Etikettstöd
Läst 2930 ggr
Kia
Kia 
2009-03-11, 23:15

Gråta

Idag har jag upptäckt en sak med mig själv som är lite komplicerad att förklara men jag ska göra ett försök. Jag har svårt för att gråta. Jag menar inte då att jag har svårt för att gråta i min ensamhet för det gör jag utan problem. Men när andra ser får jag problem. Jag skäms på något sätt. Vill bara gömma mig och inte låta någon se mig. Bara känner skam över att jag gråter för jag har det väl inte så dåligt så jag ska gråta. Det finns andra som har det värre. Så tänker jag och sen skäms jag. Det låter knäppt när jag skriver det nu. Men känslorna runt det idag har varit tydliga av olika anledningar. Måste ligga något bakom men jag vet inte vad…

Gråta är en känsla tänker jag då. Jag har inte tillåtit mig själv att känna förr. Kan detta vara en känsla som jag inte vill visa att jag har? En känsla som ska flys från som med så många andra känslor?

elisabeth83
2009-03-12, 19:06
#1

Visst är det en viss skam över att gråta, om det inte är situationer då man förväntas gråta tex begravning. Jag ville inte gå på min farfars begravning för jag var så rädd att jag inte skulle kunna gråta och att folk då skulle tänka illa om mig. Gråt är väldigt laddat.

kerstinjo
2009-03-12, 21:53
#2

Gråta? Då ska jag berätta något.

Jag gråter så gott som aldrig och har vad jag minns nästan aldrig gjort det. Säkert har jag gråtit som barn, men det är inget jag minns.

Jag är inte hård eller känslokall. Jag går inte omkring med ett skal, men tårar?

Nu kommer ni att tycka att jag är världens underligaste människa. Men jag förstår inte vitsen med att gråta. Inte skulle jag må bättre bara för att tårar föll på min kind. Inte skulle jag känna lättnad bara för att mina kinder blev våta.

Underlig? Nej, för jag kan vara ledsen, arg besviken, förbannad osv, men för mig är känslor inte förknippade med mina tårkanaler.

 Kerstin 

 

miuljo
2009-03-12, 22:42
#3

men tårarna kommer ju vare sig man vill det eller inte när man är riktigt lessen.. :S jag gråter även när jag är riktigt arg….

jag sköms oxå föratt gråta inför folk.. jag gråter inte heller på begravningar.. vet inte varför man är så… men är jag ensam så kan jag grina hur mycket som helst…

Paulines
2009-03-14, 23:47
#4

Jag vill vara som #2. Men kan inte.. Tvärtom så gråter ja ofta, tårarna kommer ofta och varje gång jag försöker att hålla inne dem känns det som att någon stor sten lagt sig i min hals och det skaver, otroligt hårt. Visserligen känner inte människor mig på det sättet, de tror att jag har svårt att gråta. De ser mig som stark, men får man inte gråta om man är stark?.. Gråter ibland i min ensamhet.. För mig är det som ett glas vatten som fylls av droppar när saker händer, sen när det läcker över så ramlar glaset och allt rinner ut - som tårar för mig. Varenda tår för någon som hänt tidigare.

Rocktjejen
2009-03-15, 01:22
#5

För mig är det skönt att gråta då jag inte gärna talar om mina känslor eller stänger av mina känslor också.Men det är även jobbigt att gråta för det tar musten ur en totalt.

bullmagen
2009-03-23, 08:09
#6

När jag äter gråter jag inte… Jag gråter sällan och känner mig svag då, även i min ensamhet. Istället äter jag och dövar känslor på så sätt eller städar frenetiskt. Men när jag väl gråter känner jag att det är nog det jag behöver. Tårarna ger en utlösande känsla som gör mig matt och avslappnad. Innan jag når dit mår jag skit, men det beror nog på att tankarna är jobbiga.

Så mellan valet att tänka klart, må skit och sedan bli lugn eller att äta och döva direkt, väljer jag ofta den enkla vägen - hetsätning. Detta leder inte till något bra, utan snarare en cirkulär situation som ständigt upprepas och problemen blir ju inte lösta av sådant beteende. AAh att det ska vara så svårt att göra det rätta!

Hoppfull
2009-03-25, 10:30
#7

Kia #0 när jag läser det du skrivit tänker jag att det handlar om en sammanblandning mellan självömkan och sorg, där du inte riktigt själv ser vad som är vad.

Det är fult att tycka synd om sig själv då människor svälter och misshandlas, samtidigt om det är nödvändigt (tror jag) att bearbeta alla känslor som ligger och gror inuti.

Att tillåta sig tycka synd om sig själv är som jag ser det helt nödvändigt för att komma fram till acceptans och framåtsträvande. Gronstedt brukar säga att man måste få vältra sig lite i sin egen skit innan man orkar resa sig och städa bort den och bli lösningsfokuserad. Så tror jag att det är.

