Annons:
Etikettvi-som-överäter
Läst 8866 ggr
lina-pina
12/13/09, 8:42 PM

Till alla ni som hetsäter..

Jag tror att det är viktigt att förstå att det här med ätande består av så många faktorer. Inte bara att man ska äta på ett visst sätt för att tex gå ner i vikt, eller man äter på ett visst sätt för att tygla sitt blodsocker. Jag har alltid haft problem med maten, kanske pga hur jag blev retad som barn och maten blev min tröst. Jag började äta LCHf för ett tag sedan och visst blev det bättre, men trots hur mycket jag åt, eller hur lite socker/kolhydrater jag drog ner på, så kände jag mig aldrig nöjd, tillfredsställd. Aldrig lugn. Och det visste jag med mig att den enda gången jag kände mig lugn (och bedövad känslomässigt) så var det efter en rejäl hetsätning. Men det var snarare pga att jag ätit så mycket, så det enda jag kunde känna var den ömmande stackars magen. Så trots att jag drog ner på socker och åt nyttigt så föll jag ändå tillbaka. Problemet ligger inte i maten. Det handlar om det där inre som du inte vågar känna, det där inre som skapar ett ekande hål inom dig som du måste fylla.

Sedan jag började gå i KBT så har mitt inre sug försvunnit. För det är det det är; mer än bara fysisk hunger, det är ett inre sug som för det mesta inte har med mat att göra utan uppmärksamhet som själen kräver. Men samtidigt tror jag det är viktigt att dra ner på mängden socker för den står för den andra delen av kroppens obalans. Att jobba med det psykiska och det fysiska är båda lika viktigt. mvh/lina

Annons:
Gryningsljus
12/14/09, 11:40 AM
#1

Jag instämmer!

Det ser förstås olika ut för olika människor, men jag är definitivt en av de som har det där stora, tomma hålet som jag försöker fylla. Ingen matplan i världen kan, helt på egen hand, läka och fylla det hålet. Jag har, som många andra, provat det mesta genom åren. Både dieter men också realistiska matplaner, terapi av olika slag, behandlingar, mediciner, självhjälp, yoga osv, osv. Inget har gett bestående förändringar och även med LCHF kvarstår tomrummet.

Däremot tror jag stenhårt på att lchf-kost är rätt för mig, matmässigt sett. Att äta enligt det tänkesättet är en av komponenterna på min resa mot ett friskt och abstinent liv.

Men tomrummet försvinner inte med enbart hjälp av protein och fett. 

Jag kan äta lchf i flera dagar och vara mätt eller ohungrig, lugn i den fysiska kroppen, stolt och nöjd med att ha hållit mig till rätt kost osv…positivt alltså. Trots det så känner jag ett enormt behov av att fylla magen med mat av något slag. Genom det stillar jag en oro, en ångest, ett missmod osv. Jag kan alltså stå mätt och utan sug men ändå välja att stoppa magen full för att undkomma obehaget som jag inte kan sätta fingret på. Ibland gör jag det som ett rent straff för att jag känner mig värdelös och misslyckad. När magen är full och tröttheten kommer, dåsigheten, komatillståndet, då först upplever jag en sorts inre frid. En falsk frid förstås, men nog så skön i just det ögonblicket.

Ett riktigt missbruk och beroende alltså.

Så, jo, lchf är rätt KOST för mig, men det ska till mycket mer för att komma tillrätta med det stora, tomma hålet. Det läker inte enbart med hjälp av rätt kost.

Att finna lösningen på det är MIN största utmaning.

Kia
12/15/09, 12:26 AM
#2

Jag kan bara hålla med er i det Ni skriver. Jag pratade vid ett tillfälle med Sten Sture Skaldeman i telefon och han förespråkar ju LCHF , men han sa till mig att jag är en beroende och även om han tycker att LCHF är det bästa sättet att släppa sötsuget så tar det inte bort den sjukdomen jag har som faktiskt är beroendet och det är något jag måste jobba separat med och jag måste säga att han har helt rätt i det. Det är som Ni skriver tomrummet försvinner liksom inte och man känner sig bara otilfredställd. Man vill bara fylla hålet och har man då inte maten så tar man snabbt upp något annat , bara det fyller det jag absolut inte vill känna.

Detta kan jag tycka är svårt ibland att känna gränsen till vad är beroendet och vad är sk. "normalt" för jag kan liksom inte göra ngt utan att det känns som det blir för mycket av det jag gör. Svårt att hitta balansen mellan friskhet och osundhet i saker jag gör. Jag vill ju känna idag, eller det är mitt mål att få känna alla känslr på rätt sätt men det omedvetna jag sätter ibland igång och då vill jag gärna använda ngt (vad som i det läget)

Det är som Ni säger inom oss och jag tror på LCHF men jag tror på att som någon sa på ett NA möte till mig att när det fysiska suget är borta då måste vi börja jobba med sjukdomen alltså beroendet.

Gryningsljus
12/15/09, 10:56 AM
#3

Det här var en skön tråd!! Skön därför att ämnet är något som jag hittills inte har haft speciellt många att prata med om. Det är ett "tungt" ämne men desto viktigare.

#2 Jag har sett på andra trådar att du varit i USA på ett konvent. Har du skrivit och berättat om dina upplevelser någonstans här på "i Fokus"? Jag är nyfiken på vad som hände därborta.

