Etikettnarkotikaberoende
Läst 4081 ggr
VeronicaKahlbäck
2011-09-30, 12:44

Amfetaminberoende.

Hej!

Har en barndomsvän som haft en kaotisk uppväxt med droger, alkohol, fysisk och psykisk misshandel, övergrepp osv. Hon har varit den i familjen som har fått tagit hand om sina syskon och allt det där typiska i den sortens "familj".

Hon har klarat sej så himla bra med utbildning, jobb, körkort o allt annat (mot alla odds) förutom relationer där hennes första var med min bror som har missbrukat mer eller mindre från det att han var 16.
De var tillsammans ca åtta år, han är även sjukt kontrollerande i sina förhållanden. Hon fick honom på fötter, så gått det går iaf och hon höll aldrig på med droger själv.
Så när hon väl lämnade honom stöttade vi alla henne, hon räknas liksom till familjen.

Nu är de såhär att hon träffat en ny missbrukare, som är typ på botten och nu har hon börjat missbruka själv och då självklart skärmat av sej från oss som hon vet skulle sätta ner foten.
Jag är personen hon vänder sej till med alla problem, vet att hon litar på mej till 100%. Jag vet allt om uppväxt, problem som dykt upp och hon pratade även med mej om min bror och hennes förhållande.
Hon vet liksom att jag är objektiv och aldrig blir arg utan alltid bara vill stötta.

Hon är inte den typisk missbrukaren utan den starka personen och det är där problemet är - Hur ska jag nå fram till henne?

Även jag har växt upp i missbrukarmiljö och är alltid den personen som sätter stopp, har liksom inga begränsningar när jag bryr mej och om de behövts har jag i princip vänt upp och ner på världen.

Men det här är helt annat, vet inte var det är bäst att börja - självklart får man räkna med att personen blir arg på en (eller missbruket rättare sagt) men hur ska jag nå henne?

Har någon erfarenhet från något liknande?
Har ni varit den personen själva eller varit i min situation?

/ Veronica, sajtvärd för Iller.iFokus

VeronicaKahlbäck
2011-09-30, 12:46
#1

Förlåt om det är virrigt, är svårt att sammanfatta en sådan här situation, finns ju så många faktorer i det hela.

Men det är bara att fråga på om man undrar något.

/ Veronica, sajtvärd för Iller.iFokus

Porklash
2011-09-30, 16:27
#2

Jag tycker inte det är virrigt utan en sammanfattning som åtminstone jag tror att jag begriper.

Vad vill du med att "nå" henne? Eller jag kanske undrar vad du egentligen menar med att "nå"?

Så jag inte missförstår och svarar på nåt annat.

pEr

VeronicaKahlbäck
2011-09-30, 16:33
#3

Just nu är våran relation ganska liten, som i en bubbla där allt är tillgjort när vi väl pratar (då som vi vore ytligt bekanta) så pratar vi om hur kär hon är, hur bra de trivs i nya lägenheten osv.
Men jag vill nå henne (komma in djupare, genom bubblan liksom) på ett sätt så hon lyssnar på det jag har att säga innan hon blir galen på mej, vilket jag kallt räknar med att hon blir både pga att det är den vanligaste reaktion vid konfrontation av missbruk sen att jag känner henne så väl.

Blev det lättare att förstå?

/ Veronica, sajtvärd för Iller.iFokus

Porklash
2011-10-01, 12:15
#4

Jag tror att jag förstår vad du menar.

Du kommer ju inte genom bubblan om hon inte låter dig göra det.

Jag jobbar med människor, dock inte med missbruk längre, men vi brukar säga: Går det trögt så backa. Det är svårt att tvinga nån till nåt. Ibland måste man kanske men det är ganska sällan.

Måste det bli en konfrontation?

Kan du berätta lite mer hur du tänker kring det?

Jag skrev ett svar men insåg att jag hade så mycket själv i "bagaget" där så jag behöver nog fråga lite mer.

Konfrontation kan ju betyda väldigt olika saker inbillar jag mig.

Rent allmänt så är det bästa du  kan göra är att vara en vän så mycket du vill/orkar och sen då: inte låna ut pengar osv men den där medberoende/möjlig-görare fällan  får jag uppfattning att du har koll på?

pEr

VeronicaKahlbäck
2011-10-03, 13:41
#5

Just nu är min plan att försöka få fram ett umgänge igen, dricka kaffe och de där vanliga - jag vill se till att jag är i närheten när det kraschar och med alla medel få henne att vända sej till mej och de som vill få henne på rätt bana igen, inte till "fel umgänge".

En till sak som gör det extra svårt att hjälpa är ju att hon har(hade) allt; jobb, körkort, bil, bostad osv.
Det försvinner ju tyvärr nu och då vet jag att hon kommer släppa precis allt. Annars kan man ju arbeta år rätt håll och försöka använda det som hjälp och motivering.

