Överträffa sin egen dumhet!
Jag väljer att skriva det här anonymt, men jag vet att några av er förstår ändå och jag är tacksam om ni inte nämner mitt namn.
Men först en liten resume.
Jag har levt ett hårt narkotikaliv som så småningom blev till ett blandmissbruk.
Jag har skadat så många och fram för allt mig själv. Men jag lärde mig så småningom att förlåta mig själv och gå vidare här i livet.
Så småningom, efter många, många år lärde jag mig att jag inte kan göra något ogjort och att jag ändå har skaffat mig en otrolig livserfarenhet, även om den var dyrköpt.
Jag blev "hel" och fick ett bra liv.
Men ibland så händer det oväntade och livet förändras dramatiskt på en enda dag. På en enda minut!
För mig var det inte en oväntad sak som hände, det var flera. MEN, herregud, jag är stark o hade styrkan att gå igenom flera helveten.
Ok, jag fixade det!
Men vad händer sedan?
Jo, jag "hittar" (kände honom se'n gammalt) en underbar kille/man och känner att jag har fått ett liv igen.
Missbruk? Ja, det visste jag om, men han jobbade stenhårt med det och vi har haft sex/sju fina månader ihop.
Men vad händer? Jo, han tar sig ett återfall och jag följer med som en "nickedocka", kommer inte på något annat ord.
JAG, som VET, KAN o allt annat faller pladask. JAG som skriver och känner att jag vet hur ett missbruk är listigt-lömskt-o-falskt. Ändå ramlar jag i fällan?
Ramlar? Inte sant, på något sätt så visste jag vad jag gav mig in på. Men ändå backade jag inte!!!! Det varade visserligen "bara" i en vecka, men det hann göra mig så otroligt mycket skada.
Som en av er här har sett på FB (Du vet vem) så har det här korta återfallet fått mig att rasa totalt och när gamla vänner ringer upp mig för att de bryr sig, då värmer det i hjärtat.
Så vad ni än gör; SE UPP!!!
Är man beroende så är det oftast ett livslångt arbete med att ha "koll" på sig själv.
Det har hänt att folk jag känner tagit återfall efter många års nykterhet. Ibland så leder återfallet till nåt bra som tex. mer kunskap om sig själv och hur man funkar men det kan också vara så att förtroenden som tagit lång tid att bygga upp kan raseras snabbt.
Det brukar kunna vara farligt för beroende att inte ta tag i saker de inte mår bra av för ju längre de går och dras med sådant desto större är risken. Men en del vittnar om att när de mår dåligt så är de mer på sin vakt på återfallstendenser utan att det är när de mår bra och släpper garden…
Även återfallen kan vara smygande. - Jag drack två öl i helgen det gick ju bra! Jodå och några gånger till kanske men sen så är det inte bara en helg. Eller nykterheten är bara en lång fraktsträcka till nästa gång man kan missbruka,
En annan vanlig variant är att man ska "hjälpa" nån gammal polare att bli nykter men det slutar med att man är igång igen med den som sällskap.
Så var rädd om er!
Nu lever vi och låter andra leva!
pEr
Ok, P, vi lever och lyckas ändå gå över oöverstigliga hinder. Det har gått 8 månader och jag känner mig inte alls stabil, men det har mycket med min icke drogrelaterade sjukdom att göra.
MEN!!!!!
Hör och häpna! Efter all tid vi tillbringat jag o K så mycket tid ihop så fattade han att det inte var ett bra liv han levde. "OK", dö när du är 53/54 år om du vill!
Helt frivilligt sökte han ett behandlingshem. Icke sa Nicke. Svaret blev; Du har ett boende, inkomst, körkort osv. Men det var ju inte det saken gällde!
Han ville bli fri eller ta ett stort tag ifrån sitt beroende. Men inte då. Soc. vägrade att ställa upp, men K gick till tidningen och fick Soc. att ställa upp på TVÅ månader. Det blev efter ett avbryt på två månader, en förlängning på två månader till.
Vad hände sedan? Gissa?
En ny fylla. Hittar inget bättre ord! Finns inget bättre ord, tyvärr.
Han ringde ner Soc. totalt och hotade att gå till tidningen igen, vilket han hade gjort!
Nu har han fått två månader på samma behandlingshem, i den stad jag bor. Men vad händer? Ingenting!
Återfallsprocess, samtal, vad han vill med sitt liv.
Är inte det självklart att han vill ha ett bra o nyktert liv?
Men har man levt som kriminell o alkoholist i hela sitt liv, så är det svårt att ställa om.
Ett sorgligt liv som han försöker dölja, men jag vet! Samma uppväxt o bedrövelse som min make gick igenom. Jag kan, jag vet!
Men jag tycker så otroligt mycket om honom och jag kan behöva en ljusglimt i mitt liv.
Så lycka mig/oss lycka till.
Starta ny diskussion