Etikettnarkotikaberoende
Läst 3497 ggr
hen91
2013-05-26, 14:46

HJÄLP SNÄLLA

Om ingen av er kan rådgiva mig, så uppskattas även råd om andra forum där någon kan tänkas vara till hjälp! Är väldigt, väldigt vilsen och hela min värld har vänts lite upp och ner.

Jag ska verkligen försöka fatta mig kort, men det lär bli omöjligt. Inlägget är inte alls en "detta är min historia" men det är nödvändigt för att komma till poängen. Jag behöver verkligen, verkligen hjälp. Om någon ens orkar läsa så är jag er för evigt tacksam.  (obs allt är skrivet i samförstånd med föräldrar och närstående, så det är inte bara min subjektiva syn på det hela+ mitt minne är minst sagt dimmigt)

Jag tillhör den skara människor som blivit beroende av bensodiazepiner på ofrivillig och laglig väg (även totalt ovetandes) dvs via sjukvården. Det är dock nyheter för mig, och jag behöver hjälp. 

Jag kom i kontakt med BUP vid 12 års ålder och behandlades med SSRI i flera år, tills 16-17 års åldern då kontakten med psyk återupptogs/intensifierades och jag tror jag var 17 då jag först gavs någon form av benso. Jag blev allt sjukare när jag närmare mig 18 års ålder och skulle skrivas över till vuxenpsyk. Där blev det glapp mellan läkare, fick först inte ut medicin, med sedan övermedicinering istället för läkarkontakt för att jag skulle "klara mig" över sommaren utan läkare .

I alla fall, det var där jag sattes på benso ordentligt. Min läkare på vuxenpsyk gick hastigt bort och jag hanterades av jourläkare en period vilket återigen ledde till enbart telefonkontakt och mkt medicin, ibland "glapp/mix-ups" i kontakten/utskrivning då det förekom personalbrist och allmän förvirring på psyk. Försämrades "gradvis men extremt"(citat föräldrarna), fick starka fobier, panikångestattacker, med ett normaltillstånd bestående av hög  ångest närhelst jag inte intagit lugnande nyligen, hetsighet och oro. Började få kramper. Kunde inte koncentrera mig iöht, så otroligt rädd mkt ofta, även vid ett par tillfällen hallucinationer. Ryckningar, svettningar, sömnlöshet, försämrad dimmig syn. Det enda som hjälpte mot symtom var benson, men trots att jag fick mer och mer så hjälpte det inte tillräckligt - jag blev inte bättre utan tvärtom. Min mamma kunde inte längre arbeta, då jag inte klarade mig ensam (notera även att jag bodde i egen lägenhet som 16,5 åring utan problem, trots depression. Hela min personlighet var förändrad.)

Jag fick allt högre doser, som min egen läkare tillomed (i efterhand) benämnt som "extrema", och väldigt, väldigt ofta förekom oregelbundenhet i min dosering dvs då mina föräldrar ringde jouren för att jag hade det "extra illa" instruerades de att dubbla kvällsdosen/vid behovs dosen för kvällen/dagen. (toppen, va? "Ja, men ge henne två till såhär i nödfall". En gång i veckan…. GREAT). Uppnådde då helt enkelt tillståndet "very very påtänd". Min familj kunde slappna av på riktigt vid dessa tillfällen. Jag har sett korta filmklipp. Jag är definitivt påtänd,  fattar inte hur illa saker och ting kan ha varit för att mina fantastiska föräldrar ska ha varit nöjda över att deras dotter är klart och tydligt och uttalat hög. Begreppet "normalt" förlorade väl sin betydelse under de här åren.

Någonstans här kom första suicidförsöket. Genom överdos.

Då hade vi kommit till ett stadium (eller sedan ett bra tag tillbaka) där inget annat än medicinering gjordes. Jag hade korta läkarbesök ganska ofta och har av läkare i efterhand fått veta att det absolut enda jag ville, och det desperat, var att få starkare medicin och att jag uppfattades som allt för sjuk för att påbörja terapi eller dylikt - mer medicin var "enda alternativet". Tvångsinläggning var ständigt på bordet så att säga, men jag var livrädd för att lämna hemmet och lärde mig undvika det.

Ytterligare suicidförsök iblandat i allt detta, några vändor ECTbehandlingar, kortare tvångsinläggningar. Allt större besvär. Kunde vara vaken i flera dygn vilket alltid slutade med sjukhus och att jag fick en spruta i rumpan (vad var detta? ingen minns) och försattes i medvetslöst tillstånd. Sattes på neuroleptika för ångesten (trots att det är antipsykotiskt), men valde att sluta då jag upptäckte tics i ansiktet.

NU KOMMER VI TILL FÖRSTA DELEN AV POÄNGEN :) 

Våren 2011, jag var 19 år. För andra gången sattes jag på anafranil, som man får i dropp, således på sjukhus. Minns inte vad som hände första gången. Jag hade sedan ett tag tillbaka enorma svårigheter att svälja tabletter, och på avdelningen fick jag inte ha med mig min kräm, av skäl ingen minns. Av olika anledningar minskades iaf min bensodos mkt drastiskt under tiden på avdelningen.

Det som skedde tolkade jag/familj som att jag fick allergisk reaktion mot anafranil. (detta skedde inte första gången jag fick det, men vilken annan slutsats kunde vi dra?). Jag kan inte beskriva mer än fragment av det, för jag var inte tillräckligt "med". Jag kände mig inte närvarande i min kropp, alls, det var fruktansvärt. Min ögon for fram och tillbaka, eller liksom darrade åt sidorna. Skrämde livet ur mina föräldrar. Jag fick spasmer i  ögonlocken, kunde inte kontrollera (JAPP, har läst att detta är ett symtom vid bensoabstinens. Hade aldrig hört om det. Inte de stressade jourläkarna på psyk heller… ). Jag kan inte med ord beskriva hur hemskt det var, även när det ställs i ljuset av de två fruktansvärda gångna åren, och då minns jag det knappt.

Efter/under den mardrömmen pillervägrade jag. Jag var övertygad om att det jag upplevde var allergi eller något. Mådde bottenlöst fruktansvärt men vägrade. Mina föräldrar tappade greppet, föll isär fullständigt, hotade med tvångsinläggning, för enligt dem så var jag ju så fruktansvärt svårt sjuk att utan benso…det fanns inte för dem, benso var ju DET ENDA som hjälpte mot mina symtom, DET ENDA som höll mig vid liv. Men jag vägrade.

Kanske två veckor senare var jag frisk. Eller okej, inte direkt helt frisk, men i jämförelse med två veckor tidigare - frisk. Vaknade en morgon och insåg att jag inte var panikångestfylld, kunde ligga kvar tio minuter och sedan gå lugnt ut i köket - något jag inte kunnat på 1,5-2 år.

NÅVÄL. Familj och släkt och jag själv befann mig här i nån slags chock. Lycka, såklart, men chock. Vi förstod inte. Läkarna gav inga direkta svar, och jag är rätt säker på att jag inte ville träffa någon, ingen minns så bra här. Jag tror att jag var väldigt förvirrad (vadfanhändeochhur) och kände enorm misstro - dessutom så varför skulle jag prata med läkare om inte för att få lov att hämta ut benso?

Vi drog allihop (ej läkarna förstås) slutsatsen att jag hela tiden erfarit någon form av intolerans mot benso. Att det hade gjort mig så fruktansvärt sjuk på något vis. Det gick inte ihop alls, för bensot var ju det enda som lindrade. Men vilken annan förklaring fanns då, kände vi alla.

