Jag var lycklig i somras. Mina "fynd" för 120 000 kronor var sålda, väskor, klänningar, skor i mängder… Allt var borta. Beroendet började när jag var 14, av diverse anledningar… Jag hade noll kronor på sparkontot och enligt mig behövdes det inte ens, jag hade ju ändå ingen framtid.

Då kan man ju lika gärna shoppa upp alla sina pengar.

Iallafall, min nyktra tid varade i 6 månader, jag hade 100 000 på sparkontot och allt var perfekt. Jag vaknade upp med ett leende på läpparna, och kunde knappt sova på nätterna för jag längtade tills nästa dag ( förstår ni lyckan? haha )

Men så hände något.

När man är köpberoende har man sina små idéer, min var att jag har ju varit så duktig så varför är jag inte värd en väska för 8500? Och på den vägen var det. En väska blev två väskor, och så vidare… Nu sitter jag här med 15 märkesväskor för 80 000, och inga pengar.

Jag  blundade för det faktum att jag fallit dit, hallå, alla tjejer gillar ju dyra väskor? Skillnaden mellan dom och jag var ju att jag hade råd.

Av kategorierna i köpberoende är jag "samlings-beroende", jag kan inte ha en dyr väska, jag måste ha 10 dyra väskor. Det finns ingen gräns för mig. Mycket ska ha mer, och här sitter jag i mitt rum utan pengar.

Jag vet inte vad jag ska göra… Livet känns så tråkigt, tomt, och ångestfyllt… Jag är 20 år, köpberoende, har tusen väskor men inget liv.