Just i dag är jag stark...............
…..http://www.youtube.com/watch?v=mpCRj-pOR3o
Eller?
Kenneth, en av de fina människor som har vandrat genom mitt liv. Jag hade nästan glömt honom, tills jag idag kom på att "just idag är jag stark" kanske bara gäller en tid för vissa människor. Vem vet?
Jag tror att jag är stark och jag har en sjujäkla överlevnadsinstinkt.
Visst jag har överlevt det mesta och jag kommer att överleva ännu mer. Men just idag insåg jag att jag inte är stark. Det visste Kenneth också! Men han ville tro!
Jag med………
Men jag vet inte!
Om ni bara visste hur snubblande nära jag har varit att ta mig ett återfall idag.
Varför?
Jag har inget bra svar på den frågan.
Känslan av att ge upp?
Känslan att ha kämpat för länge?
Känslan av att just idag är jag inte stark?
Känslan av hopplöshet?
Känslan av att tröttna på att just vara stark och stötta andra?
Känslan av att stötta andra när man nästan står på ruinens brant själv?
Känslan av vad är det för mening med att kämpa?
Känslan av att ha gett allt, men det räcker inte.
Varför?
Jo, jag kan säkert svaret på de frågor jag har ställt. Säkert ett otroligt bra svar också!
*funderar* gäller det mig själv också?
Just i dag är jag svag, så otroligt svag. Men den sången glömde Kenneth och jag med.
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Vart där, känt känslan, köpt broschyren. Återvänder ständigt till samma punkt….
Glad att du inte tog ett återfall kerstin. Ditt liv är värt att leva
Inte mycket men ibland tröstar det att lyssna på lite musik med bra texter, som denna av Kenta.
Intressant att du kände honom då han ändå var stockholmare. Men folk reser ju.
Vad jag menade med att jag "köpt broschyren" osv är att jag känner denna hopplöshet inget blir bättre mer än kanske tillfälligt. Jag har inget tungt missbruk (bakom mig) Men jag kar nedstämndheten och hopplösheten, inget kommer lösa sig för mig med de problem jag har.
Ändå fortsätter jag leva
Ja, jag for omkring mycket i min ungdom och har träffat en otroligt massa människor. Bodde i Köpenhamn, Göteborg, Malmö, Carihuela (en liten by utanför Torremolinos). Var även på väg till Irak, tack Gode Gud så sprack den vilda tanken!
Men jag träffade honom ett flertal ggr i Borgholm på den tiden han var ung och även en gång i Stockholm. Redan då var han fast i sitt missbruk, mycket mer än vad jag var då.
Han växte upp i ett otroligt alkoholiserat hem och fick tidigt klara sig själv. Men det var inget han direkt berättade om.
Herregud, vi var lika trasiga själar och ändå lekte livet på den tiden.
När skivan spelades in var han inte på topp. Men det var väl inget varken han, familj, vänner osv insåg. Tusan vilka bra skygglappar beroendemänniskor har!
När han dog var jag ute ur bilden för länge sedan och det jag minns av honom är en långhårig, ljushårig fin kille som ville så mycket.
Jag har bara inte levt i missbruk utan med missbruket så har jag träffat så otroligt många fina människor.
Umgåtts med Clark Olofsson (som ingen minns längre), Hoola Bandola Band, osv.
Bakom varje missbrukare så finns det för det mesta en otroligt fin människa. Glöm aldrig det!
Beavis, skriv aldrig mer;
Men jag kar nedstämndheten och hopplösheten, inget kommer lösa sig för mig med de problem jag har.
Ändå fortsätter jag leva.
Lev det liv du vill! Tänk aldrig tanken att inget kommer att lösa sig! Positivt tänkande är som balsam för själen och det är vad du behöver.
Jag har har kompisar som är väldigt fascinerade av "Modstriologin" så jag såg dem igen relativt nyligen, sorgligt att se men mn fick ju se både hur han hade de som ung lite kort samt när hans morsa kom ut ifrån kåken och så. Han och Stoffe ar ju ifrån Vällingby där jag gick i gymnasiet.
Starta ny diskussion