Och nu har jag förstått att jag var beroende. JAG BEGRIPER INTE varför detta aldrig noterades av läkarna, jag träffade ju så många!? Jag är övertygad om att jag upplevde abstinenssymtom även under tiden jag faktiskt behandlades med medlet jag var beroende av. Detta ska vara mkt vanligt, har jag läst mig till i de studier och artiklar i medicinska tidskrifter (samtliga skrivna av läkare) som jag plöjt den senaste tiden, då tolerans byggs upp otroligt fort med detta läkemedel att det vid långvarigt bruk är mkt svårt/omöjligt(?) att "tillmötesgå", eller vad man ska säga. Och vid oregelbunden dosering… Ja…

NU TILL MITT DILEMMA!!!!!!!!!!!!!

Jag har mkt svårt med denna perioden i mitt liv. Min familj led oerhört. Jag plågas av minnen, av det faktum att jag har fler minnesluckor än minnen, är livrädd för läkemedel. Förstår inte vad som hände, eller nu börjar jag väl göra det men behöver prata med någon som "kan" detta. Jag kan drömma mardrömmar om det, att jag ser piller och tar dem och sen är allt som det var då. Jag är så förvirrad, så chockad. Jag har försökt begrava de här åren, men det går inte. Känner mig så ensam med detta, jag fattar inte vad som hände, vad hände med mig.

Jag vet inte hur jag ska lägga fram detta för läkaren jag har för tillfället?? (träffar mkt sällan läkare). Jag har nämnt det hela med att jag är "allergisk eller något" mot lugnande medel, det har såklart viftats bort. Nu vet jag bättre, men hur tar jag upp det här med min läkare? Jag är livrädd för att något ska ske och jag ska ges lugnande, kanske en olycka eller något??? Tänk om jag nån gång i framtiden får ett sug/behov igen (HÖGST osannlikt, jag är LIVRÄDD för piller). Jag vill inte att jag ska KUNNA få det utskrivet om jag någonsin är så korkad, jag kan inte gå igenom det här igen. Jag KAN inte, jag KAN inte.

Under mitten av 2012 tog jag vid något tillfälle benso, Temesta om jag minns rätt. Den dos jag brukade ta då jag var som sjukast. Blev mkt mkt påverkad, däckade, och upplevde sedan fruktansvärd abstinens, som att slungas ett drygt år tillbaka i tiden. Där började misstanken om att jag varit beroende, och rätt rejält, att gro. Kanske främst pga att två f.d missbrukare i närheten som bevittnade det hela blev övertygade om att jag var "en av dem" och delgav mig krigshistorier om sina egna "avtändningar". (Trots mina ihärdiga protester, jag har minsann aldrig brutit mot lagen)

Jag kan inte hantera alkohol, iöht. Har sällan tillfälle att dricka, men när det skett…inget stopp. Kan alkohol vara "kört" för mig för all framtid eller?

Vi har en hel massa alkoholism i min släkt, dock ej mina föräldrar. Kan detta betyda att jag var känslig genetiskt?

Tro mig, hade jag kunnat fatta mig kortare så hade jag gjort det….

Anonym
Anonym 
2013-05-27, 01:31
#1

Jag kan inget om detta men vill ändå skriva att jag kan relatera din din skräck för piller. JAG har aldrig tagit något förutom typ alvedon och ibumetin. Men idag vågar jag inte ens ta detta, har nekat många gånger fast att människor runt mig verkligen försökt få i mig bara lite alvedon. Men jag är/var verkligen livrädd.

vallhund
2013-05-28, 03:59
#2

Jag skall försöka svar på några av dina funderingar.

Jag håller med dig om att du behöver hjälp, i första hand psykologisk/psykiatrisk ev i form av samtal för att försöka reda ut dina tankar/känslor/fantasier om det som hänt.

Printa ut det du skrivit här så kan du ta med det till den du skall träffa, oftast lättare att skriva än att prata om så starka/smärtsamma erfarenheter. En annan anledning till att ha det på pränt är att det kan vara svårt att komma ihåg allt man vill ta upp.

Anafranil kan ge allergiska reaktioner, även om det inte är så vanligt. Det kan i sällsynta fall leda till malignt neuroleptikasyndrom, som kan kräva intensivvårdsbehandling.

Benzodiasepiner kan i ytterst sällsynta fall leda till motsatt effekt av de önskade, agitation t ex det kallas ibland för snedtändning.

Nåt liknande finns vad gäller alkohol, det kallas för patologiskt rus, folk får blackouts, utan att ha druckit speciellt mycket. Under dessa perioder kan de begå handlingar som är totalt främmande för personen ifråga, misshandel o tom mord kan förekomma.

Man kan ha en medfödd predisposition för missbruk, en emotionell/fysisk sårbarhet.

Var du skall få hjälp är svårt att råda dig om, det beror lite på var i landet du bor. Om du inte vill skriva det här så kan du skicka ett PM till mig. En psykiatriker med erfarenhet av missbruk skulle förmodligen kunna hjälpa dig, det är ju inte ett vanligt missbruk du beskriver, det är mer komplicerat än så.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

hen91
2013-05-28, 20:46
#3

#2 Hej! :) Något upprörd här! Ursäkta!

För det första vill jag verkligen säga ifrån angående ditt nämnande av mina fantasier. Som tydligt skrivs i början av inlägget är INGENTING jag redogjort för enbart min subjektiva bild av det hela, utan allt är i samtal med familj och vårdare. Alla symtom jag uppräknat, allt som skedde i kronologisk ordning, är även direkta utdrag ur mina journaler.

Ingenting skrivet i inlägget är fantasier.

Jag uttrycker ingen tvivel kring beroendet, då det inte råder någon… Alls. Som jag skriver så är det dock nyheter, efter kontakt som upprättades med en beroendespecialist, behandlingsassistent är väl hens officiella titel. (som delgivits mina fullständiga journaler och mina närståendes berättelser såväl som min egen). Som jag skrivit först i inlägget så är detta nyheter för mig, det är nytt, och jag känner mycket och på en gång och kaotiskt och…ja. Dock råder inga som helst tvivel. Jag begriper inte riktigt ditt svar, kan vi väl bara komma fram till här!

Som sagt så har jag behandlats med anafranil tidigare, utan allergiska reaktioner. Inte heller fördes någon misstanke om allergisk reaktion in i mina journaler, mina symtom noterades och utreddes inte vidare. Detta är psykvård i sverige, inte så himla förvånande om än förbittrande (om nu det är ett ord :))

Liksom inte detta jag ville prata om, :/

Men får även tillägga att alla symtom är textbook för bensoberoende. (bokstavligen, komplett med fobier (spec agorafobi verkar vara vanligt) och extrem rastlöshet ) Det du beskriver som ovanligt och snedtändning, (vilket jag är med på, dock EJ vid långvarigt högdosbruk då dessa symtom kommer emellan doserna och när doserna inte räcker, hänger du med?) är otroligt vanliga symtom på långvarigt bensobruk. Tyvärr. Jag hade, om jag minns uttrycket som användes rätt, ett "receptbelagt högdosberoende". Såhär fick jag det förklarat tex: Toleransen och dosen överensstämde endast (så att säga) då jag var "påtänd" (typ när jag fick dosen dubblad via tillåtelse till närstående via jouren, vilket var ofta). Och när jag inte var det så var jag mkt mkt dålig, detta då dosen jag fick inte täckte mitt fysiska-eller- psykiska beroende. Fysiska såväl som psykiska symtom under lång tid och kraftiga abstinenssymtom var som naturligt följden av detta. Klassiskt fall och långt ifrån ovanligt, enligt de "inom yrket" vi fått möta.

Och det har varit ok, sen har det liksom bara "varit bra så" typ,   eftersom jag inte använder längre och mår okej. Vi fick vår förklaring, och nu förstår vi och då är allt bra, och jag stängde av och ville inte höra med, ville inte prata med mamma och pappa och det, ville att vi skulle bara vara hurtiga och släppa de där åren för gott nu. Men så krashade jag totalt häromdagen och bara… tog in det? Det landade, eller vad jag ska säga?  Och nu vill jag ta upp det med läkaren men samtidigt inte - för jag känner inte att "du hamnade mellan stolarna och övermedicinerades pga personalbrist" är något jag vill höra igen, jag är för ARG, tror jag. Jag vet inte vad jag vill höra, jag bara hatar och sörjer och när jag skrev inlägget hade vidden av det hela precis slagit mig, jag satt och skakade som ett asplöv. Och jag bara faller isär. Kan inte. Det är inte rättvist. Beter mig som ett tjurigt barn som har frågor men inte vill fråga pga är arg på den som ska ge svaren, men jag vet fan varken ut eller in.

hen91
2013-05-28, 20:53
#4

Ser att jag vid ett tillfälle använder ordet "misstanke". Det var 2012.Usch nu vill jag bara radera hela den här skiten och strunta i det här igen, ingen stor grej det är ju över. Men jag är ju anonym så what the hell.

Om du hade varit i min situation och någon hade benämnt dina dokumenterade upplevelser som "fantasier" så hade du också blivit hysteriskt upprörd och ledsen. Jag överreagerar på allt just nu märker jag dessutom, totalt hudlös.

Väl mött (i brist på bättre fras).

vallhund
2013-05-29, 12:44
#5

Tråkigt att du reagerar så o hakar upp dig på ett ord taget helt ur sitt sammanhang. Jag skrev inte något om att det du skrivit skulle vara fantasier, jag skrev:

_"Jag håller med dig om att du behöver hjälp, i första hand psykologisk/psykiatrisk ev i form av samtal för att försöka reda ut dina tankar/känslor/fantasier om det som hänt."
_

Det var lite svårt att förstå vad det var du behövde hjälp med. Du skrev att du inte visste hur du skulle lägga fram det o att dina åsikter viftas bort. Råd: Printa ut din trådstart.

Du funderade kring allergier, jag förklarade att man kan få allergiska reaktioner av Anafranil, jag kanske skulle varit tydligare o skrivit att man inte kan få en allergisk reaktion av ett ämne man aldrig stött på tidigare. En allergisk reaktion betyder att kroppen har antikroppar mot det utlösande allergenet.

Dina erfarenheter o allt du upplevt o gått igenom är inte ett textbokexempel på extremt benzokonsumption i extremt höga doser, om så vore skulle läkarna känt igen det. Däremot kan div fobier/vanföreställningar utvecklas om man är abstinent, även om det bara beror på lägre doser.

Jag tror fortfarande du behöver reda ut/bearbeta det som hänt i ditt liv, kanske inte just nu, men med tiden när du landat lite bättre. Om den bahandlingsassistent du träffat kan hjälpa dig med det är det jättebra.

Det är inte så mycket sk objektiv fakta du behöver bearbeta, det är dina upplevelser/tankar/känslor kring det hela som du behöver ta hand om.

Jag förstår att du är hudlös, det var aldrig min mening att kränka dig, tvärtom!

mvh

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

A-KJ
2013-06-09, 06:54
#6

Hej! jag är så ledsen att du haft det så jobbigt och i mina ögon så är du beroende det blir man om man ätit så mycket benzo… Benzo ska man ju trappa ur sej sakta sakta för annars är det kan det vara jätte farligt…Men det hoppas jag sjukvården gjort… Jag har själv varit beroende men av heroin så jag vet hur det är jag är nu drogfri… Jag lider med dej när jag läser det du varit med om men hoppas du kommer tillrätta med dina problem ville bara säga att det finns hopp om framtiden☀️kärlek &kramar till dej från mej Anna-Karin….❤️

Upp till toppen