Självskadebeteende *trigger*
För 8-9 månader sen var jag övertygad om att jag börjat ett nytt liv utan självdestruktivitet, jag trodde att jag hade hittat balansen för att orka leva och stå emot det starka begäret. Och sen fick jag första återfallet, och efter det tappade jag kontrollen i några månader. Och sen lyckades jag stå emot under hela sommaren, men så fort träden började skifta i gult så var jag tillbaks på ruta ett.
Det gör så ont att ljuga för mina anhöriga. Jag har hjälpen alldeles framför mig, men gång på gång stänger jag den dörren för att jag inte är redo. Jag går på mötena, ljuger och intalar mig själv att jag är frisk och faktiskt inte behöver deras hjälp, och sen kommer jag hem, tar sönder rakhyvlarna och låter huden dela sig och blodet rinna.
En liten del av mig ser problemet, att jag inte klarar av att sluta och att det tar upp alltför stor del av mitt liv. Men en annan del av mig är övertygad om att jag bara skulle slösa deras tid om jag gick dit, att jag faktiskt kan sluta om jag vill, men jag vill inte samtidigt som jag vill mer än något annat.
Jag skär mig för att bedöva ångesten, och sen skäms jag över att jag gång på gång sviker alla som stöttar mig och tror på mig. Och då skär jag mig för att jag hatar mig själv och mitt beteende så innerligt. Jag skäms över mina lögner men jag kan omöjligt berätta sanningen, jag vet hur mycket det skulle såra och jag vill inte se fler besvikna blickar när de inser att jag misslyckats ännu en gång.
Jag dör inuti, jag går sönder. Jag är trasig.
Styrkekramar 
Håll det inte inom dig, ta emot hjälpen du får, vad kan hända? Jag tror att dom du är rädd att såra, kommer bli stolta över att du vågar ta steget att öppna dig, och att dom blir stolta över dig att du vågar prata och går med på att ta emot hjälp.
Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag. Knyt båda nävarna & fokusera på nått bra <3
Be whoever you want to be. People are going to judge you, no matter what you do.
Dina ord värmer verkligen ♥ ♥
Du skär dig för att döva ångesten skriver du; vad får du för hjälp med alternativ till det?
Nu är väl detta kanske fel ställe att berätta detta men när jag hade samma problem ungefär var faktiskt det första stora steget att ta medicin istället för att skada mig själv. Efter det kunde jag hitta andra, mer hållbara sätt.
Jag förstår din frustration; det käns som en enkel lösning att skära men den verkliga lösningen ligger i att få ångesten att upphöra. Det är där du borde få hjälp.
Ta hand om dig! Vi är alla värda bättre än att skadas på det sättet.
…and the book says:
We mat be through with the past,
but the past is not throuhg with us.
#3 Äter fluoxetin som ska hjälpa mot både ångest och depression, nu i början förvärras ju allting men jag hoppas att den börjar hjälpa snart. Sen gäller det bara att lyckas börja öppna sig för psykologen också, vilket kommer bli väldigt jobbigt.
Kram på dig :( Om fluoxetinet inte funkar, be om cipralex. Det är den enda medicinen jag upplevt nåt posetivt utav!
@ the gym
Jag tror att allt handlar om att bestämma sig.
Man måste gå inte helhjärtat, 100 %, för att komma ur något. Det går inte att ge sig an lite halvt på ett sådant beteende.
Något som slår mig är att du beskriver en ångest. Det är antagligen den du i första hand behöver hjälp med. Den är antagligen den faktorn som utlöser tvången att skada sig.
Det låter enligt mig som om du är extremt obekväm med dig själv. Hos den du pratar med måste du kanske jobba med det?
I följd av att du börjar känna dig tryggare med digsjälv och trivas och stå för den du är så kommer antagligen behovet av att skada sig försvinna.
Skulle du ha hjälp av lite förslag på ångesthantering?
Vad har du provat förrut?
Lycka till!
Livet är en ständigt berg-o-dalbana. Det är bara att hänga med i svängarna. Stå ut med dalarna och lev livet!
http://www.tjugoattondeapril.blogg.se
Starta ny diskussion