Jag lever med en alkolist, har jag nu insett.

Insikten gör ont, Det känns som om jag inte finns eller den jag var är på semester. Igår var droppen. Han utsatte min fina unge adoptivdotter med sambo för kränkningar givetvis smutskastning av mig samt hans agresivitet.
Dom blev så rädda att dom sov över. För dom trodde han skulle slå mig.

Jag försöker att tänka på att inte tycka synd om mig, inga offer rollskläder här inte. !Men jag är så fruktansvärt förtvivlad.                   Jag berättade sanningen modifierad för dom igår. Det finns en sanning och jag blev sedd denna gång. Dom var först förtvivlade sedan förbannande när han gav sig på dom personligen.Inga gränser inget fint att säga överhuvudtaget. Men jag var inte tyst denna gång. 2 unga människor som råkade se,tyvärr. Jag kunde inte skydda dom eller ljuga för dom. Sitter fast med hus o lån och en krossad kärlek som skulle bli något vackert utav. Nej detta är min första relation med en alkkoholmissbrukare.
Han ger sig på mig psykiskt med kränkningar och hot. När inte detta biter då skall det slåss.

Jag vet verkligen vare sig in eller ut.

Julafton… Denna dag blir ett levande helvete med psykisk
terror. Frågar mig stilla varför eller vad är det som gjort att jag sitter
här?. Hur kan jag ta mig ur detta?. Vill inte mera med honom aldrig mera.Jag skäms!,
Jag är ensam och skulle aldrig prata med mina ungdommar om detta. Känns så jävligt att vara så ensam. Hjälp