Sådana tankar dyker lätt upp, om någon lever hårt. Att man oroar sig för hur pass länge någon kommer till att klara sig eller blir sjuk.

Hur gammal är du och dina syskon? Finns det ingen i familjen eller släkten ni kan tala med? 

Låter som en oerhört jobbig situation. Särskilt om hon anklagar er för saker och ting. Skrivit i en annan tråd, och håller fast vid min tolkning : Att den med missbruket, eller problemet, förmodligen säger saker och ting enbart för att dämpa sitt eget dåliga samvete. Och tycker ej du ska fästa någon som helst vikt vid de orden.

Har du försökt talat med din mor, på sistone? Om hennes tillstånd. Och om hur du känner? Kan ju vara viktigt att få något slags avslut.

Håll ihop med dina syskon, tala med varandra, stötta varandra. (Vilket ni säkert gör).

Det är inte OK hur ni blivit behandlade. Så tycker gott att du föra på tal att det skulle kännas bra om hon medgav att hon hade problematik, också att du och dina syskon inte skall bli indragna i hennes egna privata kaos.

Kämpa på.

Vi är över 30 nu så vi har sett det i så många år nu men man blir aldrig van. Läste en annan sak här inne om en orm som hugger och det stämmer bra. Både min bror och jag har försökt så många gånger men hon sårar oss tillbaka. Nu när hon tappade håret ville jag att hon skulle gå till läkaren men det har hon inte gjort. Hon vänder allt vi säger och det är slitsamt. Hon säger att hon vet att hon är alkholist men vill inte sluta eller tror att hon inte kan. Jo vi pratar om det och även med våran pappa, nu har de varit skilda i 30år men vi kan ialf prata med honom. Han hade ju egna problem när vi var yngre och knarkade. Men han slutade och blev ren. Även om han med har skadat oss som barn så har han bett om förlåtelse. Min bror knarkade i flera år med tyvärr men han bestämde sig för att sluta tillslut och mår idag bra.

Varför inte acceptera att hon är en vuxen människa som har träffat sitt val? Hon har insett att hon druckit ihjäl sig och väljer att gå den vägen. Är det inte mer rimligt att ni stöttar henne, eller i alla fall lämnar henne ifred med sitt val, den sista tiden?

#3 Jag tror att det är väldigt svårt att acceptera att en förälder vill supa ihjäl sig och verkligen valt spriten före sina barn. Man vill nog alltid hjälpa en förälder eller vän. Men det är ju lättare att överge en gammal vän om valt spriten  än en förälder.

#3 Det är väl mer eller mindre det som EddaM o familjen har börjat inse. Frågan i #0 är ju hur mycket tid deras mor har kvar med tanke på omständigheterna!

Väldigt sorgligt och otroligt slitsam situation för alla omkring, desutom när det pågått så länge. Jag tror ingen skulle vilja stöta att någon långsamt super ihjäl sig men det verkar onekligen vara så att hon valt drogen framför sina nära. Det låter mer som familjen vill eller har tagit ett form av farväl innan den dag hon faktiskt går bort.

Har tyvärr ingen erfarenhet av detta men jag hoppas allt går så bra som det kan för dig och din familj. Tveka inte att finna professionellt samtalsstöd om det så behövs, men ni kanske har gått igenom sånt  tidigare.

Ja det är riktigt svårt att acceptera vissa saker om min mamma. Jag är både arg, ledsen och besviken. Men vi kan inget göra. Så det är hopplöshet som jag känner med. Jag har hjälp och pratar med en psykolog. Det hade varit lättare att veta hur lång tid hon har kvar än att plågas år ut och år in. Har försökt att stötta henne med men hon vänder som sagt på allt och man får höra en  massa skit istället.

#7 Jag har/har haft flera vänner som är alkoholister/narkomaner så jag  har ju varit med om detsamma även om det säkert är värre när det är ens mamma jag lider med dig och alla som är med om samma sak för man känner sig maktlös och förtvivlad när personen inte vill bi frisk, inte vill ha hjälp mer än med pengar till eller inköp av deras favoritdrog.

Man är oändligt trött på lögnerna och försöken till manipulationer och ältandet om hur synd det är om dem pga det och det, särskillt när man vet att det oftast är de själva som orsakat det de gnäller över.

Frustrationen efter att man fått dem till AA /Na eller på behandlingshem och hoppet tänds för att sedan släckas och dränkas av att de ändå väljer att fortsätta missbruka/bruka kalla det vad ni vill….

Det som slutlign återstår är att antingen stå ut och dö lite själv eller bryta och gå vidare och skapa sig en egen framtid. Det är svårt och ofta ångestframkallande.

Jag känner igen skuldbeläggande delen så väl då min pappa är alkoholist. Så jag vet hur det kan vara att vara anhörig. Det är en väldigt jobbig sits ni är i och tyvärr kan ni inte göra mycket åt saken. Då det är din mamma som själv måste ta besluten.  

Tyvärr kan jag inte svara på hur långt din mamma har kvar. Får hon någon vård?

Nej hon får ingen vård mer än vissa mediciner.

Ja det är verkligen trist att de inte inser att det inte bara är deras egna liv de förstör. =(