Så skit i att andra har det värre, just i det ögonblicket kan du inte förändra deras situation ändå. Men din kan du förändra genom att tillåta dig att ha de känslor du har. Och då kanske du även kan förändra för andra genom att de ser din inre förändring.

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Porklash
2009-03-25, 17:47
#8

Jag har lärt mig att en kvarts aktiv självömkan om dan bara är nyttigt. Men inget mer.

Har också svårt för att gråta så folk ser men det händer…

pEr

[Beavis]
2009-03-25, 23:31
#9

Jag gråter aldrig offentligt inför andra, I princip har jag inte gjort det sen jag var litet barn. Jag har allrid sett det som en svaghet och att visa svaghet så gör jag inte bara. Sen har man ju det där stereotypa "män gråter inte" att leva upp till.

Sånt där e svårt….

Självömkan e jag asbra på men gråta över mig själv? nja definitivt inte inför någon iaf.

Kia
Kia 
2009-03-25, 23:48
#10

#9 Det är väl också vad man blivit uppväxt med. Får man gråta och det är okej att visa en sådan känsla som barn så tror jag inte att man kanske har lika stora problem med det som vuxen. Eller har jag fel?

Men jag tror mer och mer sen jag skrev det första inlägget att för mig handlar det igen om att jag inte tillåtit mig själv att känna efter utan bara gått på. Ska rädda alla andra och inte alls tänka på mig själv i det läget. Samtidigt som jag i mitt beroende varit fruktansvärt självcentrerad och egoistisk på många sätt så folk runt om mig blivit sårade. Bara en konstig känsla det där.

Gronstedt
2009-03-26, 10:52
#11

Jag har funderat en del på detta. För en tid sedan var jag på en grannes begravning. När folk grät i kyrkan kände jag också tårarna bränna, trots att jag egentligen inte kände någon större sorg. Jag undrar om det är så att gråtande är en social sak, något klangruppen gör tillsammans för att stärka banden bland de kvarlevande. I en flock blir det ofta turbulens när en medlem dör, kanske gråten är till för att stärka banden och bekräfta samhörigheten - och kanske för att mildra de sönderslitande effekterna av de rangstrider som följer innan flocken hittat en ny balans.

Om det är så, så visar gråten att man hör till socialt. Och om man känner att man inte hör till socialt, så kan man inte heller gråta där man blir sedd. Eller Obestämd?

Hoppfull
2009-03-26, 11:23
#12

Gråt kan väl vara både och tror jag. Precis som andra känslor.

Gråt är väl i viss mån en ventil när känslor blir för starka, många gråter ju av ilska, frustration, besvikelse och även av glädje/kärlek/lycka. Gråt är lite som en invärtes dusch för att rensa ut en massa som växt sig stort.

Under en begravning påverkas man så starkt av de andras känsloenergier tror jag. Sorgen kan ju kännas nästan tjock i luften och det är svårt att inte känna de starka känslorna.

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Gronstedt
2009-03-26, 11:39
#13

#12: Precis, man rycks med fast man egentligen inte sörjer själv. Jag känner i alla fall ett motstånd mot att ryckas med så, jag vill inte vara en del av en grupp - vare sig det är skratt eller gråt som "ligger i luften". Att ge upp mig själv och följa strömmen - nej tack!

Ensam gråt, eller gråt hos någon närstående, är en annan sak, en ventil, som du säger.

Hoppfull
2009-03-26, 11:45
#14

Jag har varit sån förut men nu kan jag passa på att gråta för lite allt möjligt vid sådana tillfällen (händer ju inte så ofta att man går på begravning). Jag ser det som ett tillfälle för alla att öppet visa känslor och det är så fantastiskt tycker jag.

I augusti (tror jag) var vi ju begravning efter mina söners barndomskamrat som dog 17 år gammal av en överdos. Kyrkan var fylld av alla mina f.d. kompisar som jag umgåtts med förr, mängder av "tuffa" karlar som alla grät öppet och visade hur förskräckligt de tyckte att det kändes. Det var så oerhört befriande tyckte jag!

Kanske handlade det om social sammanhållning eller sammansvetsning, jag vet inte, men att kunna som en grupp visa sina känslor av sorg (som ju ofta betraktas som svaghet) kändes som en enorm styrka tyckte jag. Konstigt kanske, men så upplevde jag det.

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

[Beavis]
2009-03-27, 14:37
#15

#11 Du är inne på något där, jag tror att du har rätt för ajag har väldigt svårt att se någon i min "flock" gråta utan att bli berörd. Jag antar att jag växte upp och lärde mig att inte visa svaghet. jag må vara en loser men jag visar det inte i attityd.

Upp till toppen