Jag är beroende. Lika bra att erkänna. och jag har erkänt det många gånger förr. men utan handling ingen förändring till det bättre. och ja nu kan det verkligen behövas. Känner att jag måste få ut mig det här, känner att det måste vända. På nåt sätt har det vänt och jag förstår att såhär kan jag inte fortsätta. och det är bra. Men tankar kräver handling. Helst bara handling utan en massa tankar. Jag har alltid tröstätit. Som en ond cirkel. Var den mulliga, blev retad , tröståt för det. Var själv- Kände mig ensam, tröståt för det… det ligger en i fatet.. Var tvungen att banta pga detta matkaos för att inte gå upp allt för mycket..och så har det bantats och ätits ett om varannat. Ätit strikt gått ner. Ätit alldeles för mycket gått upp.. genom alla år..och jag är bara 24 år. jag har hållt på o o reglera maten sedan jag var 12 år..men har alltid tröstätit tror jag. Skall man hålla på såhär när man egentligen ska leva rövare i livet och få en massa härliga erfarenheter? Får panik för att jag har hållt på såhär. Äter mer. Förlorade jobbet, innan cyklade jag alltid till o från jobbet (1 mil) gick ner mina kilon. Var såklart fortfarande inte nöjd. men nu senaste tiden har jag pga ätande gått upp allt igen. mer ångest mer panik. Allt är förgäves.. Jag känner aldrig ro i min kropp. Jag vet att jag inte äter bara pga att jag är hungrig. DEt är något övermänskligt sug. och speciellt nu när jag är hemma hela dagarna så kan inget stoppa mig. jag har kommit så långt att jag förstår att när jag tränar (balanserar blodsockret), har nåt att göra, och mår bra inifrån så äter jag inte såhär. men just nu har jag kommit in i en återvändsgränd där jag kräver bara mer och mer av maten…men det ger inte det.. och hur mycket man än vet måste man handla i enlighet med det här också… igår körde jag LCHF ungefär. Kände att jag hade bättre koll och var mindre nära att falla dit, även om jag gjorde det och åt en massa. Men procenten är mindre i alla fall. Jag vill bara äta normalt..men samtidigt så växer paniken i mig pga att jag vägde mig idag..ingen bra idé.. men å andra sidan var det det som fick fart i mig. Men jag vill bara säga …att även om jag går ner mina kilon (vilket är den främsta orsaken jag gör det här för att slippa paniken ) så måste jag hitta orsaken mer inre… för jag kommer inte o vara nöjd i flera delar av mig ändå även om jag gått ner de där 10 kilona..då är det nåt annat som jag mår dåligt av ..o så kanske jag börjar äta igen..o så fortsätter det.. kanske ligger problemet nån annanstans… fast symptomen är matätande o viktuppgång..? vad säger ni?  har ni dessa problem och tar itu med dem från flera olika håll? eller är det bara maten ni ändrat på?