skriver långa brev till min man och berättar hur jag känner och det är underbart att få ur sig det och framförallt att han verkligen försöker förstå. Jag vet att han har en lång svår väg framför sig och att det inte går att veta hur det slutar, om han lyckas eller inte, men bara det att han nu är där får mig att hoppas och det ger mig kraften att orka ett tag till.

Det låter suveränt. Vad skönt att du fått ett andrum och en möjlighet att verkligen nå fram till honom!

Ja vad roligt att höra att han var villig att söka hjälp och att det verkar gå bra. Du kan se positivt på framtiden, risken är ju att några återfall kommer längs vägen men det går åt rätt håll och om han har viljan och villigheten kanske ni till och med slipper dem.

Grattis

Ja och brev kan vara ett mycket bra sätt at kommunicera på det blir ofta inte lika laddat som öga mot öga och man kan i lugn och ro ta den tid man behöver för att formulera sig.

Hoppas allt går bra!

pEr

Jaha då var det slut på friden för den här gången. Det funkade sådär för min man på behandlingshemmet, han hade inget förtroende för de och de kunde egentligen inte så mycket om de problem som ligger till grund för hans missbruk. Detta gjorde att han inte pratade så mycket på de gruppmöten de hade. Han hade bett frivrden om förflyttning till något annat behandlingshem men de kunde inte erbjuda nåt nu. Nu tyckte de att det var dåligt för både honom och gruppen att han var där så idag efter ett telefonmöte med frivården blev han utskriven och fick en tåg biljett hem. Det var jättekul att hämta honom på stationen… NOT! Han hade lyckats få tag i alkohol på vägen hem och på de få timmar han varit iväg från behandlingshemmet så spolierade han de drygt 50dagar han varit nykter.

Han var ju där på kontraktsvård och har bara gjort knappt en tredjedel av sitt straff så han kommer att få göra resterande tid senare. Enligt frivården så kommer det att bli inom 2 månder… Tjena, då har han hunnit med mycket på den tiden säger jag bara.

Imorse när jag åkte till jobbet så hade jag ingen aning om att han skulle komma hem och allt har gått så fort så jag hänger inte med. Känslorna svallar och jag vet inte än vad jag känner. Först var jag glad att han skulle komma hem men den glädjen var kortvarig.

Ja vad ska man säga?? beklagar verkligen både på dim och din mans vägnar.

Man undrar ju lite smått vad det skulle vara för typ av problem som ligger i grunden för hans missbruk som vården inte klarar av?

Jag kan säkert ha fel men jag inbillar mig att en missbruksterapeut har hört det mesta?

Vi får hoppas att din man nyktrar till och ångrar sig igen och kanske söker hjälp på närmare håll. AA kan fungera bra om han bara har villigheten att bli nykter.

Återigen jag beklagar bakslaget.

Edit: Jag borde fan läsa igenom mina inlägg tre ggr innan jag skickar….

Vad jag hör är att din man inte vill sluta.

Vill han inte kommer han inte att göra det.

Så enkelt är det.

Vill han sluta tar han emot hjälp.

Det spelar ingen roll varför man super.

Om jag skulle berätta den exakta anledningen för din man varför han ens började att dricka sprit får det inte honom att sluta.

Din man måste inse att han skadar sig själv och andra genom sitt val att dricka eller helt enkelt att det slutar att hjälpa med vad det nu hjälper med.

Du måste inse att du skadar dig själv och andra genom att inte sätta friska gränser för din man och dig själv.

Du kan inte förändra honom.

Du kan förändra dig själv.

Du kan skaffa dig ett bättre liv.

Gör det.

pEr

Så sant som det är sagt, pEr sa det bättre rakare. Så länge din man inte vill sluta att dricka kommer han att hitta på anledningar för att inte göra det som att "Hade inget förtroende, De kunde inget om mitt specifika problem".. Allt är bara undanflykter för han ville åka hem och fortsätta supa.

