Hej och välkommen hit Esvard

Först vill jag ju säga att det är tråkigt att höra hur det är med din mor. Ni har säkert lidit mycket.

Jag tycker du är inne på rätt spår och jag tycker att du/ni ska konfrontera din mor om hennes drickande igen. Ni är medberoende och rädda för hennes reaktion, Men det gick ju bra förra gångn så varför inte nu? Hon lever också i förnekelse och kommer med en massa klena bortförklaringar, Men innerst inne vet hon också. Och om du ställer henne emot väggen så kanske hon vill börja om igen? Kontakta AA elleral-anon för stöd.

Din far är så hårt medberoende att han inte hajar det själv. Han precis som ni riskerar att göra väljer samma typ av partner gång efter gång i ett igenkännings mönster som måste brytas

Som sagt konfrontera din mor, Men även din far för även han behöver hjälp som medberoende och ja. även du och dina syskon behöver säkert hjälp och någon att prata med? Kolla i våra länkar.

Lycka till

Hej Beavis.

Tack för ditt svar. Ja, jag tror nog också att det bästa är att prata med både mor och far om det som händer med dem. Har pratat med min syster ett flertal gånger och sagt att vi kan ordna så hon får träffa en kurator om hon vill prata med någon utanför familjen. Men hon känner sig inte beredd för det.

För min egen skull vet jag inte om jag känner att jag är i det behovet av att prata med någon kurator/psykolog just nu heller. Men jag har ständigt kontakt med sjukhuset här pga av annan anledning så jag kan när som helst be om en tid.

Fick nyligen ett brev på mailen från min yngsta syster som hon har skrivit till mamma. Där hon förklarar hur jobbigt det känns, hon lägger ut hela sitt hjärta för att försöka ännu en gång att få mor att förstå att det inte bara henne själv det påverkar. Hon vill att jag ger det till mor när jag konfronterar henne sedan. Kanske hjälper.

Ska själv ta och skriva ett brev till henne också och även se om vår andra syster vill skriva något eller inte. Det kanske ger henne en motivation till att försöka komma ifrån alkoholen.. i alla fall ett tag.

Vad sker när jag kontaktar AA? Tar de kontakt med mamma i sin tur? Vet redan nu om mor skulle veta att jag skulle göra det så skulle hon rygga tillbaka direkt. "SÅ sjuk är jag inte!" skulle hon säga och bli vansinnig.

MEN..då får hon bli det då. Det är ju ändå bara hon som kan välja i slutändan hur hon vill göra.

Hej igen,

- Jag tror att det mest effektiva är ju om du och dina syskon pratar med henne tillsammans, det ger bäst intryck och det blir svårare att snacka bort med "Men när ****  gjorde det och det eller sa det" utan ni är en samlad front.

- Vad jag vet så måste din mor vilja själv, och kontakta AA. De är inte en uppsökande organisation

- AA har öppna möten några gånger vecka/månad där anhöriga kan gå för att få en introduktion och se vad deras närstående gör där. Kanske även kan de ge er råd om hur ni kan motivera er mor?

- Att din mor skulle reagera kan jag nog garantera då hon inte verkar ha nått sin personliga botten ännu och då är missbrukaen ofta svår att nå. Vad du kan svara henne är ju "Det är du visst och har varit det länge, du vill bara inte se det".

Det går att få henne tvångsvårdad genom LVM Lagen om Vård av Missbrukare. Men jag vet inte hur det funkar tyvärr?

Till sist men inte minst så brukar de med erfarenhet säga att den beroende själv måste ha nåt sin botten och själv vilja bli ren… Men pratat för att få henne att få andra tankar kan ni ju ta. Hppas det hkjälper henne iaf

Hej åter igen!

Jo jag kan tänka mig att det kanske skulle ge en bättre effekt om vi alla tre var med. Men mina systrar orkar inte. Jag har flyttat hemifrån sedan några år tillbaka och har mer kraft än vad de har just nu. De, framför allt den yngsta, får se detta dagligen och har sagt till, visat att de blivit sårade och nu det sista så har det båda gett upp. De orkar inte med hennes bortförklaringar, irritation och vänta på vad som kommer hända här näst.