Sen att hon även har stor skam över detta då hon alltid varit den duktiga men nu hamnat där alla räknat med, även där vill jag få fram att det hon inte ska behöva känna så och att vi absolut inte är besvikna på henne av hennes handlande men att vi är många som vill göra allt för att hjälpa henne ur det före det är försent.

Hon har ju som sagt var växt upp med missbruk och har som vuxen ställt upp för alla med skujts, att få prata och liknande när de försökt ta sej ifrån missbruk.
Hon kan troligtvis alla aktuella behandlingar utantill, vet precis var man kan vända sej för hjälp - hon som de flesta som "varit med" är ganska skeptiskt till de flesta behandlingar som finns.

Vet även att hon är rätt sorts person för att klara det alldeles själv - innan det är försent men eftersom vi har bristande kontakt vet jag inte riktigt hur illa det är än.
Vet att det är illa men hon har inte hunnit förlora allt än.

Angående konfrontationen så vill jag bara ruska om henne, vet dock att det inte kommer fungera hur som helst - jag kan bara hoppas att det dyker upp ett tillfälle där det kan bli aktuellt.
Jag är inte rädd för att hon ska hata mej för tillfället men vet hur stor risk det är, då chansen är så liten att hon verkligen tar åt sej av något jag har att säga.
Om det jag säger bara  rinner av kanske jag har förlorat min enda chans.
I många fall är jag för direkt konfrontration, har svårt att se fördelarna med att vänta ut osv. enligt mej är varje dag en dag närmare botten, en dag längre från verkligheten.

Vi är tre stycken som pratar mycket om hur vi ska göra;
Jag, hennes syster som är utbildad behandlingsassistent, en gemensam nära vän som är före detta missbrukare samt känner hennes nuvarande pojkvän sen barnsben.
Det enda vi egentligen kommer fram till är att det ser svart ut sålänge den nuvarande pojkvännen finns med i bilden.

Väldigt irriterande att ju mer vi tänker desto mindre känns de som vi kan göra.. Känner mej för första gången i mitt liv helt maktlös.
Annars är jag den som verkligen sätter ner foten och bryr mej alldeles för mycket, ja de finns inga gränser för vad jag kan göra för att hjälpa någon.
De personer vars liv jag lagt mej i angående missbruk säger även att jag gör det på rätt sätt så tror jag har koll på hur man ska framföra noll tolerans på rätt sätt.
Alla är välkomna att äta hos mej, de finns sovplatser, släpper inte in några droger osv så tror även jag har koll på hur man kan hjälpa utan att stödja ett missbruk.
Om jag inte kan hjälpa till i mitt hem handlar jag mat, hygienprodukter och liknande och ser till att det har så lite andrahandsvärde som möjligt.

/ Veronica, sajtvärd för Iller.iFokus

[Beavis]
2011-10-03, 23:38
#6

Hej

Det låter som ni tänker lite för mycket? Jag tror att en konfrontation kan vara bra för att väcka en tanke om hon inte redan gått för långt i missbruket. För har hon som du säger den bakgrunden och sysslat med det hon gjort har hion den medvetenheten i bakhuvudet.

Hon kommer säkert bli arg och irriterad både på er och sig själv Men förhoppningsvis kommer hon inse alvaret i läget och att hon inte vill gå samma väg som sina föräldrar mfl…

Det gäller bara att ni är starka och inte backar, Ni är rädda för att förstöra er relation om ni konfronterar, Men vad ni borde frukta ännu mer är hur ni kommer känna er om ni inte gjorde något alls..

Hon tcker säkert att hon har hittat sitt livs kärlek och kommer klandra er för att ni vill att hon ska lämna honom… Men han har gjort henne till pundare lite hårt uttryckt, Men det verkar ju vara så. Vill hon verkligen leva så? Ska han få dra med sig henne i fallet? Jamen hon älskar och vill hjälpa honom.. Men gör man det genom att knarka ihop?

Okej nu flumma jag iväg lite men det var för att illustrera lite, Hoppas att ni konfronterar henne och hon är villig till vård/avvänjning i alla fall. Lycka till

Lyssna på pEr han vet vad han pratar om han med

Porklash
2011-10-04, 05:23
#7

Först ska jag säga, så att du vet vart jag "kommer ifrån", att jag anser att jag alltid är maktlös inför andra människor. Nu vet jag att detta kan vara en språklig sak men: Jag har ingen makt över andra människor och det som sker i deras liv.

Nu gissar jag att du tänker mer på att du/ni inte vet hur ni ska göra riktigt?

Ni verka veta vad ni vill men inte vara helt säkra?

Sen höll jag på att glömma, sent/tidigt som det är, så har din vän tur som har dig och de andra som bryr sig så mycket om henne. Än mer tur att du verkar vara målmedveten om att hjälpa henne. Det är långtifrån alla som har det även om de har andra vänner så är det inte alltid de orkar med.