Tills den inställningen är borta är det svårt att hjälpa honom och lättare att hjälpa dig. Prova Al-Anon De har erfarenheten av att vara anhörig och kan säkert ge dig ett par nyktra råd. Men i slutändan kan det bli att du måste ta hand om dig själv och gå vidare. Var beredd på denna möjlighet.

Jag vet att det ni säger är riktigt men jag vet inte vad jag känner. Allt känns som ett enda kaos nu och jag kan knappt tänka.

Det jag tycker är konstigt är att de avbryter en kontraktsvård och skickar hem honom med beskedet att han får fortsätta straffet sen, inom 2 månader troligen.

Han har ju redan brutit mot sin kontraktsvård då han enligt den ska ha övervakning i 18 månader och under den tiden får han inte dricka alls. Men det hjälper ju inte mycket med alla fina bestämmelser…

Det är svenska kriminalvården i ett nötskal, Din man har troligen motsatt sig vård, på torken och eftersom han troligen inte tvångsvårdas så skickas han hem för att istället avtjäna sitt straff i fängelse istället. Detta har han med stor sannolikhet gått med på när de skrev ut honom? Men han minns inte nu för han är för tankad.

Men fängelset har troligen ingen plats åt han direkt så därför skickar de hem han till att vänta på att de fått plats någonstans i landet på lämplig anstalt.? Detta är min teori alltså ingen sanning, Men om man går på hur det brukar va så…

Jobbigt för dig men lycka till hoppas det löser sig och att jag har fel.

Jo vi var inställda på att det kunde bli fängelse istället för det var vad frivården sa till mig när jag pratade med de. Så det är mycket möjligt att du har rätt att det är så att de väntar på en plats.

Där ser man styrkan i ett beroende…. Din man valde att hellre sitta i fängelse än att sluta med alkohol. Tänkvärt om något, väldigt tråkigt.

Risken är nu stor att det kommer fortsätta som vanligt och eventuellt bli värrre. Frågan du måste ställa dig är "Vill jag verkligen leva så här?" Hur mycket du än älskar honom, så är det nedbrytande för dig själv.

Du har chans att känna efter när han sitter av resten av sitt straff.

Jadu beroendet är verkligen starkt. Jag har svårt att förstå att det kan vara så även om jag vet att det är så.

Jag tvivlar verkligen på om jag ska stanna. Detta som hände nu, att han kom hem onykter, känns som att det satte sista spiken i kistan för vårt äktenskap. Jag är så innerligt trött på detta.

En sak som får mig att tveka att gå är att jag vet att han kommer ställa till ett rent helvete när det kommer till bodelningen och han kommer ha hela sin familj som stöttar honom i det. Jag vet att det inte ska få styra mitt beslut men det får mig ändå att känna oro inför beslutet.

Samtidigt så kännde jag när han var iväg att jag äntligen började känna glädje igen och började vara mig själv. Jag började inse under den tiden hur mycket jag har ändrat på mig under tiden med honom och hur mycket av mig själv jag lagt åt sidan.

Ja att lämna är alltid svårt särskillt när man bundit upp sig med giftemål osv .. Du får kanske vara glad att ni inte kaffat barn ihop ännu vad jag vet.

Att hans familj är på hans sida är kanske normalt och inte förvånande de är ju medberoende de också och många gfamiljer väljer att dölja till vilket pris som helst.

Men det är en process som går över och du är berättigad till hälften av era grejer enligt nån lag. Det är ju inget hans familj kan ändra på och har du arbete kan du skaffa ny bostad relativt fort.

Du ser att det finns ett bättre liv utan den skiten du får stå ut mednär han e full.

Jo det lutar mer och mer åt att jag kommer gå.

Jag var i kontakt med socialtjänsten idag och frågade om de kunde hjälpa till med en placering på ett akut/korttidsboende i väntan på rättegången som ska besluta hur hans fortsatta straff blir. De visste inte om de fick göra något eftersom han fortfarande hör till kriminalvården tills han fullgjort straffet. Ja denna byråkrati kan göra en tokig. Framför allt som han skulle gå med på att åka om han bara fick en plats nånstans.

