Etikettalkoholberoende
Läst 1692 ggr
[postmortum91]
2012-03-16, 09:16

Måste få skriva av mig lite sorg

Hej, det var väldigt länge sedan sen jag var såhär nere.

Såhär ligger det till: Jag har en pappa som är alkoholmissbrukare eller blandmissbrukare också för den delen. Han missbrukar droger titt som tätt också.

Han har tre barn, jag är det yngsta och det enda som växt upp med honom. Han har alltid druckit mycket och jag har fått agera som vuxen sen jag var väldigt liten. hur som helst.
Min äldre syster har växt upp i en fosterfamilj och vår bror som vi bara träffat någon gång i våra liv har växt upp med sina morföräldrar.
Vår bror är också blandmissbrukare, men min syster och jag har det gått bra för. Hon har sedan länge slutit kontakten med pappa, de har ju aldrig haft samma relation som jag och pappa eftersom hon lärde känna oss när jag var 6 och hon 8.

Nu på senare år när jag kommit till insikt att det aldrig varit mitt fel och hur mycket illa min pappa gjort mig, så har jag inte längre varit lika glad mot honom och ibland får jag mina stunder som jag bara känner hat mot honom.

Samtidigt älskar jag honom, annars hade jag inte mått dåligt nu när jag skriver detta. Ingen av oss barn har samma mamma, och min mamma dog i cancer när jag var 14 så jag fick flytta till familjehem fram till jag var arton.

Mitt liv är egentligen perfekt, kunde inte blivit bättre. Men det jobbigaste med att komma till insikt är: Att hoppet jag alltid haft om att det ska bli bättre, att han faktiskt kommer bli nykter, är borta.
Nu VET jag att det är bara en väntan på att få ett samtal om att han dött av att han ramlat eller fryst ihjäl eller blivit ihjälslagen, alkoholförgiftat etc. Eller i värsta fall, bli ett jävla kolli i rullstol som är så gott som hjärndöd.

Det var ändå skönt när jag hade hoppet kvar, sanningen gör förbannat ont.

På senare år (2 år) har även min och pappas relation försämrats kraftigt, han hör aldrig av sig, och jag hör aldrig av mig. Han har inte pengar på mobilen och ber mig ringa, när vi väl hörs så pratar vi nån minut. Och när vi ses har han så jävla bråttom hem igen och så måste han sms eller ringa och prata med sin fyllekärring till "flickvän". Jag har växt ifrån honom på så många olika vis, jag märker varje gång vi pratar att han är som 13 i huvudet, hans förhållande är som en 13årings.

Idag och alla andra dagar den här veckan har varit sånna dagar som jag mår dåligt över hur min relation ser ut med min far, och att den faktiskt aldrig kommer bli bättre. Han gör inget för att förbättra den, det är alltid jag som ger och ger.

Upp till toppen