Kia
12/15/09, 10:11 PM
#4

Ja det finns en tråd som jag skrivit i ska se om jag hittar den men sitter på min iPhone nu så får kolla när jag är vid datan igen så länkar jag så har du frågor så svarAr jag gärna där. Kollar :)

[Beavis]
12/15/09, 10:21 PM
#5

Ett konvent jag kommer minnas

har jag för mig att tråden heter? jag är dement

Los Angeles…. bla bla bla

En annan råd hon skrev om resan

Gryningsljus
12/15/09, 10:51 PM
#6

Tack för trådarna. Jag hinner inte läsa dem just nu men ska göra det i morgon.

G

Annons:
[emon]
12/17/09, 7:12 PM
#7

Jag är tacksam att läsa här att det finns människor som förstår. Att det är mycket svårt att äta förståndigt när det är precis som om förnuftet är bortkopplat för stunden. Men det kommer tillbaka senare och då har det Herr Ågren med sig. Då är skadan redan skedd, man har ätit fel saker och vågen kommer att visa plus i morgon igen.

Ja, det är konstigt att det ska vara så svårt. Fast man vet att det gäller liv eller död. För det handlar det ju om när man gått upp så mycket i vikt att hjärtat nästan inte orkar slå längre. Varför får man inte sug när man är tillsammans med människor? Det får inte jag i alla fall. Men när jag är ensam, det är då som det stora sötsuget rullar in…Upplever  någon mer det så?

[Beavis]
12/17/09, 8:45 PM
#8

#7 Absolut, det är när man är ensam man känner att man blir sugen och vill trösta sig lite med något gott. att vara ensam en helgkväll ex… då köper man läsk och chips etc…

Cherridwen
12/18/09, 7:10 PM
#9

Man vill ofta inte vara ensam med sig själv för då märks tomrummet mycket tydligare och det måste då fyllas på något vis. 12-stegsprogrammet beskrivs som det första KBT-programmet ibland och det tycker jag stämmer bra. Där pratas det om en själslig sjukdom det så kallade tomma hålet. Alkohol, droger, mat, sex etc som används fel är bara symtom på den bakomliggande sjukdomen. För min del tycker jag det verkar vara en vettig förklaring och det hjälper mycket att göra stegen med hjälp av en sponsor.

bullmagen
12/22/09, 10:17 AM
#10

Ibland pratar man om dessa triggers (HALT):

H Hungry

A Angry

L Lonely

T Tired

Det bästa är om man kan undvika dessa tilllstånd, samtidigt är det ju bra och antagligen nödvändigt att lära sig hantera tillstånden. Ibland är man ju ensam och då måste man hitta sätt att inte ta till hetsätning.

Mina strategier är bland andra: sjunga, duscha, dansa loss i vardagsrummet och diska. Men ibland funkar det inte alls. Då är det sjukt jobbigt.

Man kan ha obalanser i hormonerna som kan trigga igång hetsätning, likaså adhd-problematik och säkert fler saker. Det behöver alltså inte alltid "bara" ha med känslor att göra.

LCHF har hjälp mig mycket men än är jag inte bra. Jag hoppas att vi alla hittar vår väg som fungerar, för det finns så mycket annat man kan lägga tid och kraft på i livet än äta/kräkas/svälta/svulla

Kram på er!

Gnici
12/30/09, 6:27 PM
#11

Jag har också det där tomma hålet som det ekar skrämmande i. Och trots LCHF försök, och tallriksmodeller mm så proppar jag fast det med en massa godis, glass ovs efter ett tag där jag klarat av att avstå från det. Men jag hamnar alltid där förr eller senare. Tappar fattningen - äter mig äckligt mätt på skitmat - ångest över vad jag gjort - provar igen att gå på någon diet för att gå ner i vikt (väger 120kg) ovs. Och det ska smygas och smusslas med godsakerna, så att ingen märker att jag äter upp det…

Jag tror att det är det där tomrummet som gör skilnaden på dem som lyckas med till exempel LCHF och kan leva på den kosten hur länge som helst och på dem som inte klarar av det…


[emon]
12/30/09, 11:37 PM
#12

…Mmmm. Håller med! Jag har också märkt att jag kan ta till glass, godis, m.m. när jag har långtråkigt! Vet inte vad jag ska göra, tv:n tråkar ut mig, vill inte gå ut för att hitta på något, tycker att alla tittar på mig då. Till sist blir det ju tradigt. Vill inte heller gå bort till vänner, samma visa där att jag skäms och tycker att det är pinsamt med min stora övervikt. Och i ensamheten tröstar jag mig med allt som gör skadan värre! Var är förnuftet? Det är som att se på sig själv uppifrån, man vet med förnuftet hur urbota dumt man beter sig, men det känns ändå som att sitta fast i en rävsax. Finns det någon mer som också tar till skräpmat när det blir långsamt…?

[Beavis]
1/1/10, 6:21 PM
#13

Jag tror att med alla former av missbruksvård räcker det ju inte bara med att "sluta" och sen går det bra utan man behöver vård och samtalsterapi. För en matmissbrukare är det samma sak skulle jag tippa, Man måste även behanda orsaken till ätandet, där är ju samtalsterapin på ex OA eller FAA viktig att man får ventilera sin ångest och på det viset kanske lyckas läka hålet i själven/Hjärat

Annons:
Upp till toppen
Annons: