Beroenden

Tjej på 30 år som just upptäckt begreppet *vuxet barn*. Känner mig växelvis stark o självständig och däremellan liten o svag som ett ensamt barn. 

Brottats hela livet med ensamhetskänslor trotts vänner, pojkvänner osv. Relationer har alltid varit det viktigaste i mitt liv, men också alltid det svåraste och trassligaste. 

Det är sorgligt att läsa om er andras erfarenheter.. men samtidigt en tröst att se att man inte är "konstig".. 

Jag börjar där så kanske jag skriver något mer sedan.. 

Kram på er!