Jo, jag vet vad AA-mötena innebär och har själv varit med på ett par tillfällen  för att se hur det fungerar via en utbildning för ett par år sedan. Det är inte alls är så som min mor föreställer sig att det är, men hon vill har inte velat veta av att den hjälpen finns då hon har den bilden framför sig - även när jag har förklarat att det är människor precis som du och jag som sitter och berättar om svårigheter och även positiva saker som har hänt.

Ok, nee jag tänkte väl att det inte var en organistation som man kunde söka upp bara så på det viset. Det ironiska är att i detta hus jag bor i finns det en lokal i källaren som används just dessa möten. Bör kanske ta kontakt med dem och fråga om råd som du säger..

Att få in henne via LVM tror jag kan vara svårt, har för mig att det ska ha gått nästan till botten av sitt missbruk för att det ska hända något, men är inte riktigt säker..Kan ju förstårs kolla upp det.

Nej, hon är inte på botten nu ännu..då hon fortfarande kan gömma det utan att bli upptäckt av andra personer i hennes omgivning (förutom oss då) då hon oftast "sällskapsdricker" med dem eller att det blir en situation då "det råkade bli lite för mycket denna gången, hihi".

Hon sällskapsdricker inte längre så ofta då hon är mer isolerad, håller sig hemma med sin bästa kompis, vinet. De hon umgås med idag är inga partymänniskor och dem som var med ute förut har hon "tappat" kontakt med då hon fick frågan om hon hade problem med alkoholen just för att hon blev dyngrak varje gång.

Jo jag vet att hon måste själv vilja bli fri från missbruket, men man vill ju på något sätt få henne att öppna ögonen innan det är för sent.

Jag förstår det är knepigt det där. Inte lätt och dina småsyskon är mentalt uttröttade av det  så de är tveksamma. och ja din mamma lever i förnekelse och har kapat med de som ifrågasatte hennes drickande. jag tror det är vanligt.

Om inte annat så kan ju en anhörigförening vara bra för er som är anhöriga och medberoende som ni syskon och er far.

Ibland ger det bra stöd och råd för er som då inte missbrukar själva

Jag tycker Beavis är på rätt spår med att rekommendera er t.ex. Al-Anon.

Du säger att din mor lever i förnekelse? Då är den beroende svår att nå. Ofta närmast omöjlig. Men ni känner ju er mor bättre, jag kan ju självklart bara prata allmänt om detta.

Jag antar att du vet att vi inom tolvstegsrörelsen ser beroende som en familjesjukdom? Din far har ju ett typiskt medberoendebeteende så som jag ser det. När din mor blev för ohanterlig söker han upp en ny beroende att "hänga upp sitt liv på". Det sistnämnda kan vara svårt att se eftersom det kan funka på så olika sätt. Många älskar att de då kan gå in i en offerroll så att de slipper ta ansvar över sitt liv.

"Klassikern" mannen som super och kvinnan som är mer eller mindre en satkärring är ju dubbelverkande. Stackars mannen: hemsk kvinna, stackars kvinnan: en man som dricker hela tiden. Det beror bara på vems "sida" man står?

Er mor är i förnekelse men inte ni om jag fattat rätt? Du säger att du inte känner att du inte behöver hjälp själv? Då ska jag vara lite "otrevlig" med dig och hoppas att min lite spydigt skämtsamma ton går igenom internet här: Men vad gör du här hos oss då?

Du kan inte förändra din mor. Det kan bara hon. Beroende är oftast svåra att nå med ord för det är lätt att "slå bort". Den beroende brukar kunna hitta brister och fel på det mesta. Och de flesta.

Om jag ska gissa så tror jag att det bästa ni kan göra för er mor är att agera så "friskt" som möjligt. Självklart ska ni inte hymla om hennes drickande men att t.ex. skambelägga den beroende är ingen hjälp heller. Det får dem oftast att lova saker som de inte kan hålla.

OBS nu säger jag inte att det är det ni gör! Kom ihåg jag vet nästan inget om just er! Men det är vanligt och ganska förståeligt. Har man fått leva med deras skit i åratal så är det lätt att man vill "ge igen". När tillfälle ges. Skammen är oftast en stark drivkraft i beroendet. Så undvik den så mycket som möjligt.

Jag blir lite oroad över den syster som bor kvar? Hur mår hon?

Oj en massa ord.

Men jag säger "som vanligt" Ta hand om dig och ta det så lugnt du kan. Upprörda känslor är sällan en god rådgivare i livet.

pEr

pEr säger det bra. Det är väldit svårt om inte omöjligt för en missbrukare att bli ren om denne inte vill. Men sådana tankar kan komma in i skallen på denna under en tvångsvård eller på ett AA möte.

Jag refererar till Kerstinjos berättelse om henner första stapplande steg emot nykterhet som om jag minns rätt började med att hon mer eller mindre tvingades in på behandlingshem. (rätta mig om jag har fel Kerstin) även om inte den vistelsen gjorde henne helt nykter så startade det tankeprocessen mot viljan att bli ren osv

Ja det kan vara en mycket lång resa med många behandlingar innan det "trillar ner".

Vi människor kan alltid förvåna! Åt alla håll iofs men ändå!

pEr

Hej Beavis och pEr. Tack för era svar!

Idag hade vår mor hittat min systers brev som hon ville ge henne senare i veckan. Hennes reaktion på detta var inget vi räknade med alls då vi trodde att hon skulle neka till allt och bli arg för det "påhitt" som stod i brevet. Men hon tog det.. bra? Hon sa att hon vill komma ur detta och att få läsa om hur min syster kände var så starkt för henne att hon ville prata med oss alla tre så fort som möjligt.

Jag åkte till henne och min syster som skrev brevet kom också med dit. Hon vill sluta dricka och ringde även sin moster, som hon alltid har haft god kontakt med, och sa att hon en gång för alla skulle ta tag i problemet och att hon skulle behöva hennes hjälp också. Jag sa även till henne att det finns en Anonyma Alkoholister-kvinnogrupp som finns nära mitt hem som träffas en gång i veckan som jag kan följa med henne på först i början om hon vill träffa andra som kämpar mot sjukdomen också. Vilket hon ville.. men det vet man ju inte sen när det kommer till kritan, men jag hoppas verkligen att hon vill gå!

Vi satt länge och prata om detta och hon verkar så positiv, har inte sett henne så lättad förut.. jag vet inte riktigt vad det är..Om det verkligen är för att vi säger att vi ser vad som händer och vill hjälpa henne ur detta eller.. är det ett spel för gallerian?

Jag är glad men samtidigt lite förvirrad över att det gick så lätt..? Jag är ju van vid att hon förnekar allt jag frågat om förut och trodde att man inte skulle kunna nå henne nu heller då hon brukar sätta en tegelvägg emellan oss om jag blir för närgången.

Jag ska träffa henne imorgon igen och fortsätta prata om det. Jag har sagt till henne att vi inte vill anklaga henne för det som hänt under åren, utan att vi vill att allt ska bli bra, att hon kan komma tillbaka till livet och att vi vill blicka framåt. Det hjälper ju inte att att "ge igen" som du säger pEr eller få henne att skämmas över det som har hänt, det gör ju bara att hon blir mer tillbakadragen och tro att hon inte kommer klara av det.

Klart att jag vet att jag inte kan förändra någon annan än mig själv, det krävs ju vilja av henne själv för att det ska ske något. Men det som vi har gjort idag är att vi har visat att vi ser, hör och känner det som händer hos henne och förstår att det är svårt. Men att vi finns där som stöd om hon vill komma ur det.

Jo, så klart jag behöver jag hjälp själv. Det är ju därför jag är här och frågar er, men ja.. jag har inget bra svar ärligt talat på varför jag inte söker professionell hjälp igen.

Är väl som min mor själv sa förut, "när jag mår bra och inte dricker på ett par dagar så tror jag lik förbannat att jag när som helst kan ta mig ur skiten själv och så går det i en ond cirkel så sitter jag där med flaskan i alla fall" alltså.. jag kan känna att jag mår inte tillräckligt dåligt för att söka den hjälpen så jag drar ut på det hela tiden..förstår ni vad jag försöker förklara? Ironiskt ändå.. jag ser nu när jag sitter och skriver hur dumt jag tänker..jag själv har svårt att komma till kritan till att söka hjälp.

Sen har jag tittat på Al-Anons hemsida och ska fortsätta titta runt, har sagt till mina systrar att kika också om de vill. såg att Al-Anon har möten i en stad i närheten här som vi kan åka till också. Tack för ditt tips Beavis!

Ang. familjesjukdom så har du ju helt rätt där pEr. Min pappa är uppvuxen med en far med alkoholproblem också så det har hängt med honom länge. Jag har faktiskt inte tänkt på pappa som medberoende förut eftersom att han undvek mamma (och oss)..Jag har sett det som att han har haft "otur" med de relationer med dom tre, eftersom att mammas missbruk kom ju inte förens i slutet av de sista årena de var tillsammans och kvinnan som han är med nu upptäckte han inte problemet förens de kom in i "vardagen". hmm..

Och det där om mamma, "det får dem oftast att lova saker som de inte kan hålla"..det är jag lite rädd för nu att det kommer ske. Att hon går tillbaka om ett par dagar/någon vecka igen och låtsas som att hon vill bli frisk..

Den systern som bor kvar hemma mår ju allt oftare dåligt av detta, men hon börjar ta allt mer avstånd då hon inte orkar och som hon säger själv, ger en iskall attityd emot dem och stänger in sig i sitt rum istället för att vara i samma rum som dem. Jag bodde ett par år i Göteborg men flyttade tillbaka till hemstaden för ett år sedan. Hon brukar vara hos mig ofta, efter skolan, helger.. och även när jag åker till Göteborg för att träffa vänner ett par dagar så får hon min hemnyckel och lånar lägenheten.

/ Esvard

Hej igen esvard.

Roligt att din mamma tog det så bra. bara att hoppas att hon fortsätter att vara positiv saker bör troligen hända ganska snabbt nu för att hon inte skall trilla tillbaka i gamla spår igen.

Det avgörande  var kanske att din mamma var nykter när hon fann brevet eller i alla fall i en mottaglig stämning?

AA är ju en stödorganisation för alkoholister som vill hålla sig nyktra så de är ett komplement precis som Beroenden.ifokus till den eventuella andra vår man får/söker

Din far växte uppe meden alkoholist och man vänjer sig och blir på något vis bekväm eller ja känner igen tecknen och beteendet hos missbrukaren omedvetet och har man inte fåt hjälp dras  man ofta till det man känner igen så man får partner efter partner som har problem. Så verkar det vara för din far han skulle behöva al-anon och som sagt troligen ni barn med för att inte upprepa hans beteende eller falla in i er mors.

nu blev det lite krångligt igen tror jag? men iaf:

- Försök smida medan järnet är varmt som man brukar säga. Få iväg mamma till AA och/eller behandlingshem så fort som möjligt så hon inte hinner ändra inställning

- Psykolog kan vara något men beroendeterapeut eller vad det heter? är nog ännu bättre

- Följ gärna med på ett möte med henne men gå även gärna på ett öppet möte utan henne för att se hur det är?

Lycka till

Fast som sagt människor förvånar att så många håll hela tiden så: Go with the flow bara. Ta det för vad det trots allt är! En chans till nykterhet för er mor. Funkar det inte: Ingen förändring mot nuläget. Funkar det: Ja då är det ju en förbättring.

Håll era känslor på lagom nivå. Investera inte för mycket förhoppningar i detta men samtidigt: misstro inte er mor. Hon vill säkert sluta men är hon tillräckligt motiverad? Det vet nog inte ens hon än?

Jag skulle rekommendera er att vara nyfiket intrsserad av hur det går och så stödjande ni orkar. Det räcker för det är hon som måste göra jobbet i vilket fall som helst.

Visst det är lätt att bli besviken om det inte går som det ska men det finns antagligen fler chanser.

Hälsa er mor att jag, en som hon aldrig träffat, håller tummarna för henne om du vill!

pEr

Hej igen Beavis och pEr.

Ja, hon fann brevet under förmiddagen så det är väl den "bästa stunden" under dagen och att hon inte hade druckit. Hon har själv berättat för mig hur hon känner när hon får sug efter det men att hon verkligen vill motstå det för hennes egen hälsa och för sina barns skull. Hon har en del symtom eller vad jag ska kalla det som gör även henne själv rädd för vad som kan hända henne om hon fortsätter. Huvudvärk, smärta i magen, oro ect.

Jag ska försöka få med henne på lördag till ett AA-möte, men fick veta att hon är hos sin kille över helgen som dock inte bor alls långt ifrån stan. De har tillgång till bil så hon kan lätt ta sig in till stan om hon inte har fallit för "frestelsen" då..

relationen mellan dem är rätt så ny och han vet inget om hennes problem ännu. Vi har pratat om det och hon är nervös om hur han kommer att ta det när hon väl berättar det för honom. Just nu tycker hon att det är för tidigt, att hon är rädd att han kommer backa. Men har sagt till henne att hon måste säga det till honom snart så hon även får stöd ifrån hans sida.

Han sitter gärna och tar ett eller två glas vin med henne under helgerna när de är hos honom och sedan lägger undan vinflaskan, men det skulle väl lätt trigga igång suget ännu mera om hon har, även om det är begränsat, tillgång till det hos honom så länge han inte vet om problematiken?

samtidigt undrar jag om man kan sluta helt bara så där? Blir det inte svårare då? eller blir det lättare att falla tillbaka om man minskar dosen t.ex. för varje vecka? Det kanske är mer som person till person vad som funkar bäst?

Ang. min far så tror jag det är svårare att få med honom i al-anon eller stöd från annat håll. Han är typsik den som "Jag har inga problem, psykologer är bullsh*t".. Jag skulle kunna få med honom om han skulle köra oss till ett möte och så, så han fick se hur det fungerade, men att han skulle sitta med och "prata av sig" och delta..nej, det har jag svårt att tro. Men.. ja, jag trodde ju att mamma skulle reagera neg. också.. så det kanske sker ett så kallat mirakel med honom också.

Ja, vi syskon försöker hålla oss på en lagom nivå. När det gäller förhoppningar så förväntar vi oss inte så mycket då vi har blivit svikna många gånger innan. Men så klart hoppas vi och hejar på om hon har klarat vissa saker under vardagen.

Som igår så mådde hon dåligt av att veta att hon ska på ett viktigt möte om ett par veckor som hon inte ser fram emot och blev nedstämd av det. Hon skulle till skolan senare under dagen och hon sa att hon hellre ville stanna hemma just för detta. Men vi uppmuntra henne till att gå då hon kunde få annat att tänka på.

Senare på kvällen ringde hon tillbaka och var så nöjd med sig själv att hon klarade av att gå till skolan och hennes oro dämpades --> ingen alkohol!

Jag tror hon verkligen vill sluta då hon är livrädd för döden. Men ja, motivationen är ju ingen som vet hur den blir senare i veckan..babysteps får det bli just nu. En dag i taget.

vi finns för henne till den mån vi orkar stödja henne och det vet hon också. Hon har även stöd av gammelmoster som finns där när det blir riktigt tufft och förhoppningsvis framöver sen, mammas kille.

Jag har gett mor din hälsning pEr och hon tackar så mycket för det!

Mvh. Esvard