är hon över/underviktig? tror du det beror på ätstörning eller någon form av socialfobi eller ogillande av familjen?

nej, varken överviktig, ogillande av familjen tror jag det inte alls är. Men hur vet jag om det kan vara socialfobi?

Jag funderade bara på att om hon är underviktig eller överviktig kan det vara en ätstärning då de vad jag förstått sällan vill äta inför andra.

Socialfobi har man kanske inte för sin familj? men en möjlig tanke.

Är det bara vid födointag hon isolerar sig eller drar hon sig undan ifrån andra hela tiden?.

Jag antar att du försökt prata med henne om orsaken till varför hon drar sig undan men inte fått något bra svar? knepigt det där men jag frågar för att få mer underlag för någon som kan mer än mig att kunna svara.

Varför skulle hon behöva "hjälp"? Varför skulle det vara eftersträvansvärt att vara "social"? Det är ju inte som om hon gjorde något fel och hon är uppenbarligen vuxen, så varför inte låta henne göra som hon vill?

#4 Troligen för att de flesta som drar sig undan ifrån omvärlden mår dåligt. Människan är ett socialt djur som oftast söker andras sällskap. Gör man det inte alls och drar sig undan är det oftast ett tecken på problem. Kanske det även började så för dig? fast du numera trivs i avskildhet.

#5 Har du funderat på att alla människor inte faller inom flockmentaliteten? Att dom i sin relativa, och jag säger relativa för dom har alltid ett par väl valda vänner, ensamhet trivs och kan frodas?

Varför ska alla dras över samma kam? Individualister ses som konstiga medan den stora massan som gör, tycker och lyder under samma regler är bra och något att eftersträva.

Till TS. Jag kan säga att jag var/är exakt likadan. När jag var barn så åt jag med familjen, och det tog timmar att avsluta en måltid eftersom man var förväntad att samtala medan man åt.

Senare i livet så kan jag säga att för att jag ska få i mig varm mat medan den är varm så ska jag inte äta med någon, det går inte. Ibland så är det så att jag knappt kan få i mig maten och att den rent klumpar sig i munnen, så jag ställer undan den till dess att jag kan äta ensam och inte behöver koncentrera mig på alla andra samtidigt.

#1. Min första tanke var också ätstörning. Dvs, hon äter inte med andra för att andra inte ska se att hon INTE äter.

#4. Bor man inom en social institution så förväntas man även vara rimligt social inom denna. Att skippa middag/frukost någon gång är ju ingenting, men att aldrig äta med familjen - då bör man ana att något inte står rätt till

#0. Det Kan också vara att hon känner sig jätteäcklig när hon själv/andra äter, någon slags hangup eller fobi. Har hon en bra relation till familjen i övrigt? Om någon av dem är mycket orättvis eller hård mot henne kanske hon helt enkelt undviker denne.

#6 Jag ugår ifrån att människan är ett djur med instinkter och de är desamma inom hela vår art. Dvs flockdjurets. Visst man har vissa avvikelser inom den med olika personligheter osv men i grunden är vi flockdjur. Det finns enstöringar det medger jag men oftast finns det en anledning till det. Och jag personligen tror att ts anhörige har något mer bakom sitt beteende än endast en vilja att vara ensam.

Men jag kan som jag nämnt många gånger tidigare ha fel då jag är lekman och inte har träffat personen i ifråga (vad jag vet)

Det finns ju en möjlighet att h*n är som du och inte kan äta och prata samtidigt. Är det så är det ju jättebra  för det borde ju gå att avhjälpa eller ja acceptra kanske ?

#8: Människan är inte ett enhetligt flockdjur, däremot ett djur med stark känsla för hierarkier, vilket ställer till det för de individer som saknar drift att underordna sig OCH drift att överordna sig. Detta brukar reta sk*ten på de andra, som har stark drift att över- och underordna sig själva och andra. De blir skrämda från vettet av de "oordnade". Ja, det finns alltid en anledning till att någon är enstörig, och det är för det allra mesta helt enkelt att personen i fråga trivs med det. Svårare är det inte!

#6: Word!

#5: Nej, mina problem började när välmenande idioter skulle tvinga mig att vara social för vad de inbillade sig vara mitt eget bästa, och sedan blev förbannade och kände sig kränkta när jag inte var ödmjukt tacksam för deras välmenande nedlåtenhet, utan föredrog att tänka, välja och agera utifrån mina egna bevekelsegrunder.

Alla är inte flockdjur. Jag har svårt att slappna av när jag är med andra människor och har av den anledningen valt att begränsa mitt sociala umgänge. Mina måltider äter jag helst ensam, för då får jag äta i lugn och ro i min egen takt och måltiden blir en avkoppling för kropp och själ.