Det är verkligen guld värt att få prata av sig här, är så mycket känslor som bubblar inom mig…

Det är bara att vräka ur dig, det är det sajten är till för och om vi kan hjälpa på något vis så gör vi ju det om vi kan.

Jag vet ju att när man älskar någon vill man hjälpa i det sista och då är det tungt både att ge och få rådet att springa för livet. Men så länge din man inte vill sluta supa och inte anser sig ha problem trots fängelse och vårdförsök så har du inte så många lösningar kvar att välja på tyvärr.

Ja det är ju underbart, iom att han väntar på fortsatt straff inom kriminalvården så får inte socialen hjälpa till med nån akutplacering såvida det inte blir en LVM.

Allt känns bara hopplösare och hopplösare…

Jag vet egentligen inte vad det är som gör att jag har så svårt att gå. Nu när min man kom hem så kände jag att jag har inga känslor kvar för honom längre, jag känner bara hat över vad han har utsatt mig för. Ilska över att jag slösat bort 4 år på honom.

Bra att du kunde läsa mitt förra inlägg mellanslag verkar inte va min grej.

Jag tror att man vänjer sig och det är ju ganska mycket arbete att skaffa ny bostad, flytta och dessutom då kanske skillsmässa? Jag vet att i af jag drar mig inför sådana tunga uppgifter.

Men jag tror att du behöver det innan din självkänsla och livsvilja förstörs av hans beteende. Al-anon kan vara något för dig. prova

Beavis det går hur bra om helst att läsa det du skriver

Jo visst är det som du säger att man drar sig lätt för att dra igång svåra uppgifter men idag har jag tänkt mycket på hur livet blir om jag stannar och hur livet blir om jag går. När jag ser så på det så är ju egentligen inte en period av besvär nåt att bry sig om, inte när man ser vad som finns på andra sidan.

Nu när jag funderat så mycket på oss och om jag tycker det är värt att stanna eller inte så har jag kommit fram till att det är inte bara alkoholen som inte funkar. Det finns annat i vårat förhållande som jag inte heller är nöjd med och de sakerna är jag ganska säker på inte kommer förändras även om han blir nykter.

Jag tror faktiskt att jag har fattat ett beslut, ett beslut att gå…

Men ingen idé att prata med honom nu när han är onykter, spelar ingen roll vad man säger så får man JAAA till svar. Ska skriva ut blanketterna och fylla i de iaf så kan han skriva under när han är nykter. Jag har faktiskt för ett par dagar sedan beställt personbevis till oss båda så egentligen har jag nog känt vad som är rätt ett tag, även om jag inte vågat erkänna det för mig själv.

Den här tiden jag fått vara själv i lugn och ro hemma har fått mig att förstå hur förändrad jag varit under tiden med honom. Jag vet att andra har sett det men jag har inte själv fattat det förräns nu. Jag har lagt allt jag gillar och allt som är jag åt sidan för att försöka göra honom nöjd. Fast det går ju inte…

Jag har alltid sett mig själv som en stark person och nu är det dags att ta fram det igen!

Grattis till att du tagit ett beslut,  Det är aldrig kul att lämna en relation, Men den du har med din man är inte bra för dig och troligen inte för honom heller.

Man skall aldrig behöva ändra sig själv för att undvika konflikt med personen som ska vra de nviktigaste i sitt liv. Och ingen ska behöva acceptera misshandel varken fysisk eller psykisk.

Jag hoppas det går ba för dig och även om för din man även om det nog ligger längre i framtiden, han kanske kan se ljuset och acceptera hjälpen.

Återigen Lycka till kör hårt och skriv av dig när du behöver.

Jag har varit en vecka hos min mamma och hennes sambo och det var så skönt att kunna slappna av och bara vara.  Precis som jag visste att det skulle bli så söp ju min man värre än nånsin när han var själv hemma så det var ju mindre kul att komma hem.