Du och din missbrukande kompis verkar ha en stor medvetenhet om missbruksproblematik. Detta brukar dessvärre göra saken ännu svårare eftersom den manipulativa sidan av missbrukaren är  nu dessutom "utbildad"

Men om jag skulle ge nåt råd:

Jobba lugnt och försiktigt. Försök börja umgås. Jag tycker du tänker helt rätt med att ta initiativet till att träffas och fika eller nåt annat du vet ni gillar att göra. Ge inte upp där. Undvik direkta samtal om pojkvännen eftersom hon antagligen vet vad du/ni egentligen anser om denne. Låt hennes känslor för denne vara hennes känslor. Det kan ni inte ändra på i alla fall.

Låt det ta tid. Nu känner jag ju inte vederbörande så jag pratar väldigt allmänt men min magkänsla på det du säger är att "gå i klinch" med henne leder bara till ett låst läge. Hon vet ju då vad ni håller på med och är det mycket skam så bör man nog vara lite försiktig.

Ett vanligt misstag, som jag fortfarande för alltför ofta gör, är att man pratar illa om missbrukare och missbruk. Om hon nu är hon så att hon känner nån slag gemenskap med såna/sådant så blir det  lätt tolkat som en personlig anklagelse. Var noga med att prata om beteendet för jag gissar att ni har gemensamma bekanta med missbruksproblem? Jag har ju några "vänner" som jag tycker mycket om som fortfarande missbrukar. Jag gillar ju personen men missbrukaren kan jag vara utan.

Ja att han gjort henne till pundare är inte bara hårt uttryckt för mig utan faktiskt fel. Nu tror jag att du inte menade det heller men vi ska komma ihåg detta är ett offentligt forum så ibland är jag gärna övertydlig.

Det är ju hon som valt: Först honom och sedan sitt eget missbruk. Vilket visar för mig att hon kanske var den"duktiga" men hon var inte riktigt "frisk".

Jag använder frisk och tillfrisknande även om sjukdomsbegreppet kan ifrågasättas efersom några andra ord känns inte bra för mig.

När det kommer till nån slag konfrontation så, tror jag, att med en som har en så pass stor medvetenhet är det ännu viktigare att du/ni är väldigt lugna. Berätta om er oro på ett känslomässigt plan. Det ni ser eller hör kan en missbrukare alltid vifta bort men det ni känner är vad ni känner. Visa er hellre ledsna än arga även om ilska självklart är fullt naturligt i frustrationen över att se nån man tycker om göra sig själv illa men ilska är lätt att bara reagera tillbaka på med ilska tillbaka. Försök att vara så mycket som vanligt som det går. Skämtar ni t.ex. mycket när ni pratar i vanliga fall gör det nu också,självklart menar jag inte flamsa bort saker men att det inte blir någon slag: Nu jävlar ska här talas "sanning" stämning. För mig är sanning relativt och att man "är som vanligt" signalerar: Vår relation är inte förändrad från min sida. Nu vet ju inte jag vad som är " som vanligt" i ert fall men jag hoppas du förstår?

Visa henne respekt. Hård kärlek tycker jag verka ofta bli hård på fel sätt. Ibland känns det som att det handlar mer om att de som ska försöka hjälpa ska visa hur "inte medberoende" de är och missbrukaren blir mer eller mindre "överkörd" Ja jag pratar absolut av egen erfarenhet här…Skäms

Visa att hon fortfarande är omtyckt vilket beslut hon än tar. Visa att ni inte tänker "förskjuta" henne för att hon väljer vad ni tycker är fel. Sen självklart så kommer antagligen er relation att förändras men låt henne göra de valen. Och såklart visa att ni kommer att ställa upp när/om hon ångrar sig.

Jag tror jag stannar där…

Än en gång din vän har tur som har dig/er men det behöver ju inte betyda att hon inser och/eller uppskattar det just nu men kom ihåg att tålamod är det bästa arbetsverktyget när man jobbar med människor. Det är det närmaste en övertygelse jag kommer.

Hoppas jag sagt nåt som kan vara till hjälp?

Det är en hiskelig tid på mogonen så stavfel och grammatiska konstigheter är nog förekommande än mer än vanligt så ni får tolka lite själva där.Glad

Lycka till

pEr

Gronstedt
2011-10-04, 15:42
#8

Glöm inte i allt detta att det är en vuxen, bildad och kompetent människa du pratar med och om, inte en korkad snorunge som du ska styra och ställa för. Du kan försöka påverka, du kan försöka hjälpa, men du har inte rätt att köra över eller välja åt henne. Sätt gränser, tala om hur du vill ha det, men passa dig för att tro att du skulle vara den som definierar vad som är rätt. Du vet bara vad som är rätt i din värld - inte i hennes. Om din vän väljer att köra sitt liv åt h*e, så kan du säga "Det där tycker jag är dumt" eller "Gör du så där så är inte jag med", men du har inte den minsta rätt att säga "Du gör fel."

Anonym
Anonym 
2012-10-02, 10:21
#9

Hur har de gått för dig och din vän?

Upp till toppen