Har inte ordnat med skilsmässan än men ska definitivt göra det. Det skrämmer mig vad min man kommer göra för nu den sista tiden har han börjat vara riktigt hotfull och otrevlig ang vad han kommer göra om jag går. Men jag pallar definitivt inte att stanna. Nu för tiden så håller han på nästan hela dagarna och tjatar om hur hemsk jag och min familj är och de ord han använder är så hemska att jag knappt vill säga de högt.

Sen kör han ju som vanligt med nu att det är ju inte konstigt han dricker pga av hur jag beter mig mot honom… Inte för att jag går på det men det är ganska tröttsamt att lyssna på…

Jag vet att så fort jag ber honom skriva på skilsmässoansökan så kommer han kräva att jag ger mig av från huset på en gång och även om jag har rätt att vara kvar så skulle det vara omöjligt, jag skulle inte stå ut med hans sätt mot mig. Så jag vill hitta en lösning för vart jag och djuren kan ta vägen innan jag drar igång allt.

Han växlar mellan att kalla mig de elakaste hemska saker och säga att han älskar mig. Sen undrar han varför jag är sur när han sitter med en öl i näven… Vilket han tycker är ännu en anledning för honom att dricka, det är ju så synd om honom som har en så sur fru…

Ja stackars din man!

Du verkar tänka väldigt förnuftigt hela vägen.

Varför ska du ta sådan skit av honom?

Låter också bra att du ordnar det för dig så att det kan gå fort och smidigt. om din man är "typisk" kommer han att försöka dra ut på det.

Hotar han dig så finns det polis att anmäla honom till.

Lycka till!

pEr

Håller med föregående talare, "stackars din man vad du e elak"

Det är missbrukarens väg att alltid skylla sitt missbruk på andra och alltid hitta nya anledningar till att dricka. Kan man skylla det på någon som inte gör som de vill…Ännu bättre.

Stå på dig det är bara säga som det är att det är HANS fel att du lämnar och inte längre vill gulla med honom.

Lycka till hoppas verkligen det fixar sig och hot om kroppsskada skall anmälas till polisen.

Just nu känns det som att jag bara trampar på i gamla spår och inte kommer någon vart. Varenda dag får jag lyssna på min mans haranger om hur hemsk jag och min familj är och hur han ska göra livet till ett helvete för oss alla. Jag vet att jag helt enkelt inte borde lyssna men det är svårt när man hör det hela tiden. Jag hamnar djupare och djupare i en depression och känner att jag inte har kraft att ta tag i nåt snart.

Jag vill bara här ifrån men vet inte hur jag ska klara det…

Det tar på mig att höra hur allt är mitt fel och hur bra allt varit om jag bara inte betett mig som jag gör. Som om inte saker vore jobbiga nog så lägger sig hans familj i allt också och spär på hans ilska mot mig. Ingen kommer bli gladare än de den dagen jag går men de kommer säkerligen hjälpa min man att bråka om bodelningen och jag vet inte hur jag ska orka med det. Livet känns mest bara meningslöst och som ett svart hål…

Du måste vara stark, Du klarar detta just nu verkar han få dig precis dit han vill. Du känner dig ensam och utsatt. Och tankarna att ge upp och stanna kvar har säkert redan börjat gro?

Men glöm inte att det är hans fel att det blivit som det är, inte ditt, Det är han som super, det är han som hamnade i fängelse avegen maskin, han valde att lämna rehab…..

Oavsett hur knäckt du känner dig just nu pga honom och hans familj för att du vill lämna. Kommer det inte bli bättre om du stannar.

Däremot kan det bli bättre när du gått!

Lycka till och glöm inte att vi här finns för dig. Och vi är på din sida.

Bodelning och prylar kan alldrig bli viktigare än ditt liv och din hälsa! Kan du inte ta djur och de mest personliga grejer med dig och flytta ut direkt? anlita ett juridiskt ombud för att sköta bodelningen?

I måndags fick jag nog och packade in djuren och så mycket grejer jag fick plats med i bilen och åkte till min mamma. Nu kommer jag bo här tills vidare.

Skilsmässa och bodelning kommer helt klart få skötas via advokat då min man ballat ur helt och säger att han polisanmält mig och stämmer mig på 7 miljoner….

oj!

Låter vettigt att låta advokat sköta det där sen.

Hoppas det ordnar sig så snabbt som möjligt.

pEr

Ja jag längtar tills allt är klart och jag kan lägga det bakom mig. Det oroar mig mycket vad han kommer hitta på.

Ja jag håller med. Det bästa verkar ju vara att sköta skillsmässan via advokat. Att han skulle stämma dig på sju miljoner verkar sanslöst och har förhoppningsvis ingen grund att stå på. Och polisanmälan… för vad? Att du stulit djuren eller?

Han har som du säger ballat ur fullständigt och det är troligen för att han känner att han förlorar kontrollen över dig och ert liv.

Stå på dig lycka till!

Ja du han sa att han anmält mig för flera saker men jag är tveksam till om han gör det. Han sa här om dagen att han anmält bilen jag tog stulen men när jag efter det blev stoppad av polisen i en vanlig kontroll så frågade jag de om det men det fanns inga uppgifter om att den skulle vara stulen, så förhoppningsvis är det mest tomt prat. Men jobbigt och oroligt ändå…

Fy, jag förstår att det är jobbigt. Men om du någonsin tvivlade på att han är helt hopplös så behöver du ju inte undra längre! Han verkar helt ha gått över gränsen! Det är tyvärr inte så sällsynt att en person som kunnat "regera" med otrevlighet och nedlåtenhet eskalerar till hot och rena vansinnigheter när vardagselakheten inte fungerar längre. Men stå på dig, du har gjort det rätta!

Tack alla för att ni stöttar mig!!!

Du grejar det. som du ser verkar det ju mest vara  tomma hot i ren desperation.

Idag är det jag som gjort en polisanmälan på honom istället, upptäckte igår att han handlat i mitt namn på nätet mot faktura för nästan 5000kr. Men det tricket gick jag inte på för jag avbokade alla beställningarna och nu är han anmäld för bedrägeri.

Aj Aj … Bra gjort att du lyckades stoppa det iaf. Ett riktigt dåligt sätt att jävlas i still med att beställa femtio pizzor för hemleverans eller taxi osv.

Blev glad av att läsa att du tagit steget därifrån!

Ja jag är glad att jag kommit därifrån även om allt känns rätt jobbigt än. Jag försökte prata med honom innan idag om när jag kan komma och hämta mina saker men han var så full så jag fick inga vettiga svar. Ska ordna med advokat i veckan så får den ordna med all kontakt sen.

#73 Fy fan vad jobbigt att behöva hålla på med sånt där särskillt när han gått in i dimman på det viset. Kan tänka mig att det nog nästan är jobbigare än om han varit nykter och kunnat bråka/tjafsa/prata?

Lycka till med advokat och skillsmässan iaf  Låt oss hoppas det kan leda till en ändring hos honom ändå. samt att du får ett bättre liv

Ja man kan ju undra hur dum man är egentligen. Min man ringde idag och var i bra skick och vi kunde prata utan att bråka. Vi kom överrens om att jag kunde komma och hämta mina kläder så jag satte mig ock körde de drygt 10milen dit. Bara för att få se att han har tagit dit sin familj. Jag stannade inte utan bara vände och körde därifrån igen. Han hade lovat mig att de inte skulle vara där och dum som jag är så ville jag tro på honom.

Det gör fortfarande så jävla ont när han sviker mig gång på gång… Jag önskar jag kunde låta bli att bry mig men det går inte än. Min man tiggde mig om att komma dit men jag stog emot det för jag litar inte på honom.

Just nu känns det som jag ska gå sönder inuti och jag hatar att jag över huvudtaget träffade honom för 4 år sedan…

Jag orkar inte mer nu….

Ja, det gör ont fast man vet hurdana de är … Åk aldrig dit själv!

Pecis, nästa gång du åker dit tar du med dig en vän eller släkting, oavsett vad du lovat honom. Han håller ju inte löften själv.

Jag har fått veta nu varför hans familj var där igår. Socialen har beslutat om ett LVM omhändertagande då han nu druckit värre än nånsin. Han hade 3,6 promille igår. Så de väntade på att polisen skulle komma och hämta honom.

Så nu får skilsmässan och bodelningen skötas med hans bror som ombud då min man inte kommer få ha nån kontakt med någon första månaden.

Jag är faktiskt glad för hans skull för det här behövde han. Trots allt som varit så vill jag honom inte illa. Jag hoppas att vi längre fram ska kunna prata om det som varit så vi kan skiljas som vänner.

Oj! Då kanske familjen får upp ett litet öga för att han faktiskt har problem och slutar skylla allt på dig! Hoppas brodern är vettig att ha att göra med, så bodelningen går smärtfritt.

Familjen måste ju ha vetat i så fall. Även om de skyllde på dig.

Förhoppningsvis så är detta bra för honom och han får chansen att bli nykter och tar den. Att ert äktenskap inte kan räddas förstår man ju.

Men som du säger "längre fram kunna prata om det som varit och skiljas som vänner".

Det är lätt att dra förhastade slutsatser när man blivit sviken och lurad så många gånger tidigare, Men bara hoppas att du kan prata med hans bror och komma överens.

Jag har fortfarande inte klarat av att helt släppa taget och lämna äktenskapet. Jag bor inte längre kvar tillsammans med min man men har inte heller tagit ut skilsmässa än.

Det blev inte mycket av LVMet, efter 2 veckor när det togs upp i socialnämnden om de skulle ansöka om fortsatt tvångsvård pratade han så väl för sig så de valde att inte gå vidare med det och han kom hem igen.

För ett par veckor sedan så fick han brev hem från socialen att han skulle komma på möte och diskutera ev behandling. Nu går han på öppenvårdsbehandling 3 dagar i veckan men på de lediga dagarna dricker han, sist han skulle varit där så blev han hemskickad för han inte var nykter.

Jag håller mer och mer på att ta mig ur det men jag har så svårt att släppa helt. Men sista månaden så har jag bara träffat honom när han är nykter. Så fort han börjat dricka så sticker jag därifrån direkt. Jag har även börjat gå och prata med en psykolog för att få hjälp med alla mina känslor kring det här.

När jag ser tillbaks på det jag skrivit i den här tråden så kan jag inte fatta att jag fortfarande befinner mig i den situation jag gör. Jag trodde aldrig att jag skulle ha så svårt att ta mig ur nåt sånt här.

Ju mer jag håller mig undan och tar hand om mig själv så känner jag hur skönt det är att slippa stressen att alltid vara på sin vakt. Min man har även börjat få större och större problem med aggresivitet, han kan inte hantera att jag håller mig borta.

Hej igen

På samma gång som jag tycker det är fantastiskt att du kommit så långt i din insikt som du gjort och gjort de framsteg du gjort är det samtidigt tragiskt att du inte kommit längre om du förstår vad jag menar? men du är så klassiskt medberoende.

Det är svårt att lämna någon som man har/har haft känslor för. Man tycker synd om dem, är rädd att de inte klarar sig utan en och till viss del gillar man att känna sig behövd av den beroende.

Att din man skulle lämna behndlingshemmet igen var väl egentligen ganska väntat med tanke på att han gjort det tidigare och själv inte anser sig vara alkoholist?.

Bra är ju att du fjärmat dig lite och börjat se ur annat perspektiv, han har börjat bli arg och aggressiv nu för att han ser att du börjat glida ur hans grepp och inte längre är där hela tiden, även det är ganska vanligt det händer ju även i "friska" relationer som håller på att ta slut.

Du är på väg iaf hoppas jag för din skull. Prova al-anon om du vill kunna prata med andra i din situation och kanske få tips och råd.

Kämpa på det börjar bli dags att bestämma dig hur du vill ha det. Fortsätta med detta eller att frigöra dig och få ett nytt liv?